popkollektivet

 

År går
Och snart så är det ner i jorden
Äntligen
I evighet, amen

 

Så avslutades förra albumet »Anarkist«. Nya albumet »Mattias Alkbergs Begravning« ter sig med andra ord som en naturlig fortsättning, och så är det väl kanske inte helt ologiskt att se det hela heller. Med texter om en självmordsbenägen konung som "Vinkar från balkongen för allra sista gången" lever han onekligen upp till epitetet anarkistisk.

 

Albumet marcherar igång på bästa The Doors-manér i Kungen bestämmer med sin basgång härligt influerad av »Riders On The Storm«. Den mörka stämningen övergår till rena festen i singelsläppet Skända Flaggan med den redan nu klassiska refrängen. Musiken andas jammande och bär prägel av nämnda Doors vid flera av spåren. Alltid med en doft av Alkbergs karaktäristiska Lo-Fi. Alltid mitt i gränslandet mellan ett improviserat jammande och ett in-i-minsta-detalj-utstakat sound. Hur hinner han egentligen med att leverera platta efter platta så tätt in på varandra?

 

Briljerar gör han som vanligt med lyrik som klarar av att blanda humor med allvar på ett sätt som ingen annan i det här landet behärskar bättre än han själv. Texter om att dö ackompanjerad i glada melodier, som han själv beskrivit sin musik. Denna unika avvägning har gjort honom till en av våra allra viktigaste musiker och verklighetsskildrare. I underbara Vilken pärla gör han oss även påminda om vilken fantastiskt röst han besitter, när den annars så karaktäristskt lite grumliga reverben övergår till en ton ren som vattnet från en norrländsk källa i den makalöst vackra refrängen.

 

Medan Kungen åker på eriksgata genom Sverige för att fira sina fyrtio år vid tronen står Alkberg på andra sidan barriären med knuten näve. Den 29:e April kommer han, Sveriges egen lo-fi-konung, till huvudstaden. Om Hans Majestät Konungen närvarar ställer jag mig ytterst tveksam till. Var spelningen utspelar sig? På Kungliga Dramaten såklart!

 

Bästa spår: Med Satan, Vilken Pärla, Skända Flaggan