Atlas Sound - Parallax
En av de senaste årens mest produktiva och lyckade artister är helt klart Bradford Cox. Han har sedan 2005 släppt inte mindre än åtta fullängdare. Fyra med bandet Deerhunter och två med soloprojektet Atlas Sound. Lägg där till EP's, släpp av fristående spår, en mängd sammarbeten i andra konstellationer och vi har en artister som spottar ur sig popmusik i en takt som ingen annan. Det rasande tempot har aldrig hindrat Bradford Cox från att vara en artist som alltid är på väg framåt. Hans produktioner spretar i vädersstreckens alla riktningar men känns alltid spot on. En popmusikens Steve Jobs, om man nu vågar dra liknelser mellan kultur och entrepenörsskap. Ni förstår säkert vinkeln. Det är innovationsrikedomen jag vill belysa.
Parallax är tredje albumet för soloprojektet Atlas Sound och ännu ett i raden av innovativa popalster signerade herr Cox. Styckena befinner sig det magiska gränsladet mellan dröm och vakenhet. Kosmos och jordliv. Surrealism och verklighet. Cox sömndruckna stämma vägleder oss på snåriga stigar, låter oss sväva tyngdlöst genom ett eget universum, presenterar oss för nya platser. Fastän vi inte vet var vi är på väg, befinner oss eller har varit, är det en njutbar tripp vi bjuds på.
Vi tackar, bugar och hoppas på en ny resa inom en snar framtid. Känner vi Bradford Cox rätt kommer den redan till våren.
Parallax är tredje albumet för soloprojektet Atlas Sound och ännu ett i raden av innovativa popalster signerade herr Cox. Styckena befinner sig det magiska gränsladet mellan dröm och vakenhet. Kosmos och jordliv. Surrealism och verklighet. Cox sömndruckna stämma vägleder oss på snåriga stigar, låter oss sväva tyngdlöst genom ett eget universum, presenterar oss för nya platser. Fastän vi inte vet var vi är på väg, befinner oss eller har varit, är det en njutbar tripp vi bjuds på.
Vi tackar, bugar och hoppas på en ny resa inom en snar framtid. Känner vi Bradford Cox rätt kommer den redan till våren.
Bästa spår: Mona Lisa, Angel Is Broken, The Shakes
// Robin Söderström
Jonathan Johansson - Klagomuren
Jonathan Johansson berättar i en intervju med Per Sinding-Larsen om vad bilder har för betydelse för honom och hans skapande. Det där om att en bild kan säga mer en tusen ord, filmer och hela böcker. Omslagsbilden till Klagomuren är en sådan. Ett svartvitt porträtt föreställandes han själv i profil, en stor våg som är på väg att skölja över honom och hans stora svarta skugga. En våg av ångest som jagar oss genom livet, den mörka skugga som förföljer oss.
Klagomuren är mestadels nedklottrad i svart bläck, men här har också en man som vill tända hopp och se igenom den mörka dimman framfört sina budskap. Springer vi tillräckligt snabbt hinner vi kanske i från vågen. Håller vi huvudet högt brottar vi kanske ner vår mörka skugga. I en verklighet där städer brinner, demoner jagar oss, och kärlek går förlorad, är livet att ständigt hoppas på att någon finner dig, du finner någon. Det behöver vi för att hålla vågorna och skuggorna på avstånd.
Säger en bild mer än tusen ord kan en popskiva säga allt om ditt liv. Jonathan har förmodligen redan förstått detta.
Klagomuren är mestadels nedklottrad i svart bläck, men här har också en man som vill tända hopp och se igenom den mörka dimman framfört sina budskap. Springer vi tillräckligt snabbt hinner vi kanske i från vågen. Håller vi huvudet högt brottar vi kanske ner vår mörka skugga. I en verklighet där städer brinner, demoner jagar oss, och kärlek går förlorad, är livet att ständigt hoppas på att någon finner dig, du finner någon. Det behöver vi för att hålla vågorna och skuggorna på avstånd.
Säger en bild mer än tusen ord kan en popskiva säga allt om ditt liv. Jonathan har förmodligen redan förstått detta.
Och i natt, du måste tvinga mig ut
jag ska bara följa med
jag behöver dig
och i natt, jag orkar inte va rädd mer
du måste ta mig någon annanstans
hör du mig.
Bästa spår: Stockholm, Redan Glömda, Ingenting Stort
//Robin Söderström.
Deportees - Islands & Shores
Även om Under The Pavement - The Beach inte var Deportees debutskiva, så är det samma typ av förväntningar som vid ett andrasläpp efter en kritikerrosad debut. Under the Pavement var en storartad succé och nu är Umeåbandet tillbaka för att visa att det inte var en tillfällighet.
Island & Shores är en samling poplåtar med mångfaldig och välpolerad ljudbild. En The Edge-slinga i Carry Now Blow, galopperand trumstomp i Future Shocks, en härlig kör i A Heart Like Yours In A Time Like This. Härliga musikaliska stycken, absolut. Den röda tråden lämnar dessvärre ingen åtrå efter sig, mer än ett anspråkslöst vakuum. Det hela känns alldeles för slätstruket för att brännas så där som man vill att popmusik ska göra. Ett väl utfört uppdrag, men allt för slätstruket för att jag ska kunna hylla detta som nåt mästerverk. Att man når som högst när Lykke Li kommer till hjälp känns ganska talande.
Island & Shores är en samling poplåtar med mångfaldig och välpolerad ljudbild. En The Edge-slinga i Carry Now Blow, galopperand trumstomp i Future Shocks, en härlig kör i A Heart Like Yours In A Time Like This. Härliga musikaliska stycken, absolut. Den röda tråden lämnar dessvärre ingen åtrå efter sig, mer än ett anspråkslöst vakuum. Det hela känns alldeles för slätstruket för att brännas så där som man vill att popmusik ska göra. Ett väl utfört uppdrag, men allt för slätstruket för att jag ska kunna hylla detta som nåt mästerverk. Att man når som högst när Lykke Li kommer till hjälp känns ganska talande.
Bästa Spår: A New Name To Go By, When Buildings Sleep, A Heart Like Yours In A Time Like This
//Robin Söderström.
