Grouper - The Man Who Died in His Boat
Inom ett knappt års tid släppte Liz Harris, under namnet Grouper två plattor, varav den ena; Alien Observer fick mig att tappa att intresset och den andra; Violet Replacement klarade två genomlyssningar, innan den för evigt förvisades till den plats i itunesbiblioteket som speciellt reserverats för plattor som medfört sådan besvikelse, att man lovat sig själv att behålla dem, för att tjäna som en påminnelse att aldrig låta sig såras igen. Jag förlorade hoppet för denna annars fascinerande och transcendenta musiker. När jag satte mig ned för att lyssna på The Man Who Died in His Boat, väntade jag mig att denna recension skulle bli en sågning. Tvärtom så upptäckte jag att det är Harris's upprättelse.
Harris's bästa platta, 2008's Dragging a Dead Deer Up a Hill gör här lite av ett återbesök. De sviriga och ofta sömniga noise-elementen som dominerat hennes andra plattor är utbytt mot den vackra och harmoniska ambiensen som präglade Dead Deer, förstärkt med stämningsfulla folkinslag. Harris's röst har alltid varit hennes dolda styrka, den har legat och krupit i utkanterna av låtarna och endast hörts som avlägsna viskningar i ljudbilden. Så även här, men hon har återvänt till det klädsamma mörker som får henne att verka svävande, inte mot skyarna utan mot botten på en sjö, eller som ett spöke genom dimman. Detta medan Harris's kännetecknande reverb faktiskt inte används i överdrift som tidigare - om än en ständig närvaro så är den åtminstone smakfullt utnyttjad.
Det är farligt att lyssna på The Man Who Died in His Boat ur medelmåttiga högtalare. Det är en platta som kräver lite styrka för att avnjutas och det vemodiga, lågmälda soundet uppmuntrar att vrida volymvredet åt fel håll och därmed gå miste om vad Harris har att erbjuda. Vrid upp stereon, luta dig tillbaka och känn dig omhändertagen av The Man Who Died in His Boat's lakoniskt strummande gitarrer och gläds åt känslan av att bli levande begravd av ett svävande reverb med spade.
Harris's bästa platta, 2008's Dragging a Dead Deer Up a Hill gör här lite av ett återbesök. De sviriga och ofta sömniga noise-elementen som dominerat hennes andra plattor är utbytt mot den vackra och harmoniska ambiensen som präglade Dead Deer, förstärkt med stämningsfulla folkinslag. Harris's röst har alltid varit hennes dolda styrka, den har legat och krupit i utkanterna av låtarna och endast hörts som avlägsna viskningar i ljudbilden. Så även här, men hon har återvänt till det klädsamma mörker som får henne att verka svävande, inte mot skyarna utan mot botten på en sjö, eller som ett spöke genom dimman. Detta medan Harris's kännetecknande reverb faktiskt inte används i överdrift som tidigare - om än en ständig närvaro så är den åtminstone smakfullt utnyttjad.
Det är farligt att lyssna på The Man Who Died in His Boat ur medelmåttiga högtalare. Det är en platta som kräver lite styrka för att avnjutas och det vemodiga, lågmälda soundet uppmuntrar att vrida volymvredet åt fel håll och därmed gå miste om vad Harris har att erbjuda. Vrid upp stereon, luta dig tillbaka och känn dig omhändertagen av The Man Who Died in His Boat's lakoniskt strummande gitarrer och gläds åt känslan av att bli levande begravd av ett svävande reverb med spade.
Bästa spår: Cloud in Places, Living Room, Cover the Long Way.
//Oskar Alsing.
Kommentarer
Trackback
