Oktoberlistan
//Popkollektivet.
Noel Gallagher's High Flying Birds - Noel Gallagher's High Flying Birds
Mods, grunge, punk, rockabilly och goth. Subkulturer som alla har en gemensam nämnare: timing. Rockkulturens kraft har alltid avgjorts i relation till dess rådande ofyllda vakuum. Den har alltid tänt en släckt ungdomlig låga av entusiasm som på olika sätt präglat sin aktuella generation för evigt. Sista gången detta tomrum fylldes, innan digitaliseringen upplöste subkulturens reella betydelse och form, var under 90-talets britpop-period. Damon Albarn, Richard Ashcroft, Brett Anderson m.fl. får ursäkta men utan Noel Gallaghers älskade tillika hatade hymner hade scenen förblivit ett alternativt fenomen. ”The Cheif” kommer aldrig spela en lika betydande roll igen som under glansåren 94-97 men visar ändå med sitt High Flying Birds att han har en självklar plats i samtiden.
Redan efter en ynka lyssning kan man konstatera att solodebuten är det bästa som storebror Gallagher skrivit sedan (What’s The Story) Morning Glory. En låtskrivartalang som överskuggar ett relativt enkelt musikaliskt kunnande har alltid varit Noel Gallaghers främsta egenskap. En gåva som tyvärr bara visat sig vid sporadiska tillfällen under 2010-talet. Samma gamla teman gör sig påminda. Det är fortfarande översvepande, ibland nästan klichéartat behandlade, ämnen som kärlek, hopp och vardagsbetraktelser utan egentligt värde som står i centrum men Noel blottar ändå fler personliga sidor av sitt inre än man är van vid. Textrader som “But if I'm already dead, how would I know?” i avslutande Stop The Clocks vittnar om en man med djupa funderingar om sin existens. Om det är ett resultat av ålder eller frigörelsen av den machoskugga som Oasis led av låter jag vara osagt men det är i varje fall en intimitet som jag hoppas utforskas vidare. T.o.m. en gnutta politisk kontext bjuds vi på. Ja, du hörde rätt. Knappast ett Oasis-signum. Även om det mer kan beskrivas som en politisk betraktelse än en kommentar så är Soldier Boys And Jesus Freaks ett intressant undantag.
Sound-mässigt har Noel överraskande sneglat på både klassisk New Orleans brass (The Death Of You And Me) och åter drömt sig tillbaka till sina acid house-dagar på The Hacienda (AKA…What A Life). Albumet kämpar dock rakt igenom med att överträffa intro-spåret Everybodys On The Run vars stråkpartier och psalmliknande kör i samspel med Noels sköra men ändå distinkta röst skapar ett nästan religiöst upplösningstillstånd. Den som förväntar sig en kavalkad av smäktande Be Here Know-solon kan vända redan i dörren. Det här är en gubbe som växt upp!
Bästa spår: Everybodys On The Run, (Stranded On) The Wrong Beach, The Death Of You And Me.
//Pär Brolin.
Justice - Audio, Video, Disco
Inför släppet har förväntningarna varit skyhöga och många har med spänning förväntat sig ett kommande underverk. Risken är dock att de som drömt om samma storslagna bas-orgie kommer bli smått besviken. Det är mer av samma sak, drag från The Who och gitarr-riffen bildar den typiska "arena-electron" de kommit att bli kända för. Audio, Video, Disco är för mig den självklara uppföljaren till Cross. Samma köttbit fast med lätt-bea. Syntharna hoppar glatt i takt med basen och trummorna. Det är svängigt, pampigt, franskt och framför allt rockigt. De individuella spåren saknar den karaktäristiska melodin som i tidigare låtar som Genesis och Phantom, men vi blir serverade en mycket angenäm 11-rätters middag som är långt från vad som anses av många Cross-älskande fans, en flopp. Klubbdängorna från Cross finns inte med i samma mening, men med siktet inställt på den "nya" dansmusiken och strävan mot ett eget personligt sound gör det faktiskt ingenting. Det svänger ju.
Bästa spår: Horsepower
//Chun Kit To.
Mattias Alkberg - Anarkist
Jag vet inte när jag senast åtnjöt en lika bra svensk rockskiva. Det här är både genomarbetat och slaffsigt nonchalant på samma gång. Sånger om att blicka bakåt mot det som varit, kritisera det som nu existerar , längta efter det som komma skall. Alkberg vägvisar oss vare sig vi spolar tillbaks, begrundar eller flyr.
Ett sår men inget blod
Mer en knivristning fast inombords
Lite sluddrigt men helt uppriktigt
Man pajar, man får pejja tusenfalt
För lätt att det gör ont
När knoppar brister
Och visst är ångest vår arvedel
Och det är inte ens mig det är synd om
Och vem är jag att mäta andras lidanden
( Helgen v. 51)
Förstår ni mig?
Bästa spår: Dementorer, Helgen v.51, Född fel
//Robin Söderström.
