popkollektivet

 

När man tänker på det har Kent inte så värst mycket kvar att åstadkomma. Man har bockat av spelplatser som Stadion och Hovet, inklusive varenda kommun-skryt-event-bygge (pensionerar härmed "isladan" som vedertaget begrepp) värt namnet i vårt avlånga land (återkommer med en synonym till denna lika dammiga beskrivning). Lappen på luckan är konstant och som svenskt rockband har man nått zenit sedan länge. I alla fall så länge man väljer att låta sina forna kosmopolitiska erövringsplaner att vila. Det återstår egentligen bara en sak. Att blicka bakåt. Att utvärdera. Att vara tacksam. Men inte nöjd. På något annat sätt kan jag inte tolka det när gruppen, för att poängtera sin svindlande resa, under kvällens första nummer Ögon återigen kliver ner i sin gamla slitna ABF-replokal från tidigt 90-tal. Ljusrörsbelyst isolation som skapar textrader som: "Snart är hon här, min nya du/Nej, hon är inte lika vacker/men jag tycker att du ska gå nu". Infantil tonårsromantik när den är som smakfullast. Överlag det enda spåret från Jones & Giftet-epoken som är värd scentid. Den minst lika ångestladdade Klåparen tar vid innan de fyra 40-åringarna i skydd av 400 Slag:s fylliga basgång väl tar steget ut i gemenskapen hos verklighetens folk som samlats på Uppsala slotts borggård i afton. För övrigt en konsertplats med svårslagen inramning som borde utnyttjas i betydligt större utsträckning. Kvällen fortskrider från förvirrade ungdomsår till mer vuxna och nyanserade samhällsskildringar i form av Sjukhus och Jag Ser Dig, evigt orubbliga kärleksförklaringar som Utan Dina Andetag och 747, och flörtiga House Of Love-discoversioner av Musik Non Stop och Skisser Av Sommaren. Men framför allt ska vi alla en gång dö.

 

Jag har sett Kent göra betydligt mer sprakande föreställningar än under gårdagen. I jämförelse med t.ex. Storängsbotten 2005 bleknar den rätt rejält. Jag kan i och för sig inte låta bli att tvivla. För jag för ung för att förstå?                     

 

Bästa spår: Musik Non Stop, Det Finns Inga Ord, Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare).

 

 

//Pär Brolin.

På allmän begäran (alt. p.g.a av rena tillfälligheter) gör vi en favorit i repris på lördag. Platsen är densamma, likaså musikvalet. D.v.s ett sedvanligt potpurri av dansant soul och indie. Det ska dock tilläggas att vi går på något senare än förra gången det begav sig. Ses där och väl mött!   

 

 

//Popkollektivet.