popkollektivet

 

Det är besvärligt att ta sig an giganterna. Kritiken är, hur man än vrider och vänder på det, dömd att betraktas som oskälig. Resan är för lång. Perspektiven för många. Om man som i Mr Bowie's fall valt att förnya sin kostyms samtliga mått årligen i över fyra decennium blir utgångsläget synnerligen förvirrande. Att hänvisa till den figur som en gång i tiden gav ut Ziggy Stardust och Diamond Dogs vore direkt förolämpande. Ingen kan mäkta med att  rättvist kampera med ett sådant förflutet (med reservation för Tom Waits och Bob Dylan). Den typen av ikoniska auteurer existerar förstås bara under en högst begränsad period. Något som David Bowie är väl medveten om och förhåller sig sunt till.  Tillbakablickarna på den unga förlagan är återkommande men The Next Day är i huvudsak ingen nostalgisk tripp. Bowie har alltid funnit nuet angelägnare. Med en hjärtinfarkt i nära minne uttrycker Bowie istället sin hängivenhet till det senaste årtiondets mest ironiserade ordspråk: carpe diem.

Det är också här skivans fascinationen ligger. Rent musikaliskt hade jag helst sluppit det ograciösa Bowie-stomp som även sent daterade fullängdare dragits med och önskat att den innerliga finkänslighet som kännetecknar Where Are We Now? genomsyrat återuppståndelsen i större omfattning. Fast jag är egentligen mer intresserad av Bowie's utblick på sin omvärld och syn på sig själv anno 2013. Passningen på omslaget till den numera fallne hjälten som sett döden i vitögat. Kärlekshyllningen till Berlin i föregående singelmästerverk. Det ekivoka budskapet i videon till 70-talsdoftande The Stars (Are Out Tonight) där han själv agerar mm.     

Rockhistorikerna ges tillräckligt med sprängstoff för ett nytt framgångsrikt kapitel om The Thin Machine. Epilogen var till synes färdigskriven. The Next Day tvingades oss sittande i smakdomstolen att äta upp den. Kul.

Bästa spår: The Stars (Are Out Tonight), Where Are We Now?, Valentine's Day, You Feel So Lonely You Could Die.