popkollektivet

 

Popkollektivet sprang på Grammisgalan i onsdags. Med allt vad det innebär. Årets upplaga var en ovanligt välproducerad historia för att vara Grammis under sent 2000-tal. "Sveriges viktigaste musikpris" har ju annars falnat något senaste åren i skuggan av P3 Guld och Rockbjörnen. Trots sin avsedda inrikting på både smalt och brett har tillställningarna allt mer tagit formen av en intern branschangelägenhet. Positivt. Prismässigt fördelades statyetterna som förväntat. First Aid Kit drog in en välförtjänt storslam i flera kategorier, TSOOL krönte välregisserat karriären, Swedish House Mafia tackade på distans och Icona Pop tilldelades praktiskt just "årets pop". Den enda halvskrälliga utnämningen härleds till Peter Lemarc som "årets textförfattare". Inte på något sätt oförtjänt, tvärtom, men i konkurrens med både Jocke Berg och Thåström hade nog inte Lemarc ägnat många tankar åt tacktalet. Lång och trogen tjänst premieras uppenbarligen av juryn. Men allt det där vet ni ju redan. Istället för en längre tröttsam resumé av något ni ändå kan ta del av via SVT Play så ängnar vi några tecken åt den nya musik som presenterades.

 

 

Linnros är fortsatt trogen sin kommersiellt gångbara soulpop. Snyggt, slickt, koreografiskt optimalt och TV-vinjettkompatibelt. Men inte särskilt bestående. Linnros lösa snack i intervjuer om att överge sin trygga genre och "gå Lundell" verkar utifrån Hur dom än varit just, minst sagt, löst snack. Men bland Tracks-geggan är han ett trevligt inslag. Instrumentalt är Från och med du 2.0 värd en och annan lyssning.

 

 

 

 

Står man inför stundande turné och spelar playback på en gala som kryllar av starka live-framträdanden så förtjänar man ett lägre betyg. Så enkelt är det. Men i Olles fall räcker det att skymta hans smala siluett i scenljuset för att känna en viss tillfredställelse. Singeln i sig satte inga djupare spår och bevisade inte nämnvärt låttitelns tes. Kommer undan med ett stabilare betyg i med en finjusterad studioversion och ironiska textrader om utbytbara små hundar. 

 

 

 

Känslan är att Loreen försöker göra allt i sin makt för att distansera sig från schlagern sedan "bragden i Baku". Hon uppträdde som bekant även under P3 Guld. Och visst förtjänar hennes röst ett talangfullare omgivning än så. Stråkarrangemang av Carl Bagge och pianokomp av en pånyttfödd och fullständigt prestigelös Kleerup kan vara receptet. Semi-akutiskt storslaget live, som dock i radioversion hade mått bättre utan house-inslag.

 

 

 

 

Brevid Lemarc årets sensation. Ellinor Olovsdotters animaliska Prodigy-aggressivetet var en rak höger i grammisetablissemangets solar plexus. Kraftfullt backad av ett Kriget-klingande beatinferno av bästa sort. Den redan goda framtidsprognosen, som statuerades efter två framgångsrika EP-släpp, förstärktes med eftertryck.

 

//Pär Brolin & Robin Söderström.