popkollektivet

En hel musikvärlds strålkastarljus står riktade mot Glasvegas när bandet nu äntligen släpper uppföljaren till det tokhyllade debutalbumet. Bandet har varit med om mycket sedan man på höstkanten 2008 slog igenom över en natt och gick från att vara ett lokalkänt band i Glasgow till att bli branschens största kelgrisar. Omställningen blev för stor för låtmakaren och sångaren James Allen som förlorade sig själv i all uppståndelse. Arenarockdrömmarna blev allt för handgripliga när klubbspelningar byttes ut mot allt större scener och växande publikskaror. Upprymdheten kan snabbt bli ett krossat hjärta, och just där finner vi uppföljaren. James Allens egna blick har delvis riktats bort från omvärlden han skildrade i debuten och större fokus riktiar han nu mot sig själv. Resultatet är utlämnande och ärligt, som vanligt. Vare sig texterna handlar om frånstött homosexualitet som i 'I Feel Wrong - homosexuality pt.1', saknaden av en sedan länge frånvarande far som i Daddy's Gone-fortsättningen 'Dream Dream Dreaming' eller är smått lånade som i "Yesterday all my happiness seems so far away, now it looks as though it's here to stay" i 'Shine Like Stars', framför Allen dem med sin säreget bedrövade stämma. Det är svårt att undvika tankar om att han förmodligen är världens bästa sångare just nu.

Rösten fungerar också som en nödvändig murbräcka för att tränga igenom den svulstiga gitarrvägg som ramar in låtarna. När crescendot når sin högsta topp och James Allen med fullständigt kraft sjunger ut sitt inre, lyfter melodierna över murarna av distade gitarrer, pulserande bas, svävande syntar och stampande trummor och du som lyssnare kläs med änglavingar och flyr du med (lyssna på lyftet i sista två minutrarna 'Lost Sometimes' om du inte förstår vad jag menar). När allt detta inträffar är det få idag aktiva band som är mäktigare än Glasvegas. Det bevisas både här men framför allt i debuten. Volymen har skruvats upp på det här albumet och ambitionen är att bli nästa stora arenarockband. Det märks både på soundet som är mer storskaligt och på valet av producent i form Flood som beklätt storheter inom arenarocken som Depesche Mode, U2 och The Killers innan. Just i detta avseende har Glasvegas också tappat lite sedan den fullständigt fenomenala debuten. Ibland räcker murbräckan inte till för att meja ner betongväggen och då når det inte hela vägen in.

Andra större men betydligt sämre band (Kings of Leon, Coldplay) får se sig om ryggen när Glasvegas nu återigen tågar fram. När alla rattar står på rätt frekvens och man är mer de Working Class Hereos man var när man slog igenom och mindre arenarockhjältarna man vill bli, då sopar man konkurrenter av Stadions scen. För den gnistan finns fortfarande kvar, och Joe Strummer är ju så mycket mäktigare än Bono.

Bästa spår: 'Whatever Hurts You Through The Night'

// Robin Söderström.

Hemsida | Event

På lördag mina kära vänner kommer vi åter att inta stora dansgolvet på Ace och vi kommer att bjuda på ett kalas av indiedängor, popklassiker o dom härligaste 80-talslåtarna och mycket mer! Fest!

Ses vi där?

ACE | MANGO | SVEAVÄGEN 36 | 21 – 03 | 18 ÅR | 100 KR
Gratis inträde och billig öl kl 21-23

//Simona De Giorgio och Joachim Jacobs.

Spotify

Syket är en stor orkesterskara. Hela sju medlemmar som med fritt spelrum, utan självlysande ledargestalter, demokratiskt knåpat ihop sin första fullängdare. Ett ambitiöst och lyckat knåp, för att inte säga ett genombrott, som bör generera i många nya fans efter sommarens obligatoriska festivalrundtur. Trots det stora antalet kockar är With Love en häpnadsväckande tight och välproducerad historia utan egentliga dippar. Men det låter inte överdrivet välpolerat utan en känsla av trivsamt slumpspel att vad som helst kan hända finns hela tiden närvarande. Umeåbandet beskriver sig själva som splittrade influensmässigt men enas om att de bottnar i skotska legendarerna Primal Scream. En bra soundbeskrivning. Blandningen av tyngre traditionell indierock och psykedelisk discopop med touch av brittisk shoegaze bemästrar de utmärkt och når sin spets i spår som Ennio Morricone-doftande Fish Band (kusin till TSOOL: s Grand Canaria), fina With Love smittande singeln Let It Heal.

//Pär Brolin.

Spotify

Jag uppskattar enkelheten i många av de lågmälda pop/rock-hantverken på Philadelphiasonen Kurt Vile's fjärde fullängdare. De okonstlade arrangemangen med akustisk gitarr i centrum och sångstycken sjungna med gäll och skör stämma är ofta väldigt behagliga, men tenderar att lämna en något fadd eftersmak. De är behagliga när man träffas av dem, men samtidigt inget man direkt längtar tillbaka till när de passerat förbi. Ibland lyckas de dock nå ända fram och faktiskt också bita sig kvar, som i 'Jesus Fever', Ghost Town' eller härligt bluesrockiga 'Puppet To The Man'. Då är Kurt Vile's små musikstycken som gjorda för stilla sommardagar med en kall öl i handen, stillsamt tillbakalutad i solstolen.

Bästa spår: Jesus Fever

//Robin Söderström.

Spotify

Efter snedsteget First Impressions Of Earth var jag övertygad om att grabbarna efter fem år på utflykt läst sin läxa. Så verkade också fallet vara när 'Under Cover Of Darkness' med ljus och värme knackade på i februarikylan. Visst har bandet tagit ett steg från det trassliga tillbaka till rötterna och de raka puckarna. Eller tja, ett halvt steg om vi ska vara ärliga. Angles må vara djärv. Bandet bjuder på reggaetoner i inledande 'Machu Picchu', sitt mest elektroniska verk någonsin i 'Games' och klassisk 70-talsrock i 'Gratisfaction'. Men hur mycket man än tar ut svängarna lyckas man aldrig riktigt hitta tillbaka till huvudleden som ska ta dem i mål, och efter otaliga lyssningar kan jag inte undgå att känna att slutprodukten är ganska anspråkslös. 'You're So Right' är ett riktigt skräckexempel på hur bandet låter när man hamnat i väggrenen. Produktionen och det instrumentala är bitvis bra, ibland till och med riktigt bra med pigga riff och basgångar. Tyvärr fallerar det hela för ofta med melodier som inte direkt vill ta en någonstans. Nämnda spår, plus åttiotalsflirten 'Two Kinds Of Happeniess', är Strokes när man håller sig på rätt bana och det räddar också en platta linnehållandes lika många frågetecken som utropstecken.

Bästa Spår: Under Cover Of Darkness

//Robin Söderström.

Spotify

När varma teknologiska vindar blåser i musikbranschen kan det vara uppfriskande med band som går i motsatt riktning. The Vaccines är minimalistiska på sitt sätt. Man har sneglat tillbaks mot punken och då framförallt The Ramones, tagit med sig drivet i de enkla ackordföljderna, sneglat längre bak över axeln för att finna Phil Spectors enkla men samtidigt storslagna melodier och kokat ihop det hela till ett stundtals väldigt originellt sound. När de två huvudingredienserna klatschar som bäst tillsammans som i 'Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)' och 'If You Wanna' är The Vaccines ett fenomenalt popband, i all sin enkelhet. Man bevisar att less ibland is more, att man med enkla medel kan uppnå stora ting.What Did You Expect From The Vaccines? är inte den stormvind man hade hoppats på efter de ack så lovande singelsläppen. Raka, tvåminuters poppärlor får man såklart gärna fortsätta med. Stormvind eller ej, en frisk fläkt är alltid välkommen.

Bästa spår: Wreckin' Bar (Ra Ra Ra)

//Robin Söderström.

Hade Liam Gallagher bläddrat igenom svenska tidningar de senaste veckorna hade han antagligen känt viss stolthet. Inte för att han skulle ägna ens en sekund av sin dyrbara tid åt att bry sig om vad Kristianstadsbladet anser om Beady Eyes debut men faktum är att Different Gear, Still Speeding överlag tagits emot på ett överraskande bra sätt. Upprättelse och rena rama upp- och nervända världen för de forna Oasis-medlemmarna i BE som tidigare systematiskt misshandlats i svensk press under hela 2000-talet och beskrivits som en skugga av sitt forna 90-talsjag. Tvivlarna är med all rätt många. Inte enbart för att man förlorat sin kreativa ledare och motor i form av Gallagher den äldre utan även för att Gem Archer och Andy Bell i ärlighetens namn stått för skrala låtskrivarinsatser under Oasiseran. Speciellt Bell, med sin tidigare bakgrund som förgrundsgestalt i Ride och Hurricane #1, har varit en stor besvikelse. Liam har förvisso blixtrat till stundtals med trevliga akustiska initiativ men har helt enkelt inte kunnandet som krävs för att stå på egna ben.

Different Gear, Still Speeding spelades in under sju intensiva veckor och tog lika lång tid att mixa. Produktivt är ordet. Något som både hjälper och stjälper slutresultatet. Soundet är medvetet spontan, rak och charmig rock’n’roll utan krusiduller men många spår på debuten är tyvärr direkta hafsverk. Trad- och stomprocken som levereras i Wind Up Dream och Standing On The Edge Of The Noise ska till varje pris undvikas. Wigwam beskrevs på förhand som Liams främsta komposition någonsin men är i slutändan bara en tafatt Hey Jude-tolkning.

Dalarna må vara djupa men topparna räddar slutintrycket. The Roller kan vara tidernas mest lyckade plagiat av Instant Karma. Liams egna teori om att han lever som John Lennons reinkarnation får vatten på sin kvarn. Attityden i bombastiska Four Letter Word och Jerry Lee Lewis-doftande Bring The Light är svår att motstå. Tralliga For Anyone är en uppdaterad version av Oasis-hiten Songbird. Höjdpunkterna är dock när Liam vågar släppa fram sin allra sårbaraste sida i fulländade balladen The Beats Goes On och i värdiga avslutningen, tillika Champagne Supernova-kusinen, The Morning Son.

På en musikscen som ständigt ropar efter och premierar förändring fyller ändå Beady Eye ett syfte som motpol med sina fasta och konservativa rockramar. Ett band som står helt stilla. Men som på samma gång med högt huvud stolt står och stampar på samma ställe.

Bästa spår: The Beat Goes On, The Roller, Four Letter Word

Arctic Monkeys-frontmannen Alex Turner gör sitt första släpp som soloartist. Han har skrivit sex låtar till filmen 'Submarine' som har premiär den 18:e Mars. Filmen är gjord av Richard Ayoade, som tidigare regisserat musikvideor åt Arctic Monkeys. En EP med samma namn kommer att släppas i samband med filmpremiären.

Lyssna på låtarna här:

Stuck on The Puzzle (Intro)
Glass In The Park
It's Hard To Get Around The Wind
Stuck On The Puzzle
Piledriver Waltz

//Robin Söderström.

Spotify

Lyckas man med konsten att låta sig storskaligt inspireras av 60-talet, men samtidigt få slutresultatet att låta modernt, har man ofta skapat ett fantastiskt popalbum. Lykke Lis andra album är 60-talets soul, med öppna och storskaliga melodier, nedtonat påklädda i ångestladdat svart. Från inledande 'Youth Knows No Pain', körsången i balladen 'Unrequited Love', mastodonttrummorna i rappa 'Get Some' till avslutande Darlene Love-medryckande 'Silent My Song', bevisas att hon med bravur bemästrar denna konst. Slagverken är hela tiden i fokus, precis som i debuten, men soundet har finslipats, blivit råare och mer pampigt. Allvaret i den ångestfyllda rösten är förstärkt och i vartenda spår påminner den oss om hur storartad popmusik idag bör låta.

Bästa spår: 'Sadness Is A Blessing', Phil Spector hade nog gärna skrivit denna själv.

//Robin Söderström.

En av Guards tydliga grundidéer är att inte fastna i gamla banor, ständigt vidga sina vyer och anamma nya influenser. En fräck genrespretning som också lovordades när jag recenserade New York-bandets senaste Ep i december. Nu fortsätter man på den inslagna vägen med en nykomponerad vinylsjua endast bestående av tre covers av en varierande skara akter. I kronologisk ordning tolkas Metallicas Motorbreath, Vampire Weekends Taxi Cab följt av avslutande M.I.A: s Born free. Tre original som fått helt nya kostymer. Då syftar jag inte på den där somrigt gråa siluetten som bäres vid sorglösa och förväntansfulla tillfällen som bröllop och student utan snarare den becksvarta begravningsmunderingen. Svärtad wall of sound I stil med Jesus and Mary Chain, Slowdive och till viss del The Chameleons på ett hörn är ledordet. Mest imponerande blir det i lugna Motorbreath där yvigt mäktig sång och gitarr i perfekt harmoni träffar rakt in i själ och hjärta.

Bästa spår: Motorbreath

Sjutummaren går att ladda ner gratis: HÄR.

//Pär Brolin.

Skörden av Kent-covers är blygsam. Trots det starka avtryck ”Sveriges största rockband” (omstridd titel, jag vet) trots allt gjort på den nationella musikscenen borde tolkningarna vara fler till antalet. Visst, försök har gjorts av bl.a. Ensamhushåll och Caroline Wallin Pérez men med blandat resultat. Pérez försökta jazzifiera kentkatalogen men misslyckades (med undantag för fina Pärlor) att förmedla och bevara samma unika nerv och känsla som Jocke Berg nästan kan söka patent för i musiksverige. Hon skulle sneglat på en av genrens giganter. Pensionärsjazz och Kent låter inte som en självklar kombination men faktum är att Svante Thuresson gör ett bra jobb med Tillbaka Till Samtiden-spåret Columbus. Det är ett stilla hantverk utan onödig utfyllnad. Bara Svantes enastående röst och lyriken står i fokus. Bergs fantastiska text får glänsa ännu mer än i originalet. Covern är en av flera på Thuressons kommande album Regionala Nyheter: Stockholmsdelen som släpps den 20 april.

Spåret går att hitta kostnadsfritt på Svante Thuressons Facebooksida: HÄR.

Spotify

The Vaccines, som vi med stor entusiasm uppmärksammat tidigare i bloggen, får konkurrens i slaget om årets brittiska debut. Chapel Club kommer inte göra någon besviken och de sitter och spelar på precis samma post-punkiga gren som antagonisterna. Vi bjuds på distade gitarrer, uppdrivet tempo och enkla, raka melodier. Man toppar kanske inte lika starkt som The Vaccines lyckas göra, och lite för ofta låter det kanske lite väl mycket klyschigt brittiskt, vi har hört detta förr både sju och åtta gånger så att säga. På det hela taget är det dock en trevlig och lovande debut från Londonpågarna.

Bästa Spår: 'Blind'

//Robin Söderström.