popkollektivet

 

Kurt Vile har en oöverträffad förmåga att skriva tiominuters-låtar som låter som om de skrivits på 30 sekunder. Okonstlade och mer eller mindre enkla grepp som får musiken att låta som om den skapas i stunden, genom en direktlinje från musikgudarna till Viles kropp. Kanske lägger han ned timtals på att få det att låta så otvingat, kanske ligger det ett enormt arbete bakom denna känsla av att musiken är något som flödar fritt från det kreativa centrumet i Philadelphia-sonens hjärna - endast som en naturlig reaktion på att någon stoppat en gitarr i händerna på honom. Kanske är det verkligen så lätt för honom som det låter. »Wakin on a Pretty Daze« är hans finaste alster hittills och hur lätt och obekymrat det än låter är det omöjligt att inte finna visdom i texterna, kanske just för att de framförs med sådan naturlig fallenhet.

»Wakin on a Pretty Daze« griper dig nästan omedelbart vid handen. Med ett lätt och välkomnande grepp leder den in dig i ditt favorit instagram-foto med vederbörligt anpassat retrofilter. Gitarrer brummar harmoniskt, riffen skvallrar om Viles uppenbara fäbless för Neil Young - och skulle det någonsin bli aktuellt för den gamle legendaren att ta av sig kronan som americana-världens konung, så är Kurt Vile den som börs nomineras som näst i tronföljden (Om jag nu har något mandat i frågan).

33-åringens diskografi kan liknas vid en enda lång briljant suck, en suck som tycks bli mer potent med åren. Soundmässigt och kompositionsmässigt stannar han kvar i den veritabla djungel av fingerplockeri, varvat med lakoniskt strummande och det Lou Reed-ianska mumlande vi har försetts med sedan tidigare skivor. Det som skiljer »Wakin on a Pretty Daze«, från karriärens övriga skapelser är dels spårlängden, dels dess omedelbara och ofrånkomliga tillgänglighet och vänliga familjäritet. Vile utvecklas, men inom samma fält, faktiskt är det så att användandet av pedal-effekter och andra hjälpmedel minskat drastiskt på de senaste plattorna. Allt onödigt arbetas bort och ersätts istället med färre men mer varsamt utarbetade lager. Resultatet blir att vilken invigd lyssnare som helst, kan identifiera de flesta av Wakin's låtar som en av Viles under de första sekunderna. 

Vile har likt en högavancerad hembränningsapparat destillerat tre decennium av americana-musik till en förfinad och sublim slutprodukt.Vem trodde att »Smoke Ring For My Halo« endast var en språngbräda till något ännu större?


Bästa spår: Wakin on a Pretty Day, Never Run Away, Goldtone.

//Oskar Alsing.

 

 

 

Att vandra längs minnenas allé är inte alltid en angenäm upplevelse. Speciellt när man gräver fram skivor som man under en avlägsen period haft en intim relation till, och som då förefaller som identitetslösa skal av det minne man bevarat. Album producerade efter millennieskiftet bär alltemellanåt detta syndrom. Rockens cykler med stundtals långa skeden av svältfödda flöden i symbios med nyhetens behag kan spela onödiga spratt på sinnet. Ni har säkert era egna personliga exempel av verk där historiens dom har varit smärtsamt konsekvent. Därför glädjer det mig oerhört att svenska Sykets debut från 2011 fortfarande står sig så anmärkningsvärt starkt. «With Love's» knarkigt svävande rockfernissa men på samma gång påtagligt melodikuvade produktioner överrumplar mig nästan i samma höga grad nu som vid release.  

«Can You Keep A Secret?» är den avskalade versionen av «With Love». Den jämntjocka Dubpop-dimman har skingrat och åskådliggjort detaljrika element som mjuka jazzblås och rara syntar. Birollsinstrument som varit närvarande även tidigare men som nu getts förtroende att agera huvudrollsinnehavare. Förstagivens titelspår ger en god föraning om var Umeå-bandet begett sig mentalt. Inslag som vittnar om en högre tillit till den egna förmågan? Jag har lagt märke till att andra kritiker påpekat att den "andra svåra" saknar den storslagna vitalitet som debuten stod för. Visst, den kanske inte är lika omedelbart drabbande som sin föregångare. Nyanserna avtäcks i takt med antalet genomförda lyssningar. Då står det snart klart att sansade gester kan vara minst lika hänförande som rave-flörtande rymdkapseldisco. Vackert. 

 

Bästa spår: No Secrets, 1-9 Oh, Halt! (Sky Saxon Cover)

 

I sitt virrvarr av cyniskt polerade och tillrättalagda TV-koncept finns det ändå skäl att vara snäll mot Tv4 i ett avseende: Nyhetsmorgon. Det generösa antalet minuter som varje vecka reserveras åt ny livemusik måste lovordas. Man hade uteslutande kunnat välja att lyfta fram slit och släng-deltagare som noga stöpts i den aldrig upphörande Idol-fabriken utan att minsta förvåning hade yttrats. Istället förfogar man över en redaktion med synligt gediget intresse för kvalité och bredd. Jesper Börjessons sändningar har tillsammans med På Spåret förvandlats till en oberörd musikalisk oas i en för övrigt finkrattad öken. Då och då blommar den där oasen lite extra.

Daniel Norgrens gnistrande besök den 5:e mars 2011 tillhör ett sådant tillfälle. Enmansbandet som inför uppspärrade ögonlober ackompanjerar sig själv med elgitarr, baskagge, virveltrumma, bjällror, munspel (nej, vi är bara halvvägs), kazoo, blåshorn och sång (pust) utan att en ton går förlorad i hanteringen. Har vi något superlativ att tillgå som sträcker sig bortom virtuos? Jag förundrades lite över att Norgren inte blev en återkommande företeelse i mediaflödet efter den där tidiga lördagsmorgonen. Han innehar till synes allt som en svensk bluesscen på dekis hungrat efter. Allt förutom, möjligtvis, rätt producent. För den organiska magi som Norgren frambringar under sina hudlösa konserter har inte riktigt till fullo tagits tillvara i övergången till skiva. Den odefinierbara nerven försvann, som så många andra gånger, i processen. Att Boråssonen reviderat de två äldre spåren Black Vultures och Moonshines Got Me lagom till sammansättningen av «Buck» kan tyda på ett liknande resonemang. Norgren står som tidigare cementerad i den svarta amerikanska bluestraditionen men har samtidigt inga problem att blicka bortom Mississippideltats månskensylande vid behov av dynamik. Det också här vi finner nyckeln till «Buck's» storhet. Soundet är i lika stor utsträckning i synk med Muddy Waters och Buddy Guy som Fleet Foxes och My Morning Jacket.

Baba Blues, Roffe Wikström, Clas Yngström och Louise Hoffsten får ursäkta. Daniel Norgren har antagligen gjort en av de bästa blågula bluesskivorna någonsin. Man gratulerar.

 

Bästa spår: Howling Around My Happy Home, Whatever Turns You On, Moonshine Got Me, My Hobo Is Rambling.

 

Han var bara ett flyktigt namn för mig tidigare. En i raden av aktörer i den allt mer svårgreppade rockperferin. Ändå framgår Steve Mason som en livskamrat redan efter enstaka genomlyssningar av «Monkey Minds In The Devil's Time». Den f.d. Beta Band-sångarens blandning av lågintensiv attack och uppriktighet når raskt in och tar rot i själens skuggsida. Inte sällan via redogörelser av sitt eget personliga mörker. Sannerligen kännetecken för en god berättare. För «MMITDT» är verkligen en upprättelse för hur en döende albummodell kan överleva i denna tid av pimpade on demand-stimulerande playlists. Mervärdet i spårens helhetsrelation till varandra är viktigare än låtarnas individualitet. Även om de samtidigt många gånger är värda att åter besöka utan sin kärnfamiljs stöd.  

Mason har skapat en pjäs i två akter. Där varje utpost utgör en perfekt överlagd passage till nästa replikskifte. Vare sig det handlar om ljudet av högvarvande formel 1-bilar, alarmerande Tony Blair-uttalanden, Sweet Home Alabama-samplingar, vaggande gospelkörer eller ett ständigt pulserande dub/hiphop-beat brister aldrig förbindelsen. Akt ett tar avstamp i Mason's kamp med de inre demoner som var en hårsmån ifrån att beröva honom livet. Även om det känns osmakligt att kåsera över självmordsförsök ger det otvetydigt inte historien mindre bäring. Lyckligtvis övergav Edinburghsonen sina planer på att bakom ratten dundra in i det där noga utvalda trädet i någon av hemstadens dunklaste utkanter. Ni som hört självbeskrivande «Lost & Found» vet att han tillslut väl hittade ut ur melankolin. Vilket för oss in på akt två: revolten. Skiftet markeras med en dramaturgiskt briljant eastcoast-rap-utflykt i form av More Money, More Fire. Mason's samtliga pseudonymer har fungerat som politiska megafoner och han brukar flitigt liknande slagord som 2011 uppmanade alienerade brittiska ungdomar utan framtidsutsikter att sätta sina egna kvarter i lågor. Men den våldsamma symboliken i Fight Them Back ska enligt upphovsmannen inte läsas som en praktisk krigsförklaring. Snarare som en principiell övertygelse att apatin utplånar vår frihet.

"Those lyrics are wrong. You can't fight back with violence. I used to think like that but it's very naive. They're ready for that shit. You have to find a different way to beat them. It's paper scissors stone."

Bästa spår: A Lot Of Love, Seen It All Before, Oh My Lord, Fire!, Fight Them Back, Come To Me. 

 

 

 

Fotnot: eftersom denna recension kom att cirkulera kring albumet som fenomen kan jag passa på att tipsa om BBC:s nygjorda djupdykning i ämnet, When Albums Ruled The World.

Martin Elisson sjunger återkommande om att hållas på halster. Av politik, alkohol, sin egen oförmåga och ångestattacker. Universum får också vara med på ett hörn. Men musikaliskt är han så ohämmad man kan vara. Nu för tiden i alla fall. Tiden som rivig förstastämma i Bad Cash Quartet känns onekligen avlägsen när Elisson numera står som låtskrivare i mellons greenroom och ger pliktskyldiga leenden inför tre miljoner tacomaner. Lugn, det här kommer inte mynna ut i ett ängsligt brandtal om indiekulturens förhållningsregler. Det förlegade perspektivet kan för den som vill gödas genom att läsa 90-talsutgåvor av tidningen Pop. Tvärtom, jag gillar tacos. I rätt mängder. Men det är samtidigt omöjligt att inte reflektera över hur göteborgarna sedan föregående «Från där jag ropar» öppnat dörren på vid gavel för de sockrade refrängerna och de "radiovänliga" (förlåt) sticken. Utan att förlora texternas genuina vigör och pondus.

 

En port till paradiset som Håkan Hellström sparkade in. Christopher Sander tackade genom att tolka barnvisor. Magnus Ekelund luskade igenom och klädde den i gilanger av reverb. Hästpojken går ytterligare ett steg. Elisson poängterar sin bekvämlighet inför tabubelagt barnprogramstrall i som gott som samtliga spår på «En magisk tanke» att provokationen framstår som vardagsmat redan vid andra lyssningen. Hela tiden föredömligt styrd av Adam Bolméus tindrande gitarrslingror och en stråksektion i all prakt som markerar vårens ankomst och får en att kasta blickar på bolagets roséhylla. Nicke & Mojje borde alltid sjunga om döden.

 

Bästa spår: Samma himlar, Brinner, Olskroken stomp.

 

Trevor Powers, mannen som spikade ihop kritikerfavoriten The Year of Hibernation hemma i sitt pojkrum i Boise, Idaho, har inte bara blivit en symbol för DIY-rörelsen, utan även en symbol för den ensamme konstnärstypen. Som tyngd under sin egen genialitet hemsöker den lilla hemstadens gator på bästa alkoholiserade manér, de mörka lockarna svävandes över hipster-brillorna i vinden. Ja. Så har mycket av bilden av 23-åriga Powers sett ut; ett ungt bekymrat geni som stillsamt sjunger ut sina våndor från pojkrummets trygga vrår med vinflaskan till hands samtidigt som kritikereliten böjer knä. Ja, säga vad man vill om image: jag sällar mig återigen till knäböjarna.

Wondrous Bughouse inleds med ett suggestivt droneaktigt malande som som så småningom leder in i Mute, en sex minuter lång och fullkomligt trollbindande låt. Att Powers har utvecklats är uppenbart redan här, återhållsamheten som präglade debuten har bytts ut mot en kompromisslös djärvhet resulterandes i vederbörlig stomp. Attic Doctor låter som ett besök på det lokala tivolit på fyllan, åtföljd av synthspelande clowner på jakt efter nästa trip. Dropla är en stoisk uppgörelse med döden som skulle få även Charon att stampa takten i båten över floden Acheron.

Många influenser är uppenbara, Beatles experimentella period är närvarande. Tame Impala's Lonerism även den, medan drone-inslagen andas Animal Collective. Detta kanske inte är så märkligt då Ben H. Allen är skriven som producent. Allen har producerat just Animal Collective och har även bidragit med sina tjänster till Deerhunter och Washed Out, i Powers kan det tyckas att han funnit en naturlig själsfrände. Var det något debuten saknade så var det handlaget av en producent i toppklass; The Year of Hibernation lät som om den proddats i pojkrummet, Bughouse låter som om den producerats i CERN:s Hadron collider. Bäst blir det i Third Dystopia och Raspberry Cane. De är dessa två låtar som gör Wondrous Bughouse till något mer än en platta man har på låg volym i hörlurarna - plötsligt är den något man ser härstamma från ett svart hål i universums utkanter, starkt nog att på egen hand iscensätta supernovor och föda egna världar. Gött.

 

Bästa spår: Third Dystopia, Raspberry Cane, Mute.

 

//Oskar Alsing.

 

 

 

Det är besvärligt att ta sig an giganterna. Kritiken är, hur man än vrider och vänder på det, dömd att betraktas som oskälig. Resan är för lång. Perspektiven för många. Om man som i Mr Bowie's fall valt att förnya sin kostyms samtliga mått årligen i över fyra decennium blir utgångsläget synnerligen förvirrande. Att hänvisa till den figur som en gång i tiden gav ut Ziggy Stardust och Diamond Dogs vore direkt förolämpande. Ingen kan mäkta med att  rättvist kampera med ett sådant förflutet (med reservation för Tom Waits och Bob Dylan). Den typen av ikoniska auteurer existerar förstås bara under en högst begränsad period. Något som David Bowie är väl medveten om och förhåller sig sunt till.  Tillbakablickarna på den unga förlagan är återkommande men The Next Day är i huvudsak ingen nostalgisk tripp. Bowie har alltid funnit nuet angelägnare. Med en hjärtinfarkt i nära minne uttrycker Bowie istället sin hängivenhet till det senaste årtiondets mest ironiserade ordspråk: carpe diem.

Det är också här skivans fascinationen ligger. Rent musikaliskt hade jag helst sluppit det ograciösa Bowie-stomp som även sent daterade fullängdare dragits med och önskat att den innerliga finkänslighet som kännetecknar Where Are We Now? genomsyrat återuppståndelsen i större omfattning. Fast jag är egentligen mer intresserad av Bowie's utblick på sin omvärld och syn på sig själv anno 2013. Passningen på omslaget till den numera fallne hjälten som sett döden i vitögat. Kärlekshyllningen till Berlin i föregående singelmästerverk. Det ekivoka budskapet i videon till 70-talsdoftande The Stars (Are Out Tonight) där han själv agerar mm.     

Rockhistorikerna ges tillräckligt med sprängstoff för ett nytt framgångsrikt kapitel om The Thin Machine. Epilogen var till synes färdigskriven. The Next Day tvingades oss sittande i smakdomstolen att äta upp den. Kul.

Bästa spår: The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now?, Valentine's Day, You Feel So Lonely You Could Die. 

 

                                       

Programledaren Kristoffer Triumf och hans gäst Felix Herngren diskuterar i den utmärkta podcasten Värvets fyrtioåttonde avsnitt begreppet trevligt. Herngren har tidigare under podcastavsnittet satt en stämpel på sig själv som lite tråkig, men Triumf vill istället byta ut denna definition på Herngren mot oerhört trevlig. Något som får Herngren att skratta nervöst och häva ur sig: ”det lät väl sjukt tråkigt”. För Herngren är dessa två begrepp i stort sett synonyma, medan Triumf lägger en stark positiv laddning i begreppet trevlig.

 

Herngrens reaktion är trots allt fullt förståelig om man ser det ur ett lite bredare perspektiv. Begreppet trevlig tenderar ju ofta att överanvändas i Sverige. Kanske till stor del beroende på den utspridda konflikträdslan som gör att många svenskar inte riktigt vågar säga vad de innerst inne tycker. För att inte riskera att stöta sig med någon eller något så används adjektivet trevlig många gånger som ersättningsord till tråkig, vilket har gjort att termens i grunden väldigt positiva ursprungsbetydelse idag har fått en lite mer negativ konnotation för den genomsnittlige svensken.

 

Denna långa inledning leder oss också osökt in på Stockholmsbandet Shout Out Louds och deras musik. Ett band som för många också är en vattendelare mellan begreppen trevligt och tråkigt. Detta är också ett återkommande tema i de recensioner man läser om bandet. Några starkare adjektiv om bandets musik än just trevlig är däremot väldigt sällsynta. Visst, precis som Triumfs beskrivning av Herngren ligger oerhört trevlig väldigt nära definitionen av Shout Out Louds nya skiva Optica, men jag vill även försöka mig på en lite mer utsvävande beskrivning. Optica är så väl genomarbetad att varenda gitarriff, varenda körarrangemang, varenda ton känns väl avvägd. Låtarna står aldrig stilla utan skiftar färg hela tiden vilket gör att man sällan tillåter sig att ha tråkigt. Melodierna är lika vackra som den första vårsolen i mars, med tre månaders konstant mörker i backspegeln. Bebban och Adams röster smälter ihop som den lenaste honung. I mina öron är vårens soundtrack här trots att våren bara smygstartat.

 

Bästa spår: 14th of july, Walking in your footsteps, Hermila

 

 

//Henning Mårtensson

 

 

 

Palma Violets utmärktes till "The Best New Band" på NME Awards under gårdagskvällen. Innebär det möjligtvis att de fjuniga Londongrabbarna kommer utgöra framtiden för brittisk alternativrock under lång tid framöver? Det är ju ändå trots allt vad denna typ av utmärkelse indikerar. Nja, snarare är de exemplariska utifrån den väl beprövade New Musical Express-modellen. I över 60 år har musikjournalistikens högborg instruerat brittiska tonåringar vilken nypressad tolva nålen ska möta, vilken CD Walkman:en ska laddas med eller hur Itunesbiblioteket ska formeras. Sisådär vart femte år har man lyckats framhäva den nya vågen. Alltid bestående av fyra omslagsvänliga män i lite för åtsittande skinnpajer. Varenda jävla gång. Institutionens framgångsrecept börjar dock dateras i den digitala tidsåldern. Varken Palma Violets, Peace, Django Django eller Miles Kane, som utgör årets upplaga av den NME-turné som föregår ceremonin, har släppt eller kommer komma i närheten epokavgörande plattor. Självfallet ingen kravbild någon debuterande akt ska behöva verka under. Men faktum är att tiden börjar rinna ut. 2006 köpte förvisso Arctic Monkeys britrocken lite nödvändig tid genom Whatever People Say I Am, That's What I'm Not men sedan dess har dagsländorna avlöst varandra.

Det räcker faktiskt med att kort begrunda de ansträngt poserande ansikten som pryder 180-konvolutet för att säkert konstatera att jakten på nästa Peter Doherty, Carl Barat eller Alex Turner alltjämt går vidare. Men misströsta ej. Faktum är att Palma Violets kommer närmare frälsningsstatus än många av sina utpekade föregångare. Best Of Friends är med sin jämrande allsångsrefräng och smittande basgång tveklöst en av förra årets bästa indiesinglar. Ensam en tillräcklig anledning att lösa biljett till Debaser-besöket i slutet av mars. I stegrande Last Of The Summer Wine sammanflätas orgel och ekande gitarrslingor föredömligt. Sam Fryer's och Chilli Jesson's lead vocals är en dovare och intressantare version av The Vaccines frontman Justin Young. Oemotståndligt charmant men repetitivt. Är man något till åren törstar tumhinnan snart efter ytterligare exotiska inslag att luta sig mot men finner endast sporadiska partier som upprätthåller intresset. Den utdragna The Doors-orgeln bidrar med fyllighet men blottlägger även brist på fantasi.

Better luck next time? Jake Bugg är antagligen en bättre investering.

 

Bästa spår: Best Of Friends, Last Of The Summer Wine, 14. 

 

 

Att Johnny Marr antagligen är nedsänkt av någon av de högre gitarrgudarna för att ge oss vurmare av brittisk 80- och 90-talsindie en slagkraftig huvudtes om årtiondenas bestående innebörd har undgått få. Tillhörande en generation musiker som ägnade sig åt att reproducera sina föräldrars, till viss del illusionerade, fäbless för tre ackord och sanningen berättade han Morrissey's historia med hantverkmässig perfektion. Utan att falla ner i det narcisstiskt svulstigt glamm-hålet. Marr har alltid behärskat avvägningen mellan att regelrätt ta utrymme och bara ta plats för sakens skull. Hans öppna förakt inför sina virtuoskollegors tendens att bruka sitt instrument som en finnesslös transportsträcka mellan slagkraftiga refränger har alltid berikat de projekt han varit del av. Ok, ordvalet "alltid" är något skevt. Ibland har han rört sig i de grumligaste av Oasis-vatten (The Healers, The Cribs). Det ska sägas, men hans samverkan i Bernard Sumner-samarbetet Electronic och Portlandhajpen Modest Mouse ger sken av en man med otroligt öppet sinnelag inför vad den mångkulturella musikkartan har att erbjuda. Även om Manchestersonen visserligen nyligen medgett att post-Smiths-äventyren inledningsvis tagit form som ett aktivt ställningstagande gentemot mediebilden som Morrissey's trogna marionett har Marr's lyhördhet sett till att Smiths-arvet inte svärtats ner. Drag som går att spåra i hans ödmjuka framtoning.

Ödmjukhet är ingen tillskrivning som normalt omgärdar Morrissey's person men inom ett område har de alltid dragit jämt: politiken. Hatet av Torries nyliberalism, den återkommande exponeringen av sexistiska lad-strukturer i norra England och att stå upp för en växande hbtq-kultur utgjorde grundstenar i The Smiths-manifestet. Första singeln från The Messenger, Upstarts, ska enligt upphovsmannen själv vara inspirerade av de studentuppror som härjade i hemlandet under fjolåret. Att Marr uppsökt sina ursprungliga anti-establishment-rötter är tydligt. Engagemang ska självfallet idogt uppmuntras men det är samtidigt lätt att gå vilse i romantiserad punkestetik. Upstarts, jämte ett antal andra spår på solodebuten, blir stundvis andefattiga pastischer av upprorssånger som i synnerhet ingen utbildad publik kommer att omfamna. I kontrast till exempelvis Morrissey's stilla önskan om att giljotinera Margaret Thatcher på öppen gata framstår Marr som en uppkäftig elevrådsordförande.

Som låtskrivare och sångare är han fortfarande inte särskilt spektakulär. Det är först när Marr accepterar att vi, om sanningen ska fram, trots allt främst har tittat förbi för att ännu en gång sköljas över av de där tindrande melodislingorna som bitarna tillslut faller på plats. New Town Velocity rymmer allt det vi önskat. Då är han så mycket mer än en budbärare. Förargligt att det ska dröja elva spår innan begäret stillas.    

 

Bästa spår: European Me, The Messenger, New Town Velocity, Psychic Beginner (B-sida till Upstarts).

 

Nick Cave har vigt sin karriär till att katalogisera och framhäva mänsklighetens depraverade tendenser, dess gärna blodiga yttre och sexuellt utsvävande inre. Något han har gjort nästan löjeväckande konsekvent och sällan ruckat på musikens kvalité, lika mycket poet som musiker, lika mycket perverterad snuskgubbe som familjefar. Hans repertoar innehåller finstämda kärleksballader och blues-dängor där man nästan kan höra hur helveteselden pustar ur hans näsborrar. För att vara en mycket mångfacetterad man, är som sagt kvalitén löjeväckande konsekvent. I Push The sky Away har Nick Cave tagit ett steg bort från sexuellt frustrerade Grinderman och tillsammans med The Bad Seeds hittat tillbaka till den dramatiska goth-känsla de odlade på plattor som The Boatman's Call och No More Shall We Part, men det är ännu mer nedtonat, mer noggrant och framförallt mer suggestivt.

Fantastiskt fina inledningsspåret We No Who U R, är en lågmäld men ändå mäktig låt, driven av parhästen Warren Ellis's drömska flöjt och Caves sång. På många sätt är We No Who U R den perfekta ambassadören för plattan, suggestiva textrader flyter förbi till ett ackompanjemang som kan sägas vara det mest komplexa Cave producerat sedan mitten på nittiotalet. Grindermans tunga rockgitarrer och vrålande textrader syns inte till, utan soundet är mer vuxet och välpolerat sofistikerat. Plattan når sin kulmen med låten Jubilee Street, som är den typen av låt som endast fullt behärskas av Nick Cave; vackert och harmoniskt men ändå mörkt briljant och Warren Ellis violinspel är i det närmaste änglalikt. Det bortom beröm vackra soundtracket till filmen: The assassintaion of Jesse James by coward Robert Ford, som Ellis och Cave skrev tillsammans gör sig påmint. Något som finns kvar från Grinderman-tiden är de sexuellt laddade texterna, i Water's Edge klämmer Cave ur sig eufemism efter eufemism:

Their legs wide to the world like bibles open
To be speared and taking their bodies apart like toys
They dismantle themselves by the water's edge
And reach for the speech and the wide wide world
Ah, God knows our local boys

Nick Cave har som säkert bekant en stark fäbless för kvinnor, speciellt den naknare och kåtare varianten (Ni som har läst hans roman: The death of Bunny Monroe vet vad jag snackar om), han är en självutnämnd "dity ol' man" och det är en del av hans charm, speciellt när han tillhör en av de bättre låtskrivare vi har. Det andra Nick Cave har en stark fäbless för, är sig själv. Han vill b.la uppföra en staty i hemstaden Warracknabeal, föreställandes honom själv naken på en stegrande hingst. Allt i guld givetvis. Ytterligare en god orsak att köpa plattan - för att stödja hans narcissistiska tendenser.

Bästa spår: Jubilee Strett, We No Who U R, Push the sky Away, Wide Lovely Eyes. 

"Some people got this thing, its almost like an illness. They can't finish. Kevin's got that." Så kommenterar den legendariska drivkraften bakom numera nedlagda Creation Records, Alan Mcgee, Kevin Shields handlingsförlamade arbetssätt i en relativt nygjord dokumentär om skivbolagets kortsprungna storhetstid. Efter två mardrömslika år i studion (motsvarande hundår i Creations 90-talsvärld) och sammanlagt (enligt ryktet) runt 250 000 pund i produktionskostnader hade Mcgee fått nog. Han drog mer eller mindre under pistolhot mastertejpen ur händerna på en villrådigt acidhög Shields och räddade, om än tillfälligt, sitt bisarra musikaliska kollektiv från att inte gå på knäna fullständigt. Huruvida Mcgees trägna beteende påverkade att Loveless inte blev en överarbetad uppföljare utan istället ett av etikettens finaste ögonblick, tillsammans med tidsmarkörer som Definitely Maybe, Screamadelica, Nowhere och Souvlaki, låter jag vara osagt. Men Mcgee's skotska kombination av tålmodighet, risktagande, anspråksfulla förhållningssätt och framför allt fingertoppskänsla för när något var redo för offentlighetens ljus eller ej har i vart fall i någon mån format nämnda mästerverks öde. Därför är det svårt att inte låta bli att fantisera om hur både m b v och My Bloody Valentines övriga karriär hade gestaltat sig om Mcgee fortsatt hade fått snegla oroligt över Shields axel. Men Mcgee föll tyvärr som bekant ner i samma mörka konkursträsk som sin skuldbelastade verksamhet. Låt oss istället snabbspola 22 år.

2:e februari, 2013. Likt en blixt från klar himmel dyker tredje plattan upp som download på bandets hemsida. Stunden inget kvarvarande shoegaze-fan hade vågats hoppas på inträffar trots allt, mot alla tänkbara odds. Så vad har då hänt på över två decennium? Ingenting. Absolut ingenting. Melodierna är alltjämt levande begravda i dist-tornadons öga och skipar hjälplöst efter andan för att överleva. Men till skillnad från Isn't Anything och Loveless finner de inte alltid ut ur det gravt patenterade infernot. Tyvärr, det rymmer ingen ny Only Shallow eller Sometimes på m b v. Shields minutiösa arbete gör sig förvisso glädjande påmint gång på gång. Men man måste samtidigt motvilligt konstatera att låtunderlaget genomgående i grund och botten är långt ifrån fulländat. Undantagen som ändå stabiliserar betyget heter Only Tomorrow, New You och In Another Way. Chinese Democracy-stämpeln underviker My Bloody Valentine med råge. Men rollen som stilbildande blueprint, som man en gång axlade så klädsamt, har oundvikligen falnat något med tiden. Ingen är mer bekväm med den sanningen än Kevin Shields.

Allt har som bekant sin tid. Eller tar bara tid?

Bästa spår: Only Tomorrow, New You, In Another Way.

 

Ett återkommande tema i Popkollektivets recensioner är vikten av den så kallade själavandring som bedömda artist/band står inför. Man kan sannerligen ha delade åsikter om att använda "intelligens" och "omvärldsperspektiv" som variabler i ett analysverktyg som berör kritik av något så abstrakt som musik. Vad är konst o.s.v.? Men i fallet minimalistisk singer-songwriter blir aspekten svår att bortse ifrån, till skillnad ifrån exempelvis instrumentalt driven indietronica. För man vill ju helst att konsten ska ha ringar på vattnet. Resultera i en nyvunnen känsla eller tankegång. Det avgör definitivt inte dess existensberättigande men i många fall dess överlevnadstid. Popkollektivet premierar musiker som vidrör samhälleliga förhållanden eller väcker igenkänningsnerven hos lyssnaren med lyrik som ringar in både livets crescendo som dess förgänglighet. Det är det som skiljer agnarna från vetet. Kitschen från konsten. I alla fall ur vår högst subjektiva synvinkel. Sedan är vissa livsöden helt sonika mer intressanta än andra. Jim James tillhör den skaran.

Jim James hade kunnat göra det så lätt för sig. Lutat sig tillbaka, fortsatt odla sin fagra ansiktsbehåring och fortsatt fungera som kreativ utpost i My Morning Jackets eriksgata som den främsta reproduktionen av psykadelisk 70-talsrock around. Sedan TSOOL kastade in handuken har man numera ont om live-konkurrenter inom samma fält. Men likt Christopher Owens solodebut från tidigare i år fanns det ett behov av att tillfälligt avskärma sig från de uppfyllda pojkdrömmarna. Men inte genom att överge den barnsliga fantasin. Snarare att hjälpa den på traven och bejaka sin spiritualitet djupare. Ibland med religiösa förtecken, dock utan att framstå som självmedömkan. James strösslar mer än gärna sin illusion. Ur Actress: "Whether or not it's true/I believe in the concept of you/With personality/Destruct my reality". En sagovärld fri från MMJ:s experimenterande nedslag i rockens alla existerande undergrupper. Istället står kanske branschens intressantaste sångregister i centrum och fyller retfullt enkelt, utan grandios backning, albumutrymmets alla vrår. Spännvidden av James stämband är få förunnat. "Regions Of Light And Sound Of God" är faktiskt den gångbaraste av sammanfattningar. Ni som njöt av Jim James tribute-EP i George Harrisons ära kommer inte känna er snuvade på konfekten. Ett stundtals extraordinärt överflöd av frestelser där åtminstone nedanstående ingredienser bör kandidera till årsbästalistorna.      

Själavandringen då? Vem bryr sig egentligen när fantasin överträffar verkligheten så kapitalt? 

 

Bästa spår: State Of The Art (A.E.I.O.U), Know Til Now, Actress.

 

 

Inom ett knappt års tid släppte Liz Harris, under namnet Grouper två plattor, varav den ena; Alien Observer fick mig att tappa att intresset och den andra; Violet Replacement klarade  två genomlyssningar, innan den för evigt förvisades till den plats i itunesbiblioteket som speciellt reserverats för plattor som medfört sådan besvikelse, att man lovat sig själv att behålla dem, för att tjäna som en påminnelse att aldrig låta sig såras igen. Jag förlorade hoppet för denna annars fascinerande och transcendenta musiker. När jag satte mig ned för att lyssna på The Man Who Died in His Boat, väntade jag mig att denna recension skulle bli en sågning. Tvärtom så upptäckte jag att det är Harris's upprättelse.

Harris's bästa platta, 2008's Dragging a Dead Deer Up a Hill gör här lite av ett återbesök. De sviriga och ofta sömniga noise-elementen som dominerat hennes andra plattor är utbytt mot den vackra och harmoniska ambiensen som präglade Dead Deer, förstärkt med stämningsfulla folkinslag. Harris's röst har alltid varit hennes dolda styrka, den har legat och krupit i utkanterna av låtarna och endast hörts som avlägsna viskningar i ljudbilden. Så även här, men hon har återvänt till det klädsamma mörker som får henne att verka svävande, inte mot skyarna utan mot botten på en sjö, eller som ett spöke genom dimman. Detta medan Harris's kännetecknande reverb faktiskt inte används i överdrift som tidigare - om än en ständig närvaro så är den åtminstone smakfullt utnyttjad.

Det är farligt att lyssna på The Man Who Died in His Boat ur medelmåttiga högtalare. Det är en platta som kräver lite styrka för att avnjutas och det vemodiga, lågmälda soundet uppmuntrar att vrida volymvredet åt fel håll och därmed gå miste om vad Harris har att erbjuda. Vrid upp stereon, luta dig tillbaka och känn dig omhändertagen av The Man Who Died in His Boat's lakoniskt strummande gitarrer och gläds åt känslan av att bli levande begravd av ett svävande reverb med spade.  

 

Bästa spår: Cloud in Places, Living Room, Cover the Long Way.