Ace ikväll!
På övervåningen spelar Samuel Q Magnusson från Popkollektivet sin kompis Jonathan. Under DJ-namnet Blårött kommer duon spela bra förkrökspop som tex CEO, The XX och jj – samt mycket nytt från Veronica Maggios nya platta.
Tid: 22-03
Åldersgräns: 18
Inträde: 100:- (gratis innan 23)
//Popkollektivet.
Miles Kane – Colour Of The Trap
Spotify
Det är dags för Alex Turners gamla vapendragare i fenomenala sidoprojektet The Last Shadow Puppets att pröva sina solovingar. Även om frontmannaskapet delades broderligt i TLSP tillskrevs succén i första hand som Turners förtjänst. Att Miles Kane fick stå något i skuggan av sin kollega var förstås helt naturligt. Medan Turners Arctic Monkeys betraktas som ett av 2010-talets viktigaste band ses Kanes The Rascals bara som en parantes i den brittiska indierockhistorien. Hur klarar sig då Kane utan Turners vassa penna och lysande känsla för melodi? Kane har förvisso inte lämnat boet helt och hållet. Faktum är att Turner bidrar med text till flertalet spår på debuten men det är ingen tvekan om att det är Kane-produkt det är frågan om. Soundet landar någonstans mellan TLSP och The Rascals. Lyckligtvis lite närmare det förstnämnda på skiljelinjen. I spår som Telephathy, Rearrange och My Fantasy känns de filmiska, pompösa men på samma gång lättsmälta och lekfulla 60-talspopmelodierna igen från TLSP tilltalande ljudkuliss. Medan de bredbent larmande och raka rockrötterna från Rascalstiden lyser starkare i stompiga singlarna Inhaler och Come Closer. En attityd och attack som applåderas av förebilder som Paul Weller och T-Rex men som redan vid andra lyssningen upplevs som upprepande, tunna och ointressanta. Trots att Colour Of The Trap inte löper hela linan ut visar Kane att han även på egen hand kommer pryda framtida NME-omslag.
Bästa spår: Rearrange
//Pär Brolin.
Yuck - Yuck
Det är något speciellt med debutskivor. Det blir liksom alltid så mycket ärligare första släppet när banden vill visa världen vad de har att säga utan att egentligen veta hur många som kommer att lyssna. Kravlöst och jävligt känsloladdat. Allt som legat och grott spelas ut till maximum. Yuck är Londonbandet som till skillnad från de flesta andra inte influerats massivt av den inhemska scenen utan istället blickat västerut. Skivan är en makalös nostalgitripp i amerikansk gitarrpop från 90-talet. Tydligast är flirtarna med Dinosaur Jr och Sonic Youth, men även drag från Pavement och Pixies går att hitta. I de lugnare alsterna låter man inte helt olikt ett visst Teenage Fanclub (förvisso inte från USA). Skivan saknar egentliga bottennapp och när sista ackordet är draget har man svårt att förstå att det redan är slut.
Vårens bästa gitarrplatta är här. För oss som älskar 90-talsattityden och nämnda band kommer ingen bli besviken. Ovetandes i förväg om sin framtida succé lär Yuck nu få vänja sig vid större uppmärksamhet i framtiden.
Bästa spår: The Wall
//Robin Söderström.
Aprilplaylist!
//Popkollektivet.
