popkollektivet

 

Första gången jag trollbands av Sibilles vemodstyngda toner var när hon gästade på fantastiska [ingenting]-balladen Dina Händer Är Fulla Av Blommor. Det var 2009, och i fjol var hon tillbaka med megahyllade solodebuts-EP:n (åtminstone under eget namn) The Flower’s Bed, som välförtjänt men till mångas förvåning förädlades med en Grammis-nominering. Fullängdsdebuten lever upp till de högt ställda förväntningarna, var så säker.

 

Vanligtvis har jag en förkärlek till popvokalister med den där fragila stämman. Den som höjer nerven i musiken, och som när det vill sig riktigt väl är den allra vackraste tussilagon i vårdiket (enligt traditionen ska jag nämna Håkan här och det har jag heller inget emot). "Det får bära eller brista"-inställningen ni vet. Med Sibille är det lite det omvända. Jag vet att det aldrig kommer brista, men lika bra är väl det, för det är minst lika underbart att höra Sibille ta i från tårna som det är att se en av de där tussilgona kika upp bland den smältande snön en solig dag i Mars. Slå på »The Day« och ni kommer förstå. »Go On« leder mig osökt till Mazzy Star. En darrande stämma placerad i mitten av rummet, en mörk basslinga som sätter stämningen, en höjning som rycker tag.  »Come Night« har vi alla redan hört, men den pärlan ska ha ett hedersomnämnande.

 

Någon tussilago har inte setts till ännu. Däremot en Grammis-kandidat.

 

Bästa spår: Go On, Come Night, The Day