popkollektivet

Slå en blick på singelkonvolutet till den allra senaste YAST-singeln. Den representerar inte bara det förstklassiga drömpophantverket Stupid utan fångar tillika essensen av dess skapares debut. Solen står alltid som högst på himlavalvet, shades on, bringan är i samklang med årstiden fri från begränsande plagg och amerikanarens uppfällbara tak har självfallet aldrig behövts brukats. Ett bekymmerslöst ögonblick. Samtliga singel- och albumomslag för, med sina tillhörande passepartout-filter, tankarna till det genomsnittliga Instagramflödet. En perfekt tillrättalagt fasad, men till skillnad från nämnda medieplattform saknar YAST inte substans. Texterna kommer inte golva dig med en Oscar Wilde-krok men innehåller en och annan livsbejakande rad i ett potpurri av sommarglädje och post-break-up-sex-ångest. Däremot bör du, om vi nu utgår ifrån att du begåvats med ett fungerande känsloliv, häpnas av de slicka produktionerna från YAST:s Malmöbaserade (f.d. Sandviken) popverkstad.

 

Ett nästintill helgjutet debutverk utan iöronfallande klavertramp. Singelskörden bestående av Stupid, Strangelife och Believes, som garanterat kommer ta upp mest utrymme av ditt  medvetande, står sig starkt i jämförelse med ledande genreföredömen som Wild Nothing och Real Estate.

 

Bästa spår: Stupid, Strangelife, Believes.

//Pär Brolin.

        

 

I snart 30 år har han med sällan skådad ackuratess flankerat storheter som Nisse Hellberg (Wilmer X) och Joakim Thåström, och gav i samma veva industrirocken ett ansikte. Pelle Osslers aura av intorkat cement är numera ett lika självklart element på en Thåström-spelning som huvudattraktionens spastiska scenspråk. Ingen lirar blues som Per Jerker Ossler, hans gitarr skär som en kniv. Förlåt, det var en billig anspelning till en gammal Pimme-dänga men Osslers gör i sina främsta stunder skäl till formuleringen.

Ossler fortsätter att i vanlig ordning vallfärda till sitt nedlagda varv på Stas. Fast i likhet med dess samtida samhällsstatus är ljudbildens volym av minimal skala i jämförelse med den maskinsbultande matta som präglar Thåströms fullängdare. Vilket ger Osslers stämma det utrymme den förtjänar. Likt en Mikael Wiehe som förlorat hoppet om välfärdstatens fortlevnad eller en likgiltig Thomas Öberg spatserar Ossler långsamt på sin stig mot ingenting. Albumet tar skepnaden av likblek fransk matiné, på gränsen till apatisk, men det är samtidigt en oerhört vacker upplevelse. Allt faller.

Pelle fyllde 50 i november och har hanterat sin åldersnojja mästerligt. Utan att framstå som kränkt. Endast känslosamt medveten.  

 

Bästa spår: Tysk Höst, Fåglar Faller, Huset Vid Sjön.

 

 

 

Hummingbird är ett efterlängtat album. Efter succén som skördades med debuten Gorilla Manor, fick Los Angeles-baserade Local Natives helt plötsligt mycket att leva upp till. När det sedan uppdagades att The Nationals Aaron Dessner sitter i produktionsbåset på nya plattan, ökades förväntningarna ytterligare. Hype, detta laddade modeord, kan vara förbannelse eller välsignelse i lika stor grad. Ofta är det lite av ett lotteri och de band som överlever sin egen hype är också de som förtjänat uppmärksamheten. Det kräver en slags omvänd krishantering för att inte förgås av den prestationsångest som förväntningarna föder - vad man behöver är A$AP Rockys obevekliga självsäkerhet och brist på sarkasm inför den egna skapelsen. Något jag befarar, Local Natives sorgligt nog saknar.

Det har varit några stormiga år för Local Natives; basisten Andy Hamm lämnade bandet i protest och sångaren Kelcey Ayers mor gick bort. Dessa motgångar märks, det är en mörkare och svårmodigare platta än vad vi förväntar oss från grabbarna som gav oss sorglösa Gorilla Manor. Introspåret You & I, är en snygg affär med alla ingredienser vi förväntar oss från en folkrock-låt - stämsång, eggande trummor och mjuka arpeggios. Dock så känns det här, precis som i resten av plattan att något fattas. Det vill säga att ordet "fattas" vill fastna i halsen, det klingar falskt för jag är inte säker på vad det är jag vill höra utöver det jag faktiskt hör. Att Heavy Feet och singelspåret Breakers markerar högvattenmärket inom genren sedan Fleet Foxes, Helplessness Blues, hjälper inte att avfärda känslan. Men vad som är tydligt är att bandet har genomgått en utveckling, soundet är tätare, mer utstuderat och även om sången är huvudnumret så är övriga instrument mer viktbärande än tidigare, den där friska tunnheten i låtarna som präglade debutalbumet syns inte till. Aaron Dessners hand är hörbar i den dystra densiteten som liksom hummar sig genom plattan, det är också där Hummingbirds styrka ligger - i det där dunkla allvaret som försöker göra sig påmind.

Att bandet har mognat sedan Gorilla Manor är tydligt, det är mer vuxet och finslipat i kanterna men det är inte nyskapande; på många sätt är det ett bevis på att man inte behöver återuppfinna genren till varenda platta för att ta sig framåt, Local Natives lyckas vara intressanta utan att tänja på gränserna och det är en underskattad och svåråtkomlig egenskap. Silver Lake-sönerna har växt upp, tänker jag när jag lyssnar på avslutande spåret Bowery. Det är då jag inser vad som fattas - det är den där lätta ungdomligheten, den där befriande känslan av att inte bry sig, vare sig om sound eller om besvärliga basister. Passionen i musiken syns oftare i kaoset än i perfektionismen och dunkla allvar i all ära men vart är de där klingande popinslagen som inte nödvändigtvis utstrålar lycka, utan konsten om: zen and how to not give a fuck?

 

Bästa spår: Heavy Feet, Breakers.

 

 

 

Ända sedan begynnelsen av New Order, när spillrorna av Joy Division samlat sig efter Ian Curtis tidiga bortgång, så har det inte varit en lugn dag på torpet. Meningsskiljaktigheterna mellan frontfigur Bernard Sumner och basist Peter Hook har varit vida kända. Två karaktärer som på ytan ter sig som varandras antiteser. Sumners sofistikerade och vältaliga framtoning står minst sagt i skarp kontrast till Hooks rättframma ladishness. Hooks oberäkneliga beteende har innefattat diverse tveksamma mediala utspel gentemot sina bandkollegor, ointresse i inspelningsprocessen och ständigt velande om sin egen fortsatta plats i Manchesters finests. Senaste vändan i Hook-gate tar nog ändå det förnämaste av priser när Salfordsonen ansågs sig värdig nog att omarrangera och turnera med gammalt Joy Division-material utan att informera sina forna orginalkollegor. Bildandet av The Light ska enligt Sumner "opened the gateways of hell".  

Efter ytterligare smädelser och sedvanliga beskyllningar via NME om att "only doing it for the money" svarade Sumner med samma mynt. Hook förekommer förvisso sporadiskt på Lost Sirens men har knappast deltagit i studioarbetet. Något som bekräftas av basslingornas undanskuffade plats i ljudbilden. Vilket även gagnar helhetsintrycket av minialbumet som är en korsning av redan halvt släppta inspelningar och rester av ofärdiga projekt. Men det är långt ifrån frågan om någon skåpmat utan produktionerna lämnar efter sig en oväntat angenäm fräschör. Risken hade varit överhängande för New Order att tuffa på i samma gamla trygga 80- och 90-talshjulspår. Visst, de precisa Hacienda-looparna är trademark-ränder som aldrig går ur men Sumner & co har vågat ta dessa till ännu outforskade regioner. Spår fem exempelvis, Hellbent, bär ett sound som kan misstas för tidiga Dandy Warhols vilket på förhand måste betraktas som en smärre sensation. Men det är trots allt under discokulans reflektion man gör sig bäst. Öppningsspåret I'll Stay With You och efterföljande Sugarcane fyller det behovet med prickfria sånginsatser av en ömmande Sumner. Det är samtidigt svårt att låta bli att inte bygga illusionen att vissa textrader är direkt avsedda för nämnda antagonist i fråga tillika Ian Curtis. Sista versen i balladen Recoil går att applicera på vice versa:
 
"But it isn’t funny the way that you talk about me

You know I can’t change the way that you want me to be

But I tried to do what I can, gone is the life we built in a sec"
      
Han må vara lämnad dubbelt, men inte slagen. Game, set, match - Team Sumner.

 

Bästa spår: I'll Stay With You, Sugarcane, Recoil.

 

Den bästa renodlade göteborgspopen under föregående år kom inte från Göteborg. Istället levererades den av Boråsbandet The High Hats. I retrospektiv har BD-popen, producerad av förbittrade män i grupp strax innan 30-strecket, fått se sig förbisprungna av i huvudsak kvinnliga auteurer med uppenbart bredare pallet talangmässigt. 90-talets svartklubbsdeltagare, som bar sin förtvivlan som en statusmarkör på kavajslaget, attraherar inte dagens medelklassungar i samma utsträckning. Naturligtvis endast en naturlig spegling av tidens gång men den moderna svenska musikkartan är för tillfället så solo- och duoiserad att ett nytt nationellt flaggskepp av Kent-mått känns minst sagt avlägset inom en överskådlig framtid. En färsk generation musiker (d.v.s 90-talister) som växt upp i en samhällskultur som dagligen matat dem med individualistiska ideal har satt sina spår på synen av den kollektiva orkestern. Både på gott och ont.      

Men så dimper de plöstligt ner från ovan, som sig bör utan förvarning, som en besvarad bön om nåd. Bobastian är inte det bandet. Än. Men de fyller tveklöst ett ofyllt vakuum i ovan beskrivna kontext. Göteborgarna träder rakryggade in i den politiska sfären. Till skillnad från exempelvis nämnda The High Hats där "Äta, Sova, Dö"-romantiken tas till sin spets används texterna som åsiktsspridning på modersmålet. Snarare placerar man sig närmare Magnus Ekelunds estetik. Videon till Samma Som Dom, som utgör stommen på EP:n Ny Demokrati, är bland de mer spetsiga inläggen som fabricerats på sistone i diskussionen rörande medmänsklig tolerans. "Reservoir Dogs - KKK edition" får bli min benämning. Käftsmällarna avlöser varandra. I Klyscha på Klyscha dräneras frustrationen för politiska företrädare på medial tomgång. I Christian Duhan luftas föraktet av främlingsfientliga element genom en finurlig sampling av Margareta Sandstedts legendariska "fyrtiotusen miljarder kronor"-groda i riksdagens kammare.

Bombastian lutar sig genomgående kaxigt betryggande mot sin larmande shoegaze-mur och Madchesterrytmik. Som på sätt och vis även utgör dess svaghet. Det går en hårfin gräns mellan legitimt patos och pubertalt poserande och det finns stunder under detta femspårs-verk där fel sida skiljelinjen vidrörs. Men det är i sammantaget ögonblick som överskuggas av ett övertrasserat charmkonto och tankeväckande textrader. Summa summarum? 74-orna betraktade. 94-orna agerade.                   

Bästa spår: Samma Som Dom, My Way, Christian Duhan.

 

Chaz Bundick, mannen bakom Toro Y Moi har sedan debuten Causers of This, försett oss med finkänslig elektropop som förgyllt förfester världen över. Nu släpper Bundick, sitt tredje album och jag kan med glädje rapportera att ingenting förändrats. De fantastiskt snygga och välpolerade slingorna som blivit Bundicks signum återfinns även här, som stilrena små knivar i ett minimalistiskt kök någonstans i [fyll i valfri trendig stadsdel]. Det är både vasst, lätt och mörkt, stundtals sammetslen chillout-musik och stundtals tvingas jag använda ordet dansant (ett ord jag inte vanligtvis slänger mig med, men den här gången rättfärdigat och i ordets bästa mening) för att beskriva låtar som So Many Details och Rose Quartz. Det är stämningsfullt och sensuellt, smått frestande att ta med sig in i sovrummet men gör sig troligen bäst i en rejäl subwoofer riktad ut mot gatan.

Den oerhört hyllade förra plattan Underneath the Pine, var ett elektropopsmästerverk av sällan skådade slag. Till en början tycker jag mig detta vara sant även för Anything in Return, men mot slutet får jag känslan av att låtarna flyter ihop. Anything in Return hänger i tamburen med ytterrocken och skorna på, handen på dörrvredet men den vägrar gå. Står där och talar om sina problem lite för länge. I stort är det en fantastisk platta och precis som en älskad vän som inte förstår när det är dags att gå, så förlåter jag den och fortsätter att lyssna.

Bästa spår: Rose Quarts, Say That, Never Matter  

 

 

Historien upprepar sig. Band når framgång. Varav sångare plötsligt känner sig "instängd" i konstellationen. Resultat: medlem går vidare på egen hand. Christopher Owens är inget undantag, utan passar väl in i schablonen om den kreativa frontmannen som vägra stagnera i ett fast ramverk. Trots den uppenbara talangen satte nog ändå många indiejönsar morgonkaffet i halsen när de i juli under förra året  nåddes av beskedet att Owens lämnat kritikergunstlingarna Girls. Trots endast två fullängdare och en EP i bagaget, "Album", "Father, Son, Holy Ghost" och "Broken Dreams Club",   valde amerikanen att på egen hand utforska nya musikaliska territorium.

Uttrycksmässigt ter sig dock förändringen som självklar. Girls melodiomvälvande indiestök har förbytts av vindstilla och sköra kärlekstörstande sånger på få strängar. Owens lyckas via sitt simpla uttryckssätt säga mer på kortvariga Lysandre, som klockar in strax under halvtimmen, än vad allt som oftast luddiga Girls gjorde i en hel katalog. Mycket på grund av att albumet är så koncentrerat runt en tydlig tanke. Texterna kretsar runt Owens uppbrott med en mytologiserad fransyska vid namn Lysandre. De återkommande flöjt- och saxofonarrangemangen är en välbehövlig paus i Owens självömkan. Men det blir aldrig kletigt utan mynnar ut i en återhållsam elegans som Paul Simon och Teenage Fanclub hade godkänt som sitt eget. Möjligtvis förkortar samma återhållsamhet skivans bäst före-datum något, Owens klena röstläge faller långt ifrån alla i smaken, men det är likväl en idealisk inledning av musikåret 2013.                   

 

Bästa spår: Here We Go, Lysandre, Part Of Me (Lysandre's Epilogue).

//Pär Brolin.

 

 

Popkollektivet träffade stigande Uppsala-bandet My Heart Is a Metronome för att diskutera deras uppkommande album, konsten att bryta sig loss från normen och vikten av en kommunalägd replokal. Härmed inleds en ny reportageserie om mindre lokala band i vår närhet (Uppsala, Stockholm) på uppgång som förtjänar ett större erkännande.

När vi kliver in i replokalen, belägen i en källarvåning i centrala Uppsala är bandet i full färd med att soundchecka inför kvällens spelning. My Heart Is a Metronome började som frontmannen Mattis Malinen's soloprojekt men har nu utvecklats till en trio, där Mattis sång och gitarr backas av Felix Carlstens trummor och Gustaf Simonssons eleganta bas. Bandet arbetar nu med att finslipa låtarna till uppkommande plattan, där målet är att skapa egensinnig folk-rock och stor vikt läggs vid att ha ett unikt sound även om influenserna är tydliga. Malinens sång kanaliserar en ung Eddie Vedder, i övrigt för soundet tankarna till folkrockgiganterna Mumford and Sons.
  

När soundchecket är över kliver grabbarna ned från scenen och slår sig ned i en läderklädd soffgrupp av klassisk replokalsmodell. Någon vänder sig mot bardisken och frågar om det finns öl kvar: "Nej, men Arne brukar ha någon platta på lut här bakom, tror han är alkoholist", svarar någon annan. Felix har försvunnit för att köpa en hamburgare och bad oss vänta med intervjun, under tiden får vi reda på att den EP som finns tillgänglig på Spotify under bandets namn är resultatet av Mattis soloinspelningar och blev till innan de andra kom med i bilden, nu har de tio nya låtar som så småningom ska förvandlas till en ny EP eller förhoppningsvis en fullängdare. Lokalen sprudlar av blues från den gamla skolan medan Mattis delar med sig av en anekdot om hur det är att skjuta knallpulver längs Main st (Holmsveden ej Dodge City). Snart dyker Felix upp med en papperspåse snabbmat medan vi diskuterar influenser.

Popkollektivet: Vi upptäcker några uppenbara influenser i er musik, Mumford and Sons och Eddie Vedder är båda tydliga inspirationskällor, håller ni med om det?

MM: När jag började skriva låtar, min EP, nu är det relativt lugna låtar, var det jag ville, skriva ösig akustisk musik, och vilka gör det nu? De största som gör det just nu är ju Mumford. Och då är det jävligt tråkigt att direkt bli identifierad med dem, förstår du vad jag menar? Men skulle jag själv beskriva musiken skulle jag säga Mumford, bara för att ge en första referens även om jag tycker att vår musik inte alls låter som deras. Folk vill ha en referens för att sätta in en i ett fack liksom, det är det folk vill. Då går det ju inte komma ifrån att vi är inspirerade av det Mumford gör men vi vill att vi ska vara vi, vår musik vår egen.

 

Mattis fortsätter berätta om hans tidigare bandprojekt och hur de "gick åt fittan", som det bekant heter. My heart is a metronome blev resultatet av lusten att bryta sig loss och göra något eget. De tidigare banden spelade mest metal och Mattis menar att det fanns en attityd som mer handlade om att "röja och dricka öl på scenen" än om musiken, vilket bidrog till att de projekten brast. Medan Mattis grund ligger i metal, kommer Gustaf från en väletablerad jazztradition, tillbringade gymnasiet på Gävles Jazzlinje och står nu för det det mesta instrumentala, "Jag kommer inte på något annat band, där basen tar lika stor plats", säger Mattis. Nu ligger fokus på musiken, på texterna och få bandet att funka med varandra. Och även om Mattis erkänner att han i början "var Kim Jong", när det kom till hur det skulle låta, så är nu maktstrukturen fördelad lika mellan medlemmarna. Alla är rörande överens om den jämlika stämningen i bandet och när vi på popkollektivet fiskar efter lite smaskiga gnabb i klassisk Noel och Liam Gallagher-stil, så får vi bara ett lugnt: "Nej, inget sånt".

Popkollektivet: Vi lade märke till att ni publicerat era låttexter på nätet, hur stor vikt lägger ni på texterna?

MM: Texterna betyder mycket. Jag tänker inte så mycket på andra i textskrivandet, utan vi eftersträvar en egen grej. När jag skriver är det oftast gånger då man har ångest liksom, eller när man är glad, full eller druckit för mycket kaffe, haha. Sen är det mycket som kan verka sliskigt och det är ju inte inne att vara för känslomässig i texter längre. Då verkar man sliskig och cheesy. Men varför använda metaforer? Om jag känner på ett vis varför ska jag då börja använda metaforer om blommor och träd? Varför inte bara skriva det man känner?

Då och då trillar det in folk och den naturliga gemenskap som frodas i denna typ av miljöer gör sig till känna.Värdet av att ha en kooperativägd replokal tillgänglig ligger inte endast i den musikaliska utrustningen och ett utrymme för utveckling, utan även i människorna som frekventerar lokalerna. Bakom kulisserna finns det eldsjälar som lägger ned oändliga mängder tid i att finnas till hands för unga musiker. Arne, mannen vid My Heart Is a Metronome's mixerbord är en av dessa, en man vars hjälpsamhet betytt mycket för bandet. Vi, Popkollektivets utsända på platsen bär på en tanke att denna typ av organisationer är underskattade i utvecklingen av unga musiker, att även om musiken inte står eller faller på det så betyder det mycket för chansen att experimentera och bygga sitt eget sound. Den här texten handlar om My Heart Is a Metronome men i samma slag, vill vi hylla de högst bortglömda eldsjälarna som gör det möjligt för unga band att koncentrera sig på det viktigaste: Musiken. Dessa osjungna hjältar som haft en del i så många stora musikers framgång under åren, förtjänar en tribut, om än i form av dessa få rader i en text om något annat.

My Heart Is a Metronome spelar den 16:e Januari på HiJazz i Uppsala och den 6:e Februari på Pub19.

 

//Oskar Alsing.

 

 

 

 

 

 Vi har ett nytt år, något vi alla, förhoppningsvis, blivit varse om. Popkollektivet och alla andra musikbevakare har förevigat sitt 2012 i diverse listor och nu är det dags att blicka framåt. Vad passar då bättre än en liten överblick över skivsläpp att hålla ögon och öron öppna för under våren.

 

8:e Januari. Idag släpper Solange en ny fullängdare. Ett smakprov fick vi redan förra året då hon släppte singeln Losing You som blev en stor favorit inte bara hos Popkollektivet.

 

14:e Januari släpper Villagers uppföljaren till sin bejublade debut 'Becoming A Jackal'. Tre singlar är släppta: Nothing Arrived, Passing A Message och The Waves.

15:e Januari släpps årets mest hypade debut när A$AP Rocky släpper sin efterlängtade och försenade LongLiveA$AP. Rakim Meyers, som han egentligen heter, var högst aktiv redan förra året med släppet av årets kanske fetaste låt  F**kin' Problems samt flera spännande sammarbeten som det med Schoolboy Q eller med Big Boi. Spännande sammarbeten är också att vänta på plattan där Skrillex, Clams Casino, Florence Welch (Florence & The Machine), Santigold, Kendrick Lamar, 2Chainz, Danny Brown, Schoolboy Q, Drake m.fl medverkar.

 

Samma datum släpper även 90-talsveteranerna Yo La Tengo nya albumet 'Fade Out'. Smakprovet Stupid Things låter minst sagt lovande.

22:e Januari släpper fantastiska Toro Y Moi albumet 'Anything In Return'. Första singeln låter så här.

 

29:e Januari väntas spännande släpp från Local Natives.

 

5:e Februari är det dags för Polarprisvinnaren Björk och skäggfarbrorn Eels att släppa nytt. Remixer från Björks 'Bastards' finns redan ute.

12:e Februari. "212" är något så ovanligt som en bra sommarplåga. 21-åriga Azealia Banks framgångssaga fortsätter i form av albumet "Broke With Expensive Taste". Ett annat släpp samma dag som redan börjat hypas är Veronica Falls 'Waiting for Something To Happen'. Och nog låter det lovande...

Även hiphoplegendaren LL Cool J är tillbaka med nytt album detta datum. Albumet 'Authentic Hip Hop' är det trettonde i ordningen. Singlarna Ratchet och Take It (feat. Joe) släpptes under fjolåret.

 

18:e Febrauri. Fjorton skivor in i karriären vittnar inte Nick Cave & The Bad Seeds om någon synlig mättnad. Nummer femton har fått namnet "Push The Sky Away" och företräds av vackra premiärsingeln "We No Who U R". En underhållande trailer finns även att tillgå för den intresserade.

26:e Februari solodebuterar mannen som i augusti 1987 hade mage nog att lämna 80-talets främsta popkonstellation. I titelspåret "The Messenger" säkrar Jhonny Marr sin egen och gitarrens fortsatta plats i samtiden, d.v.s. tidlös.  Även 50 Cent är i farten detta datum då hans femte studioalbum 'Street King Immortal' släpps.

 

5:e Mars. The Cave Singers gjorde ett mycket bra släpp 2011, och i vår är skäggrockarna tillbaka. Även Youth Lagoon väntas komma med ny platta denna dag.

12:e Mars. Indiepopundret från Jönköping, The Mary Onettes, som fått visst genomslag de senaste åren, släpper plattan Hit The Waves via Labrador Records. Premiärsingeln Evil Coast tyder på en skiva som inte räds 80-talsfluffiga refränger.    

 

18:e Mars. Slowcore-bandet Low släpper nytt. Producerar gör ingen mindre än Jeff Tweedy från Wilco.

 

23:e April gör göteborgsonen tillika uberperfektionisten José González åter entré på musikscenen med sin trio Junip. Drygt tre år efter hyllade debuten Fields släpps uppföljaren som ännu ej är namngiven. Youtube-teasern går varm på "redaktionen".    

 

Arcade Fire har medgett studioarbete och skivsläpp under 2013. Vågar man hoppas på något lika bra som Suburbs? 

 

Syskonen Dreijers inspirationssvacka är över. Tack och lov säger vi. På förhand garanterat dramatiska "Shaking The Habitual" ser dagens ljus i april månad. The Knife:s turnéplan börja ta form as we speak.

 

Kanadafödde Alex Zhang Hungtai, mer känd som Dirty Beaches, avlägger inte bara en utan två (!) statusrapporter från lo-fi-ens vackraste avgrund. Förvänta er otydlig Elivis-rockabilly förenat med Suicide-rökig industriminimalism. Albumet Drifters följs upp av näst intill instrumentala Love Is The Evil.   

 

Brett Anderson har inte direkt rosat marknaden som soloartist men första singeln från Suede på tio år, fullt dugliga "Barriers", kan indikera att vinden har vänt. Tillbaka till rötterna utlovas, d.v.s. "drama, melody and noise", när Bloodsports släpps i mars.

 

Lady Gaga kommer under våren släppa sitt fjärde album 'ARTPOP'.

 

Samma månad, och efter ett liknande uppehåll tidsmässigt, förgyller åter art-rockens fader vår tillvaro. David Bowies livsbejakande färska singel "Where Are We Now?" återfinns på kommande albumet "The Next Day".   

 

Ett svenskt musikklimat i väntan på Håkan ser ut att vara ett minne blott inom överskådlig tid. Hellström, som för tillfället befinner sig avslutningsprocessen, bör släppa sitt sjunde album i ordningen lagom till spelningen i Slottsskogen den 8:e juni.          

 

När vi ändå är inne på Augustifamiljen så måste vi även uppmärksamma om Daniel Gilberts egenfinansierade uppföljare till "New African Sports, Soul Café Club No 1". Att Gilberts karakteristiska västkustsstämma är i form visas på dubbelsingeln "LED 2/Smell Of Thunder"    

 

Ian Brown hävdade innan återföreningsturnén förra sommaren att nytt material påbörjats med parhästen John Squire. Möjligtvis är en nytt chocktillkännagivande av The Stone Roses att vänta under året?

 

 

//Popkollektivet.