Crystal Castles - Annexet - 9/3 2013
Det brukar lite klyshigt heta att "det låter bättre live än på skiva". Det stämmer ofta. Musik som utspelar sig rakt framför dig i realtid blir mer personlig. Ett kollektiv rus är ofta stämningshöjande. Toronto-duons blip/industriella punkindie-electro är finjusterad för att skapa just detta kollektivta trans. Mer bas, mer dist, mer ravepartaj. Att förväntningarna på denna adrenalinhöjande förfest (utsatt starttid 20.00) är höga märks redan i kön. Väl inne värms det upp med Joy Division. »Isolation«, »She's Lost Control« spelas och jag tänker att kopplingen inte är helt ologisk. Ta Joy Divisions punkmentalitet och lägg på The Prodigys hardcorebeats och du får (på ett ungefär) vad vi denna kväll fick uppleva.
Förfesten kickar igång i Autobhan-fart strax innan 21 och drar inte ner på hastigheten förrän den avslutas en dryg timme senare. Stämningen var så när som på topp redan innan, men ska onekligen höjas ytterliggare. Sångerskan Alice Glass vrålar, dansar och det tar inte många låtar innan hon slänger sig ut i publikhavet ör en crowd surf. Är musiken industriell är hon onekligen generatorn. Att lyriken försvinner i ljudväggen är lite synd. Crystal Castles musik är mer än bara adrenalin. Fast när adrenalineffekten är total misströstar varken jag eller någon annan. Basen dånar så håret reser sig, kidsen i front pitchen är bananas hela spelningen och strobben blixtrar med frenesin från ett helt kraftverk. Det är svårt att inte dras med så att säga. Att folk har det röjigt bekräftas av den kaskadspyende grabb som ligger utslagen på toaletten när jag är där på en blixtvisit. Visste inte att livemusik kunde ha den effekten. Men i kväll är väl kvällen att få den uppenbarelsen antar jag.
Som allra röjigast blir det i Plague. Ett annat bestående minne från kvällen är när Untrust Us avslutas med ett oljudsinferno jag inte hört maken till sedan My Bloody Valentin på Way Out West 2009. Fullständig knock out. Pausen som infaller när duon kliver av scenen några minuter senare är välbehövlig. När de återvänder några minuter senare för extranummer och nämnda Plague drar igång, når kvällen sitt crecsendo. Medan majoriteten av publiken drar vidare mot Slakthuset och den officiella efterfesten skyndar undertecknad i väg mot kvällens andra spelning. Något överkörd men jävligt pepp. Fan att man inte är 19 längre.
// Robin Söderström
The Raveonettes - Debaser Medis - 9/3 2013
»Pretty In Black« och »Lust, Lust, Lust«. Reverbspäckade skivor av hög kaliber som fodrar sitt rum och förtjänar sitt följe. Debaser Medis är förvisso också kvällen till ära fylld till den berömda bristningsgränsen. Men efter att jag löst biljett i dörren, för strax över ynka hundralappen, så drar jag ändå slutsatsen att The Raveonettes fortfarande är ett av indievärldens bäst bevarade hemligheter. Danskarnas 10 år på vägarna som Jesus And Mary Chain's arvtagare borde slagit större svallvågor över sundet. Tiden har dock aldrig riktigt varit synk med uttrycket. Senaste given »Observator«, den förnämsta hittills, har åter höjt bandets status bland nyfrälsta noisepophipsters. Vid duons besök på Debasers rustika bakficka vid Slussen för några månader sedan var mottagandet lika varmt som ikväll. Tydligen såpass smickrande att huvudkompositören Sune Rose Wagner bara några låtar in förkunnar att spelningen kommer tillägnas finsmakarna. Huvudsetet består i huvudsak av obskyra albumtracks och b-sidor. Trots Fred Armisen-kopians uppenbara hybrisbedömning om sin publiks kännedom och att låtreferenserna bokstavligt slungas över huvudet på samtliga närvarande så gör det inte så mycket. Wagner och kollegan i Nico-luggen Sharin Foo är fastkedjade i sina shoegaze-personas men lyckas ändå bevara den nerv som förakten Terrible Feelings utmärkta frontinna Manuela Iwansson piskat upp.
Man tappar dock kommandot halvvägs. Ljudmuren slirar i sina avsedda Velvet Underground-konturer och lämnar färre bestående avtryck. Rastlösheten efter Wagner's högstämda garageplock i kataloghits som Heart Of Stone och Love In A Trashcan växer gradvis. Vi går miste om dessa guldkorn i afton men kompenseras i slutminuterna av bedårande Golgatavandringen Aly Walk With Me och nya popstudsaren She Owns The Street. En väl genomförd spelning men även ett kvitto på hur ihållande referenser kan fördröja utblomning.
Man tappar dock kommandot halvvägs. Ljudmuren slirar i sina avsedda Velvet Underground-konturer och lämnar färre bestående avtryck. Rastlösheten efter Wagner's högstämda garageplock i kataloghits som Heart Of Stone och Love In A Trashcan växer gradvis. Vi går miste om dessa guldkorn i afton men kompenseras i slutminuterna av bedårande Golgatavandringen Aly Walk With Me och nya popstudsaren She Owns The Street. En väl genomförd spelning men även ett kvitto på hur ihållande referenser kan fördröja utblomning.
Bästa spår: Aly Walk With Me, She Owns The Street, Observations.
//Pär Brolin.
Kendrick Lamar - Münchenbryggeriet - 15/2 2013
"We never had to go mainstream, we made the motherfuckers come to us", proklamerar Kendrick Lamar ett par låtar in i spelningen på Münchenbryggeriet i Stockholm, något som bekräftas av folkmängden som sökt sig dit en slaskig februarikväll. Det är utsålt och de som ännu inte lagt beslag på en biljett stryker likt utsvultna sjakaler utanför lokalen med en svag doft av desperation ångande omkring sig. Och det med god anledning; Compton-sonen skapade en av förra årets i särklass bästa skivor: Good Kid M.A.A.D City, vilken ledde till en enhällig geniförklaring av kritikerkåren samt en allmän känsla av storhet som sedan dess spritt sig genom hiphopens stratosfärer. Dessutom har det skördats ytterligare framgångar med en feature på A$AP Rocky's hit F***in' Problems. Kort sagt har sjakalerna som blev utanför anledning att sörja, för Kendrick bevisar att framgången är berättigad, genialiteten ett faktum och kontakten med publiken okuvlig.
Efter en sval inledning undertecknat Chords som endast lindrades i sin torftighet genom ett kort gästuppträdande av Timbuktu, tog Lamar scenen. Efter att ha briljerat med lite äldre material, bl.a: P&P, Hol' up, A.D.H.D, allt motiverat med en vilja att veta om publiken varit med honom från början, (något han snart fick bekräftat) leveras under en timme den ena briljanta låten efter den andra, inga svaga stycken, det är ren talang, kraft och energi rakt igenom och det är en publik som lystrar till hans varje gest och uppmaning. Men det är först när Good kid M.A.A.D City avhandlas till publikens allsång som man känna den gamla tegelbyggnaden lyfta, och tegel det är tungt. Money Trees, Bitch, Don't Kill My Vibe, Poetic Justice och Compton framförs lysande, suveränt och på ett sätt som kräver fler positiva superlativ än jag mäktar skriva ned. Magin ligger hela tiden där och svävar likt en gloria kring 25-åringens huvud och det är omöjligt att inte se potentialen, potentialen i att man bevittnar de första kapitlen i en av hiphopens framtida giganters historia. När han sedan drar igång Swimming Pools och Cartoon & Cereal åker även de mest motvilliga händerna upp i luften och de mest tungskodda fötterna lämnar golvet. Alla förväntningar infrias med råge.
Innan Kendrick avslutar lovar han att tack vare en fantastisk publik alltid återvända till Stockholm, signerar den handduk han haft runt nacken större delen av spelningen och ger den med förvånansvärd omsorg till ett kvinnligt fan nedanför scenen. Det jag idag inte kan låta bli att tänka på är det löfte Kendrick gav att återvända. Risken finns att när han gör det, gör han det som nygräddad superstjärna. Om inte annat blir det en ny chans för sjakalerna att köpa biljetter i tid.
Höjdpunkter: Swimming Pools, Cartoon & Cereal, Money Trees.
Efter en sval inledning undertecknat Chords som endast lindrades i sin torftighet genom ett kort gästuppträdande av Timbuktu, tog Lamar scenen. Efter att ha briljerat med lite äldre material, bl.a: P&P, Hol' up, A.D.H.D, allt motiverat med en vilja att veta om publiken varit med honom från början, (något han snart fick bekräftat) leveras under en timme den ena briljanta låten efter den andra, inga svaga stycken, det är ren talang, kraft och energi rakt igenom och det är en publik som lystrar till hans varje gest och uppmaning. Men det är först när Good kid M.A.A.D City avhandlas till publikens allsång som man känna den gamla tegelbyggnaden lyfta, och tegel det är tungt. Money Trees, Bitch, Don't Kill My Vibe, Poetic Justice och Compton framförs lysande, suveränt och på ett sätt som kräver fler positiva superlativ än jag mäktar skriva ned. Magin ligger hela tiden där och svävar likt en gloria kring 25-åringens huvud och det är omöjligt att inte se potentialen, potentialen i att man bevittnar de första kapitlen i en av hiphopens framtida giganters historia. När han sedan drar igång Swimming Pools och Cartoon & Cereal åker även de mest motvilliga händerna upp i luften och de mest tungskodda fötterna lämnar golvet. Alla förväntningar infrias med råge.
Innan Kendrick avslutar lovar han att tack vare en fantastisk publik alltid återvända till Stockholm, signerar den handduk han haft runt nacken större delen av spelningen och ger den med förvånansvärd omsorg till ett kvinnligt fan nedanför scenen. Det jag idag inte kan låta bli att tänka på är det löfte Kendrick gav att återvända. Risken finns att när han gör det, gör han det som nygräddad superstjärna. Om inte annat blir det en ny chans för sjakalerna att köpa biljetter i tid.
Höjdpunkter: Swimming Pools, Cartoon & Cereal, Money Trees.
//Oskar Alsing.
