Jonas Lundqvist - Så e de me de
Den forne Bad Cash-trummisen framhåller gärna det enorma arbete han lagt ner för att färdigställa skivan, och det är också något som märks på slutprodukten. Det känns att baktanken om hur skivan skulle låta och vad den skulle förmedla hela tiden drivit den mot den plats den till slut hamnat i. Att jag fått vänta på den så länge att jag en period orades över om han gått upp i rök, glöms snabbt bort när jag upptäcker att den drivits från Göteborgs indieklubbscen och störtdykit rakt ner i Manchesters dito - klassiska Hacienda.
Skivan präglas av tydliga basgångar och Madchester-beats. Inte för att jag på något sätt har något emot GBG-indien, men den platsen har varit väldigt välbesökt av svenska popartister sen Håkan Hellström stampade upp den för drygt tio år sedan. I och med den musikaliska nostalgitripp Jonas gör lämnar han också kvar en del av naiviteten och ungdomligheten som på något sett präglade Jonas Game-skivan. Kvar blir en något mognare, något modigare men absolut inte mindre angelägen skiva som både osar ett euforiskt svettigt Debaser-dansgolv, såväl som den är självreflekterande och begrundande. Ingen dålig kombo.
Bästa spår: Tänker på dig, Alla för sig, Hög över husen
// Robin Söderström
Bruce Springteen - Wrecking Ball
Bossen är arg. T.o.m rent av förbannad över sitt hemlands tillstånd. Med all rätt. När USA går igenom sin djupaste lågkonjunktur sedan 30-talets depression förväntas det av en nationalklenod av Bruce Springsteens kaliber att reagera. New Jerseys främste son har sedan Born To Run mer eller mindre fungerat som ”the american common man’s” musikaliske samhällsskildrare nummer ett. I synnerhet har han med högt huvud stått sida vid sida och berättat om blue collar-arbetarens dagliga livsöde. Bakgatorna och skräpkulturens poet om man så vill. Den del av arbetarklassen som sett sina arbetstillfällen tyna bort i raskask takt de senaste åren. Ett ansvarstungt inofficiellt mandat att spegla samhällets baksidor som kanske betyder mer än någonsin inför höstens stundande presidentval. Hur lyckas då Bruce kanalisera drygt 23 miljoner arbetslösa amerikaners hopplöshet på sitt 17:e studioalbum i ordningen?
Den frustande tjurens ilska och passion är övertygande i inledningsspåret men den ska kvickt lugna sig och tryggt ta skydd under eken igen. Smått sarkastiska singeln We Take Care Of Our Own är den perfekta protestsången om en amerikansk dröm i fritt fall. Sedan följer något förvirrande fyra spår tillägnad irländsk folkmusik. Bossens fascination av sina personliga rötter är förståelig men det är samtidigt besvärligt att knyta revolutionsnäven till tonerna av en stimmig puborkester under S:t Patricks Day. Först i stilla, lunkande som tårdrypande balladen This Depression, som för tankarna till The Ghost Of Tom Joad, finner han åter sin samtida kompass. Från denna punkt tar Wrecking Ball en helt annan skepnad. Inga keltiska säckpipestomp så långt ögat når. Bara den outtröttliga, okrönte mästare av arenarock som får hårdhudade medelålders män att fälla krokodiltårar varannan sommar. Titelspåret Wrecking Ball är lika mäktig som den avgörande touchdown på övertid som den försöker porträttera och 13 år gamla Land Of Of Hope And Dreams, smyckat med Clarence Clemmons sista saxofonsolo, beskrivs bäst som en omfamning av en högre makt. För det är oftast där han alltid landat, Bossen. I tron på religionens ständigt utsträckta hand som den sista utvägen ur avgrunden. ”Faith will be rewarded this train”. Frågan är om inte avgrunden är allt för djup denna gång? Även för den mest hårdnackade, kristna yankeepatriot som färdas i andra klass?
Wrecking Ball hade potential att bli en naturlig fortsättning av Occupy Wall Street men blev i slutändan endast ett stabilt upprätthållande av en nationalhjältes folkkära status. Ett trovärdigt engagemang men också ett dokument om samtiden utan att ta ställning på riktigt.
Bästa spår: Land Of Hope And Dreams, Wrecking Ball, This Depression.
//Pär Brolin.
Februarilistan
//Popkollektivet
