popkollektivet

Ett återkommande tema i Popkollektivets recensioner är vikten av den så kallade själavandring som bedömda artist/band står inför. Man kan sannerligen ha delade åsikter om att använda "intelligens" och "omvärldsperspektiv" som variabler i ett analysverktyg som berör kritik av något så abstrakt som musik. Vad är konst o.s.v.? Men i fallet minimalistisk singer-songwriter blir aspekten svår att bortse ifrån, till skillnad ifrån exempelvis instrumentalt driven indietronica. För man vill ju helst att konsten ska ha ringar på vattnet. Resultera i en nyvunnen känsla eller tankegång. Det avgör definitivt inte dess existensberättigande men i många fall dess överlevnadstid. Popkollektivet premierar musiker som vidrör samhälleliga förhållanden eller väcker igenkänningsnerven hos lyssnaren med lyrik som ringar in både livets crescendo som dess förgänglighet. Det är det som skiljer agnarna från vetet. Kitschen från konsten. I alla fall ur vår högst subjektiva synvinkel. Sedan är vissa livsöden helt sonika mer intressanta än andra. Jim James tillhör den skaran.

Jim James hade kunnat göra det så lätt för sig. Lutat sig tillbaka, fortsatt odla sin fagra ansiktsbehåring och fortsatt fungera som kreativ utpost i My Morning Jackets eriksgata som den främsta reproduktionen av psykadelisk 70-talsrock around. Sedan TSOOL kastade in handuken har man numera ont om live-konkurrenter inom samma fält. Men likt Christopher Owens solodebut från tidigare i år fanns det ett behov av att tillfälligt avskärma sig från de uppfyllda pojkdrömmarna. Men inte genom att överge den barnsliga fantasin. Snarare att hjälpa den på traven och bejaka sin spiritualitet djupare. Ibland med religiösa förtecken, dock utan att framstå som självmedömkan. James strösslar mer än gärna sin illusion. Ur Actress: "Whether or not it's true/I believe in the concept of you/With personality/Destruct my reality". En sagovärld fri från MMJ:s experimenterande nedslag i rockens alla existerande undergrupper. Istället står kanske branschens intressantaste sångregister i centrum och fyller retfullt enkelt, utan grandios backning, albumutrymmets alla vrår. Spännvidden av James stämband är få förunnat. "Regions Of Light And Sound Of God" är faktiskt den gångbaraste av sammanfattningar. Ni som njöt av Jim James tribute-EP i George Harrisons ära kommer inte känna er snuvade på konfekten. Ett stundtals extraordinärt överflöd av frestelser där åtminstone nedanstående ingredienser bör kandidera till årsbästalistorna.      

Själavandringen då? Vem bryr sig egentligen när fantasin överträffar verkligheten så kapitalt? 

 

Bästa spår: State Of The Art (A.E.I.O.U), Know Til Now, Actress.