popkollektivet

 

Jag begrundar konvolutet. Bakgrund i gråskala. En sträng blick riktad mot oss. Titeln är "eskapism". Är det en ny Wounded Rhymes månne? Kanske 2013 års Born To Die? Inledningsspåret "Desert Homes" skruvar definitivt upp förväntningarna med sina tunga trumslag och Fallulahs mörka, fragila stämma. När den sedan efterföljs av skivans kanske starkaste spår, dansanta "Mares" och "Dried-Out Cities" (båda med starka Lykke Li-influenser), rycker jag till ordentligt och njuter påtagligen av mitt nya fynd. Fallaluha har ju inte direkt slagit i Sverige ännu. Hur fan kan folk ha missat detta?

 

Extasen ska dock komma att lägga sig. Resterande spår lyckas inte leva upp till den starka inledningen och det är svårt att inte känna att slutprodukten är något högtravande. Inte alls så karg som vid första beröringen. Vissa av spåren är närmast jobbiga att lyssna på. När Fallulahs annars så pricksäkra stämma ska spela förtvivlad till textrader som "Who's got the keys to your heart/ All I wanna do is to tear it apart", känns det hela mest, ja, högtravande. Skivan rymmer dock onekligen också en hel del talang. Rösten spelar stundtals i samma division som Del Reys, och skivans tre inledande spår rör sig åtminstone i samma landskap som Lykke, om än inte i samma rum. Kanske nästa gång.