popkollektivet

Nick Cave har vigt sin karriär till att katalogisera och framhäva mänsklighetens depraverade tendenser, dess gärna blodiga yttre och sexuellt utsvävande inre. Något han har gjort nästan löjeväckande konsekvent och sällan ruckat på musikens kvalité, lika mycket poet som musiker, lika mycket perverterad snuskgubbe som familjefar. Hans repertoar innehåller finstämda kärleksballader och blues-dängor där man nästan kan höra hur helveteselden pustar ur hans näsborrar. För att vara en mycket mångfacetterad man, är som sagt kvalitén löjeväckande konsekvent. I Push The sky Away har Nick Cave tagit ett steg bort från sexuellt frustrerade Grinderman och tillsammans med The Bad Seeds hittat tillbaka till den dramatiska goth-känsla de odlade på plattor som The Boatman's Call och No More Shall We Part, men det är ännu mer nedtonat, mer noggrant och framförallt mer suggestivt.

Fantastiskt fina inledningsspåret We No Who U R, är en lågmäld men ändå mäktig låt, driven av parhästen Warren Ellis's drömska flöjt och Caves sång. På många sätt är We No Who U R den perfekta ambassadören för plattan, suggestiva textrader flyter förbi till ett ackompanjemang som kan sägas vara det mest komplexa Cave producerat sedan mitten på nittiotalet. Grindermans tunga rockgitarrer och vrålande textrader syns inte till, utan soundet är mer vuxet och välpolerat sofistikerat. Plattan når sin kulmen med låten Jubilee Street, som är den typen av låt som endast fullt behärskas av Nick Cave; vackert och harmoniskt men ändå mörkt briljant och Warren Ellis violinspel är i det närmaste änglalikt. Det bortom beröm vackra soundtracket till filmen: The assassintaion of Jesse James by coward Robert Ford, som Ellis och Cave skrev tillsammans gör sig påmint. Något som finns kvar från Grinderman-tiden är de sexuellt laddade texterna, i Water's Edge klämmer Cave ur sig eufemism efter eufemism:

Their legs wide to the world like bibles open
To be speared and taking their bodies apart like toys
They dismantle themselves by the water's edge
And reach for the speech and the wide wide world
Ah, God knows our local boys

Nick Cave har som säkert bekant en stark fäbless för kvinnor, speciellt den naknare och kåtare varianten (Ni som har läst hans roman: The death of Bunny Monroe vet vad jag snackar om), han är en självutnämnd "dity ol' man" och det är en del av hans charm, speciellt när han tillhör en av de bättre låtskrivare vi har. Det andra Nick Cave har en stark fäbless för, är sig själv. Han vill b.la uppföra en staty i hemstaden Warracknabeal, föreställandes honom själv naken på en stegrande hingst. Allt i guld givetvis. Ytterligare en god orsak att köpa plattan - för att stödja hans narcissistiska tendenser.

Bästa spår: Jubilee Strett, We No Who U R, Push the sky Away, Wide Lovely Eyes.