Johnny Marr - The Messenger

 
Att Johnny Marr antagligen är nedsänkt av någon av de högre gitarrgudarna för att ge oss vurmare av brittisk 80- och 90-talsindie en slagkraftig huvudtes om årtiondenas bestående innebörd har undgått få. Tillhörande en generation musiker som ägnade sig åt att reproducera sina föräldrars, till viss del illusionerade, fäbless för tre ackord och sanningen berättade han Morrissey's historia med hantverkmässig perfektion. Utan att falla ner i det narcisstiskt svulstigt glamm-hålet. Marr har alltid behärskat avvägningen mellan att regelrätt ta utrymme och bara ta plats för sakens skull. Hans öppna förakt inför sina virtuoskollegors tendens att bruka sitt instrument som en finnesslös transportsträcka mellan slagkraftiga refränger har alltid berikat de projekt han varit del av. Ok, ordvalet "alltid" är något skevt. Ibland har han rört sig i de grumligaste av Oasis-vatten (The Healers, The Cribs). Det ska sägas, men hans samverkan i Bernard Sumner-samarbetet Electronic och Portlandhajpen Modest Mouse ger sken av en man med otroligt öppet sinnelag inför vad den mångkulturella musikkartan har att erbjuda. Även om Manchestersonen visserligen nyligen medgett att post-Smiths-äventyren inledningsvis tagit form som ett aktivt ställningstagande gentemot mediebilden som Morrissey's trogna marionett har Marr's lyhördhet sett till att Smiths-arvet inte svärtats ner. Drag som går att spåra i hans ödmjuka framtoning.

Ödmjukhet är ingen tillskrivning som normalt omgärdar Morrissey's person men inom ett område har de alltid dragit jämt: politiken. Hatet av Torries nyliberalism, den återkommande exponeringen av sexistiska lad-strukturer i norra England och att stå upp för en växande hbtq-kultur utgjorde grundstenar i The Smiths-manifestet. Första singeln från The Messenger, Upstarts, ska enligt upphovsmannen själv vara inspirerade av de studentuppror som härjade i hemlandet under fjolåret. Att Marr uppsökt sina ursprungliga anti-establishment-rötter är tydligt. Engagemang ska självfallet idogt uppmuntras men det är samtidigt lätt att gå vilse i romantiserad punkestetik. Upstarts, jämte ett antal andra spår på solodebuten, blir stundvis andefattiga pastischer av upprorssånger som i synnerhet ingen utbildad publik kommer att omfamna. I kontrast till exempelvis Morrissey's stilla önskan om att giljotinera Margaret Thatcher på öppen gata framstår Marr som en uppkäftig elevrådsordförande.

Som låtskrivare och sångare är han fortfarande inte särskilt spektakulär. Det är först när Marr accepterar att vi, om sanningen ska fram, trots allt främst har tittat förbi för att ännu en gång sköljas över av de där tindrande melodislingorna som bitarna tillslut faller på plats. New Town Velocity rymmer allt det vi önskat. Då är han så mycket mer än en budbärare. Förargligt att det ska dröja elva spår innan begäret stillas.    
 
Bästa spår: European Me, The Messenger, New Town Velocity, Psychic Beginner (B-sida till Upstarts).
 
 
//Pär Brolin.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0