Magnus Ekelund & Stålet - Det Definitiva Drevet
"Det har snackats mycket om självömkan och förortsmänniskor som inte klippt sig och skaffat sig ett jobb. Men självömkan handlar om att nån annan ska tycka synd om dig. Det vill inte BD. Vi är inte arbetarklass, vi hade mat, men det fanns ingen kuk nånstans."
Ovanstående ord yttrade Theodor Jensen, före detta basist i begravda Broder Daniel, i briljanta tidskriften Sonic 2001. Ord som jag föreställer mig att Magnus Ekelund och hans turnébröder i Stålet känner en viss konsensus över. Det finns en besläktad grundkärna. Ett orubbligt manifest baserat på utanförskapets frustration, oavsett samhällsklass. Att betrakta verklighetens gång på avstånd, oförstående för dess utveckling och uppgivet stå utan verktyg att själv känna delaktighet. Fast uttryckssätten är olika. Medan Henrik Berggren ägnade sig åt rännstensromantik så föredrar Ekelund att öppna upp en bombastisk reverbportal till Edens Lustgård i sann Glasvegas- och Jesus And Mary Chain-anda. Ekelund må uppskatta flykten men duckar inte på samma gång för svärtan och de tunga ämnena. Tvärtom har han en förkärlek för politisk provokation. Han kommer knäppa dig på näsan vid åtskilliga tillfällen. Upplysa dig om dina förlorade värderingar, din inställsamhet i samhällets nyliberala led, din "skyll dig själv"-mentalitet och din moderna individualism översätter han till ren och skär egoism.
"Jag kan förstå att du har tappat tron/När ingen mer bryr sig om kärlek, dist och ideologi".
Redan i inledande solidaritetsefterlysningen Fortfarande Här står det mer än klart var norrbottningen står politiskt. En positionering som tyvärr sällan renderar i något bredare genomslag utan i regel resulterar i en undanskuffad plats på indiegenrens bakgård. Vilket andra låtskrivare med politisk agenda och som förtjänar en större lyssnarkrets, t.ex. Love Antell och Parker Lewis, blivit varse om. Rocken som politiskt medium fortsätter vara en hopplöst bortglömd och underskattad företeelse. Jag vill ha fel, men Det Definitiva Drevet är tyvärr inte det efterlängtade Palme-tal som uppviglar massorna till revolution. Produktionen är snygg men utan överraskningsmoment. Texterna är starka i sin medvetna enkelhet men Ekelunds naiva stämma når inte fram och berör i den angelägna mån man hoppats. Men det finns undantag. Avvikelser när han tangerar sin förebild tillika bäste vän Mattias Alkbergs fördömande skarpsynthet. Plötsligt uppstår den där enskilda skammen. Precis som han avsåg. Frågan är om den någonsin får kollektiva proportioner?
Bästa spår: Fortfarande Här, Ymer II, Supernova.
//Pär Brolin.
Beach House - Bloom
Det är ett album. Ett album i sin rätta mening. Sådana finns det relativt sparsamt med i musikhistorien, på stående fot kommer jag endast på ungefär ett dussin. Ge mig en timme kan jag räkna upp trettio till men kanske blott tio av dessa daterar in på tvåtusentalet. Samspelet mellan vokalisten Victoria Legrand och gitarristen Alex Scally har aldrig varit så intimt och sofistikerat, Legrand sjunger som om hon halvsover i ett euforiskt tillstånd, där hon endast hålls vaken av Scallys perfekt utstuderade arpeggios, ändå har hon aldrig låtit mer övertygande. Låtarna känns minimalistiska, ändå utlovandes större ting, texterna är direkta, slagkraftiga men utfäster betydelser utöver dess enkelhet ur Legrands ohetsade stämma. Albumet åtföljs av en känsla av vackert vemod, den sorten som uppstår när man är medveten om att man nått toppen och kvar finns endast fallet, man pausar innan man tar steget. Allt är mer melodiskt, mörkare och dreampop-diset har aldrig varit vackrare. Jag vill ge "Bloom" högsta betyg men om duons nästa platta följer mönstret vill jag ha en marginal för att undertrycka storheten.
Bästa spår: New Year, Other people, Lazuli.
//Oskar Alsing.
Love Antell - Gatorna tillhör oss
De samhällskritiska nyanserna är inte lika många och starkt lysande på solodebuten som under Florence Valentin. Detta är mer personligt och reflekterande, men den som delar hans åsikter kommer finna politiska inslag mellan raderna även här. Nånstans känns det också som att det är där, i texterna och det man finner i dem, som skivans styrka ligger. Som musik betraktat är det som sagt inget du aldrig hört tidigare. Men gillar du budskapet finns här ett par riktigt starka spår att njuta av.
Bästa spår: Stjärna där, Kastar sten, Du växer upp
/ Robin Söderström
Damon Albarn - Dr Dee
Dr. John Dee var en brittisk renässansman med ofantligt många strängar på sin lyra. Matematiker, astronom, astrolog, geograf, ockultist, upptäcktsresande och som grädde på moset även rådgivare till självaste drottning Elisabet I. You name it. Kort och gott betraktad som en av sin tids mest lärda män. Damon Albarn är på god väg att nå samma visdom. I alla fall ur ett musikaliskt perspektiv. Posterboy-skapet för hela britpopvågen via Blur följdes upp av electronica-trip-hop-utflykter i Gorillaz och supergruppkonstellationer som The Good, The Bad And The Queen. Jag drar mig för att använda klyschan ”allt han rör vid blir till guld” men det är onekligen lockande i det här fallet. Kanske såg Albarn en strimma av sig själv i Dee’s spännvidd? Hans fascination av doktorn är i alla fall lugnt sagt påtaglig med tanke på att han helt och hållet valt att tillägna sitt senaste projekt i Dee’s ära.
Dr Dee är ett 20-spårs konceptalbum som uteslutande vandrar i denna mytomspunna figurs fotspår. Låt oss kalla det en folkrockopera. Albarn försöker tillsammans med BBC Philharmonic Orchestra omgående vagga in lyssnaren i en stillsam men vildvuxen musikalisk trädgård ackompanjerad av fågelkvitter, fylliga orglar, finjusterad stämsång och väl avvägda gitarrplock av kirurgisk precision. Upplevelsen kan liknas vid att kliva in i en katedral mitt under brinnande gudstjänst och häpnas över akustiken som fyller rummet när altarkören tar ton. Stundvis gåshudsframkallande men också påtagligt långrandigt efter en stund. Tyvärr råder inte alls samma självklara röda tråd, melodi- som textmässigt, och historieberättande kvalité som i förebilder som Quadrophenia, Tommy (The Who) och The Wall (Pink Floyd). Dock faller bitarna på plats enstaka gånger när Albarn fullständigt omfamnar sin sagolika närvaro i trankila Apple Carts och The Marvelous Dream. Långt ifrån helljutet alltså. Men det är på samma gång svårt att inte imponeras av Damon Albarns ständiga nyfikenhet och skaparglädje.
Bästa spår: Apple Carts, The Marvelous Dream, Oh Spirit Animate Us.
//Pär Brolin.
Aprillistan
//Popkollektivet.
