popkollektivet

Inför den annalkande och ofrånkomliga plusfest som vi står inför här på hemmaplan när Bossens ekipage intar Ullevi så begav sig undertecknad till Spanien för att undersöka hur det står till med dagsformen. Madrid närmare bestämt, denna bortglömda pärla i den rådande Barcelona-vurmen. Hur som helst, här följer ett försök till den första nyanserade recensionen av en Springsteen-spelning i svensk media (nåja) någonsin. Om det nu ens är möjligt? Jag kapitulerar egentligen omgående när jag stegar upp från huvudstadens tunnelbanekatakomber och överskuggas av Estadio Santiago Bernabeu's ena långsida. Cerveza-stinna spanjorer i drivor, merchendisen haglar och det råder befogat höga förväntningar i den disiga luften. Det svårt att värja sig för den masspsykotiska atmosfären. Redan här står det klart att vi kan döda alla föreställningar om Bruce "unika" relationsband till Sverige och myten om att vi på något sätt utgör E Street Bands europeiska hemvist. Let's face it folks, trots sin påstådda förtjusning för "snaaaps" och "midsummer" är i varje fall spanska fans mist lika utvalda och dedikerade som svenska i Bossens bok. Vad än din närmsta kvällstidning , alt fadersfigur, hävdar. De skrålar unisont med i varenda textrad, har samma närvaro och är tveklöst lika rotade själsligt i New Jersey-sonens toner som historia. Tvärtom har jag sällan skådat sådan autentiskt euforisk passion som projiceras på storbildskärmarna ifrån parkettens täta frontlinje. Kanske har även Bruce uppfattat denna äkta inlevelse? Spanien utgör trots allt skådeplatsen för 2003 års officiella live-DVD (Live In Barcelona).

Det har nämnts otaliga gånger förut. Men det är omöjligt och inte älta det. Springsteen är en best, både musikaliskt som fysiskt. Han uppvisar samma outtröttliga frenesi i inledande klassikern Badlands som i avrundande minieposet Tenth Avenue Freeze-Out. Senaste plattan Wrecking Ball präglar som sig bör första halvan av giget. Varav samtliga låtar som gränsar till irländskt stompig  folkmusik, plus titelspåret och We Take Care Of Our Own är representerade. En skiva som gick i tillförsiktens tecken i en ekonomisk värld i förfall. En strategi som Bossen fortsatt att anamma när det snickrats setlist. God stämning och låtval i dur är prioriterat. Bruce är otvetydigt en mästare att hantera sin åskådarmassa men publikfrieriet har sina gränser och är stundtals repetivt och omotiverat. När 62-åringen dessutom bjuder upp Southside Johnny för kvällens enda gästspel och mässar publiken i konsten att buga och be för sin kvinna framstår han inte direkt som en gubbe av modernt snitt. Jag kan inte heller låta bli att sakna tidiga alster som bär på en betydligt allvarsammare ton än Springsteens gladare 2000-tal. Tidsperioden då varje textrad sammanfattade en generation. Att gapa efter hits känns visserligen tröttsamt men i Bossens fall, till skillnad från många andra tunga arenaband av rang, utgör de verkligen gräddan av materialet. 

3 timmar och 48 minuter senare är dock alla mina invändningar decimerade till larviga petitesser. När Born To Run ekar mellan bänkraderna i samklang till ett montage tillägnat bortgångne Clarence "Big Man" Clemons uppdagar sig plötsligt det där femte P:et i horisonten. Jag lugnar mig något och stannar vid en fyra och kan samtidigt bara lyfta på hatten och gratulera om du lyckats erövra en Ullevi-plåt.     

Bästa spår: Murder Incorporated, Thunder Road, Born to Run.



//Pär Brolin.

Vid tiotiden ikväll intar Robin och Pär Debaser Medis ena DJ-bås. Det kommer i bardelen under dryga timmen helt enkelt bjudas på nåt nytt, nåt lånat, nåt gammalt och nåt blått. Förbered er på en sprakande och dansant resa genom samtliga eror av musikhistorien!

Varmt välkomna!

//Popkollektivet

Att önska alla intresserade en strålande sommar är onekligen på sin plats! Likaså att leverera en högklassig playlist.



//Popkollektivet.