popkollektivet

"Some people got this thing, its almost like an illness. They can't finish. Kevin's got that." Så kommenterar den legendariska drivkraften bakom numera nedlagda Creation Records, Alan Mcgee, Kevin Shields handlingsförlamade arbetssätt i en relativt nygjord dokumentär om skivbolagets kortsprungna storhetstid. Efter två mardrömslika år i studion (motsvarande hundår i Creations 90-talsvärld) och sammanlagt (enligt ryktet) runt 250 000 pund i produktionskostnader hade Mcgee fått nog. Han drog mer eller mindre under pistolhot mastertejpen ur händerna på en villrådigt acidhög Shields och räddade, om än tillfälligt, sitt bisarra musikaliska kollektiv från att inte gå på knäna fullständigt. Huruvida Mcgees trägna beteende påverkade att Loveless inte blev en överarbetad uppföljare utan istället ett av etikettens finaste ögonblick, tillsammans med tidsmarkörer som Definitely Maybe, Screamadelica, Nowhere och Souvlaki, låter jag vara osagt. Men Mcgee's skotska kombination av tålmodighet, risktagande, anspråksfulla förhållningssätt och framför allt fingertoppskänsla för när något var redo för offentlighetens ljus eller ej har i vart fall i någon mån format nämnda mästerverks öde. Därför är det svårt att inte låta bli att fantisera om hur både m b v och My Bloody Valentines övriga karriär hade gestaltat sig om Mcgee fortsatt hade fått snegla oroligt över Shields axel. Men Mcgee föll tyvärr som bekant ner i samma mörka konkursträsk som sin skuldbelastade verksamhet. Låt oss istället snabbspola 22 år.

2:e februari, 2013. Likt en blixt från klar himmel dyker tredje plattan upp som download på bandets hemsida. Stunden inget kvarvarande shoegaze-fan hade vågats hoppas på inträffar trots allt, mot alla tänkbara odds. Så vad har då hänt på över två decennium? Ingenting. Absolut ingenting. Melodierna är alltjämt levande begravda i dist-tornadons öga och skipar hjälplöst efter andan för att överleva. Men till skillnad från Isn't Anything och Loveless finner de inte alltid ut ur det gravt patenterade infernot. Tyvärr, det rymmer ingen ny Only Shallow eller Sometimes på m b v. Shields minutiösa arbete gör sig förvisso glädjande påmint gång på gång. Men man måste samtidigt motvilligt konstatera att låtunderlaget genomgående i grund och botten är långt ifrån fulländat. Undantagen som ändå stabiliserar betyget heter Only Tomorrow, New You och In Another Way. Chinese Democracy-stämpeln underviker My Bloody Valentine med råge. Men rollen som stilbildande blueprint, som man en gång axlade så klädsamt, har oundvikligen falnat något med tiden. Ingen är mer bekväm med den sanningen än Kevin Shields.

Allt har som bekant sin tid. Eller tar bara tid?

Bästa spår: Only Tomorrow, New You, In Another Way.