Mac Demarco - 2
"2" är Mac Demarco's första fullängdare, en resa genom en kanadensisk förort täckt i rökridå. Den kanadensiske singer-songwritern har varit relativt okänd utanför landsgränserna men nu har han tagit första steget över tröskeln till en plats i det allmänna medvetandet. Eller kanske borde jag säga andra steget? Det släpptes nämligen en EP undertecknad Demarco tidigare i år, "Rock and Roll Night Club". EP:n delar inte speciellt mycket sound-mässigt med "2" men tjänade till att skänka lite uppmärksamhet till den mycket idiosynkratiske Demarco. Något som jag är obeskrivligt tacksam över, för jag hyser misstankar om att det här är början på en mycket intressant musikkarriär.
På "2" skriver Demarco om de njutningsbara tillfällena i vardagen samtidigt som han hela tiden uppehåller en dunkel underton. Inledningsspåret "Cooking Up Something Good" ger till början intrycket att handla om en slö eftermiddag hemma hos föräldrarna. Men snart inser en uppmärksam lyssnare att den handlar om fadern som i källaren kokar crystal meth. Demarco lyckas ständigt väva in denna typen av historier i sina texter och "2" är i sig ett eget uppfuckat universum, där kärleken till morgoncigaretten är lika stor som den till första kärleken. "Ode To Viceroy" är en 3.53 minuter lång kärleksförklaring till cigaretter och det är få singer-songwriters som lyckas övertyga om kärleken till partnern som han gör till morgon-ciggen.
"2":s styrka ligger framför allt i den bubblande gitarren som osar fram genom låtarna, införlivandes lyssnaren i ett sextiotals-aktigt gung och fungerar som en livlina genom hela plattan. Demarco's sång låter lite som om han kanaliserar sin egen cigarett och det är bara gitarren som slår hål i det klädsamma röktäcke han rör upp.
På "2" skriver Demarco om de njutningsbara tillfällena i vardagen samtidigt som han hela tiden uppehåller en dunkel underton. Inledningsspåret "Cooking Up Something Good" ger till början intrycket att handla om en slö eftermiddag hemma hos föräldrarna. Men snart inser en uppmärksam lyssnare att den handlar om fadern som i källaren kokar crystal meth. Demarco lyckas ständigt väva in denna typen av historier i sina texter och "2" är i sig ett eget uppfuckat universum, där kärleken till morgoncigaretten är lika stor som den till första kärleken. "Ode To Viceroy" är en 3.53 minuter lång kärleksförklaring till cigaretter och det är få singer-songwriters som lyckas övertyga om kärleken till partnern som han gör till morgon-ciggen.
"2":s styrka ligger framför allt i den bubblande gitarren som osar fram genom låtarna, införlivandes lyssnaren i ett sextiotals-aktigt gung och fungerar som en livlina genom hela plattan. Demarco's sång låter lite som om han kanaliserar sin egen cigarett och det är bara gitarren som slår hål i det klädsamma röktäcke han rör upp.
Bästa spår: Freaking Out The Neighborhood, My Kind Of Woman, Ode To Viceroy.
//Oskar Alsing.
Kendrick Lamar - good kid, m.A.A.d city.
Kendrick Lamar kanske är mest känd för sina regelbundna features hos kollegor som Dr Dre, Snoop Dogg, Drake och Young Jeezy. Han är också en drivande kraft i det stilbildande Black Hippy- kollektivet, supergruppen som även inkluderar Schoolboy Q, Ab Soul, och Jay Rock. Men "good kid m.A.Ad city" är utan tvekan det största som haft hans namn på sig hittils. För stort är det. Att det är hans första studioplatta är ett faktum som är lika uppseendeväckande som det är irrelevant. Albumet tar formen som en personlig krönika, om att stå balanserandes på kanten till fallet ned i tunga droger, och våld, på andra sidan familjen som räddande livlina. Allt är omgärdat av en stark realism, en realism som dessutom inte låter falsk på det sätt som det ofta gör när det rappas om våld, droger och bitches. Det är en gripande berättelse som utspelar sig mellan glödheta linjer och lysande beats, Lamar's barndomskvarter passerar i revy till en fond av den kluvna vardagen, mellan familj och gatan. Det är tungt och det är försoningslöst i sin intensitet, samtidigt är det privat: så privat att det finns en känsla av att man tjuvlyssnar, att man tar an rollen av en voyeur som tittar in genom en familjs fönster. Kendrick har tagit det något originella valet att i sina låtar, inkludera voicemails från b.la hans mor. Det sista vi hör i låten Real är hans mors röst som uppmanar honom att återvända med en stulen bil:
"If i don't hear from you, by tomorrow... I hope you come back, and learn from your mistakes. Come back a man, tell your story to these black and brown kids in Compton. Let 'em know you was just like them. But when you do make it, give it back, with words of encouragement, and that's the best way to give it back. To your city... And I love you Kendrick, if i don't hear you knocking on the door you know where i usually leave the key right. Alright? Bye.
Moderns darrande röst ger mig rysningar och det är någonstans här jag inser plattans storhet.Dessa element gör plattan speciell, den är inte bara ännu en hiphop-platta som rabblar om skottlossningar och prostituerade, den är på många sätt en kärleksförklaring (som involverar skottlossningar och prostituerade). Kärleksförklaringen riktar sig till familjen och Compton, Lamar's hemort, en plats som han har en slags hatkärlek till, av den sorten som bara kan uppkomma när uppväxten är förbi.
Innehållet är tungt och det är en mörk affär. Men det är också mänskligt. Lamar spottar ur sig briljanta textlinjer, textlinjer som framkallar bilder av Compton's ghetton, av en ungdom som går förlorad i droger och alkohol men som ändå dryper av hembygdsromantik. Det är sofistikerad hiphop från ödmjuka rötter och det var längesedan någon lät sina ord klinga så sant mot den mörka fonden av uppväxtens ärr. Personligen tror jag på Kendrick och hans Black Hippy- kollektiv som representant för den underground-rörelse som driver hiphop:en ut mot gränserna av andra genrer. Där utveckling sker. Schoolboy Q har redan gläntat på portarna med sitt mörka mästerverk "Habit's and Contradictions". Kendrick har nu ställt dem vidöppna för kommande nyskapare.
"If i don't hear from you, by tomorrow... I hope you come back, and learn from your mistakes. Come back a man, tell your story to these black and brown kids in Compton. Let 'em know you was just like them. But when you do make it, give it back, with words of encouragement, and that's the best way to give it back. To your city... And I love you Kendrick, if i don't hear you knocking on the door you know where i usually leave the key right. Alright? Bye.
Moderns darrande röst ger mig rysningar och det är någonstans här jag inser plattans storhet.Dessa element gör plattan speciell, den är inte bara ännu en hiphop-platta som rabblar om skottlossningar och prostituerade, den är på många sätt en kärleksförklaring (som involverar skottlossningar och prostituerade). Kärleksförklaringen riktar sig till familjen och Compton, Lamar's hemort, en plats som han har en slags hatkärlek till, av den sorten som bara kan uppkomma när uppväxten är förbi.
Innehållet är tungt och det är en mörk affär. Men det är också mänskligt. Lamar spottar ur sig briljanta textlinjer, textlinjer som framkallar bilder av Compton's ghetton, av en ungdom som går förlorad i droger och alkohol men som ändå dryper av hembygdsromantik. Det är sofistikerad hiphop från ödmjuka rötter och det var längesedan någon lät sina ord klinga så sant mot den mörka fonden av uppväxtens ärr. Personligen tror jag på Kendrick och hans Black Hippy- kollektiv som representant för den underground-rörelse som driver hiphop:en ut mot gränserna av andra genrer. Där utveckling sker. Schoolboy Q har redan gläntat på portarna med sitt mörka mästerverk "Habit's and Contradictions". Kendrick har nu ställt dem vidöppna för kommande nyskapare.
Bästa spår: Swimming pools, Real, good kid
