popkollektivet -

Augusti- & septemberlistan

Ni känner till rutinen vid det här laget. Nytt månadsskifte innebär en nykomponerad resumé av månadens höjdpunkter här på Popkollektivet. Augusti och septembers allra mest skinande poppärlor finner ni HÄR.

//Popkollektivet.

2011-09-29 @ 18:50:57 Permalink Spellistor Kommentarer (0) Trackbacks ()

Parker Lewis - Pengar & Leenden

Spotify | P3-Intervju

En poplåt blir alltid bättre om man känner någon sorts kamp i den.

Så sade Parker Lewis, eller Emil Johansson som han egentligen heter, nyligen i en intervju och jag har svårt att inte hålla med. I dagens musikklimat glöms det ofta bort att popmusik faktiskt är (eller åtminstone kan vara) ett konstnärligt uttrycksformat. En kanal där man kan föra ut sitt budskap, sin kritik, sin kärlek. Parker Lewis lyckas med alla tre. Texterna rör sig från Bruce Springsteen-klassiska teman om att fly en grå och alldeles för utstakad vardag, socialrealistiska med inslag av tydligt klassförakt och klassiska popteman som vunnen och förlorad kärlek. Någon politisk propaganda kanske det inte är, men långt i från anspråkslöst. Att i dagens Sverige gnälla på orättvisor kan för många verka vara väl tilltaget. Men att sluta kritiskt granska sin omgivning är att sätta sig i båten och följa med strömmen både ovetandes och obrydd om var den tar oss. Det märks att de här texterna har sitt ursprung långt in i en mans hjärta, med en förhoppning om att nå lika långt in i ett annat. Mitt hjärta nås både tre, fyra och fler gånger än så.

Musiken rör sig inte allt för långt bort från andra soulpoppiga musikskapande svenska män (läs: Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray). Den stora skillnaden är istället att Emil Johansson faktiskt vill något. Det märks, och jag älskar det. Skivans nio spår med sina dryga 30 min passerar fort förbi. Men texterna sätter sig fast i det där hjärtat. Även om gesterna inte är stora är det en knuten näve som lyser av närvaro. Lyssna bara på makalösa sistaspårsballaden 'Nån dag blir det bra' och du förstår vad jag menar.

Jag har väl också varit längst ner
Men jag ska aldrig mer gå så långt
Vill ha en olycka som tar mig bort
Vill ha ett perfekt brott

Bästa spår: De hundra tusens tåg, Över Kilsbergen, Nån dag blir det bra.

//Robin Söderström.

2011-09-18 @ 18:28:54 Permalink Recension Kommentarer (1) Trackbacks ()

Serenades - Criminal Heaven

Spotify

Minns du Tutankamon? Inte? Oroa dig inte, du är knappast ensam. Det är nämligen det vanligaste utfallet för majoriteten för alla så kallade ”supergrupper”. De drunknar kvickt i glömskans brunn. Ett ovanligt uttjatat och överanvänt uttryck på senare år. Kraven hos landets musikjournalistkår över vad som får tituleras som en superkonstellation blir bara lägre och lägre. Vilken begränsad popankdam (läs Södermalm) som egentligen råder har aldrig varit tydligare. Hur som helst bestod detta tillfälliga rockprojekt av erfarna pophantverkare som Adam Olenius (Shout Out Louds), Peter Morén (Peter, Bjorn & John), Daniel Värjö (The Concretes) och Niklas Korsell (The Plan). Den förstnämnda i sällskapet verkar uppenbarligen söka efter en dimension som han inte uppnår i sitt dagliga band. En känsla som jag faktiskt tror delas av många lyssnare.

Denna gång kamperar Olenius med lika etablerade Markus Krunegård (Laakso). Tar man en titt i backspegeln och studerar vad dessa herrar presterat tidigare är ljudbilden betydligt mer Olenius än Krunegårdisk. Förstklassiga P3-hiten Birds med finstämmiga och pampiga körer tonsatta av överrumplande och tårdrypande stråkar sammanfattar på ett exemplariskt sätt skivans sound. Tyvärr en ljudkulis med begränsningar. Variationen och ombytligheten är sällsynt och flera spår låter som alternativa och tunnare versioner av premiärsingeln. Den som är van vid och eftersöker pepprande och finurliga fraseringar á la Krunegård solo får nöja sig med intensiva Weapons. Även textmässigt efterlyses en något högre komplexitetsnivå. Man knyter dock ihop säcken på bästa sätt med albumets starkaste spår Walking Home som rymmer en praktfull allsångsrefräng av Wham!-mått.

Bästa spår: Walking Home, Birds, Come Home.

//Pär Brolin.

2011-09-08 @ 00:48:58 Permalink Recension Kommentarer (0) Trackbacks ()