popkollektivet

Martin Elisson sjunger återkommande om att hållas på halster. Av politik, alkohol, sin egen oförmåga och ångestattacker. Universum får också vara med på ett hörn. Men musikaliskt är han så ohämmad man kan vara. Nu för tiden i alla fall. Tiden som rivig förstastämma i Bad Cash Quartet känns onekligen avlägsen när Elisson numera står som låtskrivare i mellons greenroom och ger pliktskyldiga leenden inför tre miljoner tacomaner. Lugn, det här kommer inte mynna ut i ett ängsligt brandtal om indiekulturens förhållningsregler. Det förlegade perspektivet kan för den som vill gödas genom att läsa 90-talsutgåvor av tidningen Pop. Tvärtom, jag gillar tacos. I rätt mängder. Men det är samtidigt omöjligt att inte reflektera över hur göteborgarna sedan föregående «Från där jag ropar» öppnat dörren på vid gavel för de sockrade refrängerna och de "radiovänliga" (förlåt) sticken. Utan att förlora texternas genuina vigör och pondus.

 

En port till paradiset som Håkan Hellström sparkade in. Christopher Sander tackade genom att tolka barnvisor. Magnus Ekelund luskade igenom och klädde den i gilanger av reverb. Hästpojken går ytterligare ett steg. Elisson poängterar sin bekvämlighet inför tabubelagt barnprogramstrall i som gott som samtliga spår på «En magisk tanke» att provokationen framstår som vardagsmat redan vid andra lyssningen. Hela tiden föredömligt styrd av Adam Bolméus tindrande gitarrslingror och en stråksektion i all prakt som markerar vårens ankomst och får en att kasta blickar på bolagets roséhylla. Nicke & Mojje borde alltid sjunga om döden.

 

Bästa spår: Samma himlar, Brinner, Olskroken stomp.