Beach House - Bloom
Det är ett album. Ett album i sin rätta mening. Sådana finns det relativt sparsamt med i musikhistorien, på stående fot kommer jag endast på ungefär ett dussin. Ge mig en timme kan jag räkna upp trettio till men kanske blott tio av dessa daterar in på tvåtusentalet. Samspelet mellan vokalisten Victoria Legrand och gitarristen Alex Scally har aldrig varit så intimt och sofistikerat, Legrand sjunger som om hon halvsover i ett euforiskt tillstånd, där hon endast hålls vaken av Scallys perfekt utstuderade arpeggios, ändå har hon aldrig låtit mer övertygande. Låtarna känns minimalistiska, ändå utlovandes större ting, texterna är direkta, slagkraftiga men utfäster betydelser utöver dess enkelhet ur Legrands ohetsade stämma. Albumet åtföljs av en känsla av vackert vemod, den sorten som uppstår när man är medveten om att man nått toppen och kvar finns endast fallet, man pausar innan man tar steget. Allt är mer melodiskt, mörkare och dreampop-diset har aldrig varit vackrare. Jag vill ge "Bloom" högsta betyg men om duons nästa platta följer mönstret vill jag ha en marginal för att undertrycka storheten.
Bästa spår: New Year, Other people, Lazuli.
//Oskar Alsing.
Love Antell - Gatorna tillhör oss
De samhällskritiska nyanserna är inte lika många och starkt lysande på solodebuten som under Florence Valentin. Detta är mer personligt och reflekterande, men den som delar hans åsikter kommer finna politiska inslag mellan raderna även här. Nånstans känns det också som att det är där, i texterna och det man finner i dem, som skivans styrka ligger. Som musik betraktat är det som sagt inget du aldrig hört tidigare. Men gillar du budskapet finns här ett par riktigt starka spår att njuta av.
Bästa spår: Stjärna där, Kastar sten, Du växer upp
/ Robin Söderström
Damon Albarn - Dr Dee
Dr. John Dee var en brittisk renässansman med ofantligt många strängar på sin lyra. Matematiker, astronom, astrolog, geograf, ockultist, upptäcktsresande och som grädde på moset även rådgivare till självaste drottning Elisabet I. You name it. Kort och gott betraktad som en av sin tids mest lärda män. Damon Albarn är på god väg att nå samma visdom. I alla fall ur ett musikaliskt perspektiv. Posterboy-skapet för hela britpopvågen via Blur följdes upp av electronica-trip-hop-utflykter i Gorillaz och supergruppkonstellationer som The Good, The Bad And The Queen. Jag drar mig för att använda klyschan ”allt han rör vid blir till guld” men det är onekligen lockande i det här fallet. Kanske såg Albarn en strimma av sig själv i Dee’s spännvidd? Hans fascination av doktorn är i alla fall lugnt sagt påtaglig med tanke på att han helt och hållet valt att tillägna sitt senaste projekt i Dee’s ära.
Dr Dee är ett 20-spårs konceptalbum som uteslutande vandrar i denna mytomspunna figurs fotspår. Låt oss kalla det en folkrockopera. Albarn försöker tillsammans med BBC Philharmonic Orchestra omgående vagga in lyssnaren i en stillsam men vildvuxen musikalisk trädgård ackompanjerad av fågelkvitter, fylliga orglar, finjusterad stämsång och väl avvägda gitarrplock av kirurgisk precision. Upplevelsen kan liknas vid att kliva in i en katedral mitt under brinnande gudstjänst och häpnas över akustiken som fyller rummet när altarkören tar ton. Stundvis gåshudsframkallande men också påtagligt långrandigt efter en stund. Tyvärr råder inte alls samma självklara röda tråd, melodi- som textmässigt, och historieberättande kvalité som i förebilder som Quadrophenia, Tommy (The Who) och The Wall (Pink Floyd). Dock faller bitarna på plats enstaka gånger när Albarn fullständigt omfamnar sin sagolika närvaro i trankila Apple Carts och The Marvelous Dream. Långt ifrån helljutet alltså. Men det är på samma gång svårt att inte imponeras av Damon Albarns ständiga nyfikenhet och skaparglädje.
Bästa spår: Apple Carts, The Marvelous Dream, Oh Spirit Animate Us.
//Pär Brolin.
Aprillistan
//Popkollektivet.
Lightships - Electric Cables
Electric Cables är en vårpromenad i det landskap vi ser på omslaget, med din älskade till sällskap och med vårens dofter kittlandes i näsan. Njutatandes av nuet går ni där, trippandes lätt på tå, drömmande, svävande mot den sommar som nu inte känns allt för avlägsen. Melodier söta som den första tussilago som kikar fram under snön, gitarrsträngar som glittrar likt vattnet som träffas av vårens första, varma strålar och den flöjt som är er följeslagare för dagen. Som smyger fram bakom varje kvist, och precis som de fåglar som hittat hem igen, gör den klart att ljusare och varmare tider är här. Åtminstone bokstavligt talat. Om bildligt talat återstår att se. Och ärligt talat nöjer jag mig gott med det.
Bästa spår: Sweetness In Her Spark, Silver and Gold, Sunligt To The Dawn
/ Robin Söderström
Kent - Presskonferens - Berns Salonger - Stockholm - 24/4/2012
Mediefientliga eller bara en stilstudie i PR? I vanlig ordning när det gäller Kents förehavanden går meningarna isär. Vare sig det gäller massiva tältturnéer, vitklädda konserter, kryptiska pressbilder eller chockreleaser av fullängdare. P4 Sörmlands skribent Fredrik Blomberg t.ex. sparar inte på kritiken när han i en debattartikel på journalisten.se kommenterar bandets senaste lanseringsstrategi i samband med kommande plattan Jag Är Inte Rädd För Mörkret (släpps 25/4). ”En gemensam presskonferens är ett stort förakt mot radio, TV och tidningar”. Kent har städse valt sina tidigare medieframträdanden med stor omsorg men att helt välja bort att utföra enskilda intervjuer med etablerade mediehus får ändå betraktas som något banbrytande. Istället bjöd man dagen till ära, i sann ”alla ska med”-anda, in hela mediesfärens aktörer, inklusive fans, frilansande journalister och ”relativt seriösa bloggare” som undertecknat, till en gemensam presskonferens i Berns stilfulla stora salong. Självfallet en trevlig möjlighet för unga aspirerande journalister att samla på sig erfarenhet men jag kände trots allt, i likhet med Blomberg, en viss skepsis inför hur pass djupgående svar som formatet skulle tillåta. Jag kan dessutom inte låta bli att tänka tanken att hela arrangemanget andas maktuppvisning av rocksveriges allra största elefant. Kent sätt att hånfullt likställa gammalmedia med bloggsfärens amatörer. Bara för att de kan.
Två timmar senare visar sig min oro vara obefogad. Vi möttes av en podiekvartett vid gott lynne som tålmodigt och så utförligt som möjligt försökte svara på åhörarnas olika spörsmål. Frågor av otroligt skiftande kvalité ska väl dock tilläggas. Matvanor till långsökta teorier kring enskilda textrader behandlades. I vanlig ordning stängde Jocke Berg dörren till förklarningar runt låtars betydelse och inspirationskälla. Poänglöst och själsdödande enligt upphovsmannen. Eventuella kentforum-konspirationsteoretiker gick således bet. Förutom några fräscha turnédatum var scoopfaktorn överlag relativt låg. Tankarna kring att damma av sedan länge nedgrävda singeln Kräm inför stundande turné tillhör en av de utstående höjdpunkterna. Nyfiken på vad som sades i övrigt? Lyssna nedan.
//Pär Brolin
Kent - Presskonferens - Berns Salonger - Stockholm - 24/4/2012 (Del 2) by Pär Brolin
Markus Krunegård - Mänsklig värme
Spotify
Krunegårdskan står, som vanligt, i centrum på fjärde soloskivan. Musiken präglas av många ord, många formuleringar, mycket text. Sällan klichéartat, ofta Robin Hoodskt pricksäkert som i inledande "Korallreven & vintergatan": tomma skal som suktar efter innehåll fyller alla dansgolv. Eller som i underbara balladen "Askan är den bästa jorden": Det är först när man ger upp som det blir nått nytt / När man släpper taget tar man steget / Jag vet hur ont det gör när hoppet dör/ Men askan är den bästa jorden.
När lyriken smälter samman med träffsäkra fraseringar och starka melodier är Krunegård en fenomenalt bra popartist. Hade han lyckats med det oftare hade han varit ännu bättre, kanske den bäste i vårt avlånga land.
Bästa spår: Korallreven & vintergatan, Askan är den bästa jorden, På promenaden
/ Robin Söderström
Marslistan
//Popkollektivet.
Jonas Lundqvist - Så e de me de
Den forne Bad Cash-trummisen framhåller gärna det enorma arbete han lagt ner för att färdigställa skivan, och det är också något som märks på slutprodukten. Det känns att baktanken om hur skivan skulle låta och vad den skulle förmedla hela tiden drivit den mot den plats den till slut hamnat i. Att jag fått vänta på den så länge att jag en period orades över om han gått upp i rök, glöms snabbt bort när jag upptäcker att den drivits från Göteborgs indieklubbscen och störtdykit rakt ner i Manchesters dito - klassiska Hacienda.
Skivan präglas av tydliga basgångar och Madchester-beats. Inte för att jag på något sätt har något emot GBG-indien, men den platsen har varit väldigt välbesökt av svenska popartister sen Håkan Hellström stampade upp den för drygt tio år sedan. I och med den musikaliska nostalgitripp Jonas gör lämnar han också kvar en del av naiviteten och ungdomligheten som på något sett präglade Jonas Game-skivan. Kvar blir en något mognare, något modigare men absolut inte mindre angelägen skiva som både osar ett euforiskt svettigt Debaser-dansgolv, såväl som den är självreflekterande och begrundande. Ingen dålig kombo.
Bästa spår: Tänker på dig, Alla för sig, Hög över husen
// Robin Söderström
Bruce Springteen - Wrecking Ball
Bossen är arg. T.o.m rent av förbannad över sitt hemlands tillstånd. Med all rätt. När USA går igenom sin djupaste lågkonjunktur sedan 30-talets depression förväntas det av en nationalklenod av Bruce Springsteens kaliber att reagera. New Jerseys främste son har sedan Born To Run mer eller mindre fungerat som ”the american common man’s” musikaliske samhällsskildrare nummer ett. I synnerhet har han med högt huvud stått sida vid sida och berättat om blue collar-arbetarens dagliga livsöde. Bakgatorna och skräpkulturens poet om man så vill. Den del av arbetarklassen som sett sina arbetstillfällen tyna bort i raskask takt de senaste åren. Ett ansvarstungt inofficiellt mandat att spegla samhällets baksidor som kanske betyder mer än någonsin inför höstens stundande presidentval. Hur lyckas då Bruce kanalisera drygt 23 miljoner arbetslösa amerikaners hopplöshet på sitt 17:e studioalbum i ordningen?
Den frustande tjurens ilska och passion är övertygande i inledningsspåret men den ska kvickt lugna sig och tryggt ta skydd under eken igen. Smått sarkastiska singeln We Take Care Of Our Own är den perfekta protestsången om en amerikansk dröm i fritt fall. Sedan följer något förvirrande fyra spår tillägnad irländsk folkmusik. Bossens fascination av sina personliga rötter är förståelig men det är samtidigt besvärligt att knyta revolutionsnäven till tonerna av en stimmig puborkester under S:t Patricks Day. Först i stilla, lunkande som tårdrypande balladen This Depression, som för tankarna till The Ghost Of Tom Joad, finner han åter sin samtida kompass. Från denna punkt tar Wrecking Ball en helt annan skepnad. Inga keltiska säckpipestomp så långt ögat når. Bara den outtröttliga, okrönte mästare av arenarock som får hårdhudade medelålders män att fälla krokodiltårar varannan sommar. Titelspåret Wrecking Ball är lika mäktig som den avgörande touchdown på övertid som den försöker porträttera och 13 år gamla Land Of Of Hope And Dreams, smyckat med Clarence Clemmons sista saxofonsolo, beskrivs bäst som en omfamning av en högre makt. För det är oftast där han alltid landat, Bossen. I tron på religionens ständigt utsträckta hand som den sista utvägen ur avgrunden. ”Faith will be rewarded this train”. Frågan är om inte avgrunden är allt för djup denna gång? Även för den mest hårdnackade, kristna yankeepatriot som färdas i andra klass?
Wrecking Ball hade potential att bli en naturlig fortsättning av Occupy Wall Street men blev i slutändan endast ett stabilt upprätthållande av en nationalhjältes folkkära status. Ett trovärdigt engagemang men också ett dokument om samtiden utan att ta ställning på riktigt.
Bästa spår: Land Of Hope And Dreams, Wrecking Ball, This Depression.
//Pär Brolin.
Februarilistan
//Popkollektivet
Lambchop - Mr M
Lambchop har alltid varit enigmatiska, även för den invigde och införstådda i bandets vardagsromantiska idiosynkrasi. Album som inte liknar något i dess era men ändå känns bekant, inte pop, inte rock, inte folk, inte i något av ordens sanna betydelser. Vad vi hör är så fasansfullt löjligt lätt att placera, ändå omöjligt att kategorisera. Man längtar efter New Orleans men stundtals förs tankarna till Blood Sweat and Tears - Child Is Father To The Man, ibland slås man av likheter med Nick Cave, ibland känns det som om Stevie Wonder varit på myshumör. När alla andra artister bestämmer sig för att "go electronica" och kötta på med autotuningen har Lambchop ignorerat sin omvärld och skapat skönhet på de gamla känslornas vis.
Det doftar sorgliga sagor och romantiska roddturer, men ibland kommer det en lukt av svettigt brösthår och man börjar fundera huruvida detta funkar? Det gör det. Stefan Sundström sa en gång, omedveten om sin egen briljans att det enda kravet som borde finnas på musik är att den är vacker. Mr M är en vacker platta. Så vacker att den känns skapad för att avlyssnas av en förbipasserande, under en balkong i ett vårbelyst Paris eller något annat lika klyschigt. Men det är så Mr M fungerar, den företräder alla döda trubadurer som inte förmår musiksätta de allra största och vackraste klyschorna själva.
Frontmannen Kurt Wagner har levt ett hårt liv, som den senaste tiden präglats av död och sjukdom och den medvetenheten inför dödligheten och vemodet som ackompanjerar den, lyser igenom texterna. Texter som framförs med en aldrig fallerande rytm och melankoli. Det finns en hinna av fint damm, som över en bortglömd biblioteksbok som svävar över Wagners röst. Stundtals nås den av en bris och något hörs klarare, men den härstammar aldrig här, utan ger intrycket av att komma från rummet bredvid och man behöver inte lyssna, man hör ändå.
Bästa spår: If Not I'll Die, Gone Tomorrow, Nice Without Mercy.
//Oskar Alsing.
Thåström - Beväpna dig med vingar
På de senaste tre skivorna har man kunnat skönja en väldigt personlig Thåström. De som inte blir, och kanske aldrig blivit, sagt i intervjuer, strös nu ut i mer eller mindre subtila pusselbitar i texterna. Nedtramp görs inte sällan i det liv som varit, historierna som träder fram är väldigt personliga och bland de bästa som skrivs i musiksverige. De pusselbitar jag kopplar samman porträtterar en man som aldrig riktigt känt sig bekväm i att vara den enorma ikon han för många av oss är. En man som mest av allt ser sig själv som pojken i klassrummet med vattenkammat hår som läste Buster och Fantomen och senare den man som aldrig gråter på begravningar och känner samma ångest för att livet en dag tar slut som alla oss andra. »Sanningen är den att jag är typiskt svensk«.
»Beväpna sig med vingar« bär inslag av det postindustriella larm vi sedan länge förknippat Thåström med. Den växer också för varje lyssning, precis som fallet var med »Kärlek är för dom«. Ljudbilden blir lite skarpare, textrader än djupare. Varje ett av skivans nio spår har sin egen, unika historia att berätta. »Dansbandssångaren« skulle kunna vara en fortsättning på »Främling överallt«. »Samarkanda« är en betagande kärlekshyllning fullt i klass med »Fanfanfan«. Och ja, han kan som sista spårets titel avslöjar sluta när han vill. När Ebba Grön löstes upp lovade han att sluta med musik helt när han var 30. Det var 25 år sedan. Fortsätt gärna ett tag till, pusslet är inte färdigbyggt.
Bästa spår: Smaken av dig, Samarkanda, Sluta när jag vill
/ Robin Söderström
Leonard Cohen - Old Ideas
Poeten Cohen har åldrats och är inte lika sylvass som en gång i tiden, dock fortfarande närvarande. I love to speak with Leonard/ He’s a sportsman and a shepherd/ He’s a lazy bastard/ Living in a suit, sjunger han i inledande »Going Home«. Tyvärr känns det lite så. Produktionen i vissa spår känns väldigt dammig. Om det är Cohen som tappat känslan för musiken, eller helt enkelt är för lat, vet jag inte. Ibland är känslan att det är lite för lite musik, helt enkelt. Kanske är detta sista sucken för 77-åringen. En något bitterljuv sådant, men det kunde ha varit värre. Ingen värdighet således förlorad för legenden.
Bästa spår: Show Me The Place, Different Sides, Darkness
Betty Wright & The Roots - The Movie
Idag var en sådan dag när kändes det lite extra tungt att stiga upp ur sängen. Oron över den kommande dagens arbetsuppgifter hade hållit mig vaken långt inpå natten, och ”hur fan ska jag klara av morgondagen - tankarna” slagit rot i huvudet. Jag bestämde mig för att göra något fort för att förhindra mental blockering. Lite skållhett kaffe stod snart upphällt på bordet, men det behövdes något mer - musik (!). Valet av musik föll på Betty Wrights och The Roots samarbetsskiva, som fått namnet The Movie. När ljudet av det funksouliga introt till låten Real Woman fyllde min lilla studentetta, och Betty Wrights erfarna soulstämma anslöt sig till musiken, släppte mina olusttankar helt och hållet. Kombinationen The Roots och Betty Wright gick helt enkelt inte att värja sig emot, och blev det livselexir som jag just då var i despererat behov av.
The Roots, som har valt att ta en paus med turnerandet för att i större utsträckning kunna koncentrera sig på att skapa musik, har på mindre än ett år släppt tre album. Två tillsammans med andra artister (John Legend och Betty Wright), samt det egna konceptalbumet Undun.
Samarbetet mellan Betty Wright och The Roots känns på förhand som en given succé. Något som visar sig stämma också i realiteten. Betty Wrights röst har åldrats med värdighet sedan genombrottet på 70-talet, och måste göra många nya soulbegåvningar gröna av avund. Musiken är en härlig kompott av funk, soul, disco och hiphop. Det är lekfullt och begåvat hela vägen in i mål, och gästartister som Snoop Dogg, Lil Wayne och Joss Stone är alla med och bidrar till en bättre helhet. Då låtarna är många och kanske lite väl långa ibland, avnjuts albumet bäst i små doser åt gången.
Bästa spår: Real Woman, Grapes on a Vine, Baby Come Back
