popkollektivet

 

Palma Violets utmärktes till "The Best New Band" på NME Awards under gårdagskvällen. Innebär det möjligtvis att de fjuniga Londongrabbarna kommer utgöra framtiden för brittisk alternativrock under lång tid framöver? Det är ju ändå trots allt vad denna typ av utmärkelse indikerar. Nja, snarare är de exemplariska utifrån den väl beprövade New Musical Express-modellen. I över 60 år har musikjournalistikens högborg instruerat brittiska tonåringar vilken nypressad tolva nålen ska möta, vilken CD Walkman:en ska laddas med eller hur Itunesbiblioteket ska formeras. Sisådär vart femte år har man lyckats framhäva den nya vågen. Alltid bestående av fyra omslagsvänliga män i lite för åtsittande skinnpajer. Varenda jävla gång. Institutionens framgångsrecept börjar dock dateras i den digitala tidsåldern. Varken Palma Violets, Peace, Django Django eller Miles Kane, som utgör årets upplaga av den NME-turné som föregår ceremonin, har släppt eller kommer komma i närheten epokavgörande plattor. Självfallet ingen kravbild någon debuterande akt ska behöva verka under. Men faktum är att tiden börjar rinna ut. 2006 köpte förvisso Arctic Monkeys britrocken lite nödvändig tid genom Whatever People Say I Am, That's What I'm Not men sedan dess har dagsländorna avlöst varandra.

Det räcker faktiskt med att kort begrunda de ansträngt poserande ansikten som pryder 180-konvolutet för att säkert konstatera att jakten på nästa Peter Doherty, Carl Barat eller Alex Turner alltjämt går vidare. Men misströsta ej. Faktum är att Palma Violets kommer närmare frälsningsstatus än många av sina utpekade föregångare. Best Of Friends är med sin jämrande allsångsrefräng och smittande basgång tveklöst en av förra årets bästa indiesinglar. Ensam en tillräcklig anledning att lösa biljett till Debaser-besöket i slutet av mars. I stegrande Last Of The Summer Wine sammanflätas orgel och ekande gitarrslingor föredömligt. Sam Fryer's och Chilli Jesson's lead vocals är en dovare och intressantare version av The Vaccines frontman Justin Young. Oemotståndligt charmant men repetitivt. Är man något till åren törstar tumhinnan snart efter ytterligare exotiska inslag att luta sig mot men finner endast sporadiska partier som upprätthåller intresset. Den utdragna The Doors-orgeln bidrar med fyllighet men blottlägger även brist på fantasi.

Better luck next time? Jake Bugg är antagligen en bättre investering.

 

Bästa spår: Best Of Friends, Last Of The Summer Wine, 14. 

 

 

Att Johnny Marr antagligen är nedsänkt av någon av de högre gitarrgudarna för att ge oss vurmare av brittisk 80- och 90-talsindie en slagkraftig huvudtes om årtiondenas bestående innebörd har undgått få. Tillhörande en generation musiker som ägnade sig åt att reproducera sina föräldrars, till viss del illusionerade, fäbless för tre ackord och sanningen berättade han Morrissey's historia med hantverkmässig perfektion. Utan att falla ner i det narcisstiskt svulstigt glamm-hålet. Marr har alltid behärskat avvägningen mellan att regelrätt ta utrymme och bara ta plats för sakens skull. Hans öppna förakt inför sina virtuoskollegors tendens att bruka sitt instrument som en finnesslös transportsträcka mellan slagkraftiga refränger har alltid berikat de projekt han varit del av. Ok, ordvalet "alltid" är något skevt. Ibland har han rört sig i de grumligaste av Oasis-vatten (The Healers, The Cribs). Det ska sägas, men hans samverkan i Bernard Sumner-samarbetet Electronic och Portlandhajpen Modest Mouse ger sken av en man med otroligt öppet sinnelag inför vad den mångkulturella musikkartan har att erbjuda. Även om Manchestersonen visserligen nyligen medgett att post-Smiths-äventyren inledningsvis tagit form som ett aktivt ställningstagande gentemot mediebilden som Morrissey's trogna marionett har Marr's lyhördhet sett till att Smiths-arvet inte svärtats ner. Drag som går att spåra i hans ödmjuka framtoning.

Ödmjukhet är ingen tillskrivning som normalt omgärdar Morrissey's person men inom ett område har de alltid dragit jämt: politiken. Hatet av Torries nyliberalism, den återkommande exponeringen av sexistiska lad-strukturer i norra England och att stå upp för en växande hbtq-kultur utgjorde grundstenar i The Smiths-manifestet. Första singeln från The Messenger, Upstarts, ska enligt upphovsmannen själv vara inspirerade av de studentuppror som härjade i hemlandet under fjolåret. Att Marr uppsökt sina ursprungliga anti-establishment-rötter är tydligt. Engagemang ska självfallet idogt uppmuntras men det är samtidigt lätt att gå vilse i romantiserad punkestetik. Upstarts, jämte ett antal andra spår på solodebuten, blir stundvis andefattiga pastischer av upprorssånger som i synnerhet ingen utbildad publik kommer att omfamna. I kontrast till exempelvis Morrissey's stilla önskan om att giljotinera Margaret Thatcher på öppen gata framstår Marr som en uppkäftig elevrådsordförande.

Som låtskrivare och sångare är han fortfarande inte särskilt spektakulär. Det är först när Marr accepterar att vi, om sanningen ska fram, trots allt främst har tittat förbi för att ännu en gång sköljas över av de där tindrande melodislingorna som bitarna tillslut faller på plats. New Town Velocity rymmer allt det vi önskat. Då är han så mycket mer än en budbärare. Förargligt att det ska dröja elva spår innan begäret stillas.    

 

Bästa spår: European Me, The Messenger, New Town Velocity, Psychic Beginner (B-sida till Upstarts).

 

Nick Cave har vigt sin karriär till att katalogisera och framhäva mänsklighetens depraverade tendenser, dess gärna blodiga yttre och sexuellt utsvävande inre. Något han har gjort nästan löjeväckande konsekvent och sällan ruckat på musikens kvalité, lika mycket poet som musiker, lika mycket perverterad snuskgubbe som familjefar. Hans repertoar innehåller finstämda kärleksballader och blues-dängor där man nästan kan höra hur helveteselden pustar ur hans näsborrar. För att vara en mycket mångfacetterad man, är som sagt kvalitén löjeväckande konsekvent. I Push The sky Away har Nick Cave tagit ett steg bort från sexuellt frustrerade Grinderman och tillsammans med The Bad Seeds hittat tillbaka till den dramatiska goth-känsla de odlade på plattor som The Boatman's Call och No More Shall We Part, men det är ännu mer nedtonat, mer noggrant och framförallt mer suggestivt.

Fantastiskt fina inledningsspåret We No Who U R, är en lågmäld men ändå mäktig låt, driven av parhästen Warren Ellis's drömska flöjt och Caves sång. På många sätt är We No Who U R den perfekta ambassadören för plattan, suggestiva textrader flyter förbi till ett ackompanjemang som kan sägas vara det mest komplexa Cave producerat sedan mitten på nittiotalet. Grindermans tunga rockgitarrer och vrålande textrader syns inte till, utan soundet är mer vuxet och välpolerat sofistikerat. Plattan når sin kulmen med låten Jubilee Street, som är den typen av låt som endast fullt behärskas av Nick Cave; vackert och harmoniskt men ändå mörkt briljant och Warren Ellis violinspel är i det närmaste änglalikt. Det bortom beröm vackra soundtracket till filmen: The assassintaion of Jesse James by coward Robert Ford, som Ellis och Cave skrev tillsammans gör sig påmint. Något som finns kvar från Grinderman-tiden är de sexuellt laddade texterna, i Water's Edge klämmer Cave ur sig eufemism efter eufemism:

Their legs wide to the world like bibles open
To be speared and taking their bodies apart like toys
They dismantle themselves by the water's edge
And reach for the speech and the wide wide world
Ah, God knows our local boys

Nick Cave har som säkert bekant en stark fäbless för kvinnor, speciellt den naknare och kåtare varianten (Ni som har läst hans roman: The death of Bunny Monroe vet vad jag snackar om), han är en självutnämnd "dity ol' man" och det är en del av hans charm, speciellt när han tillhör en av de bättre låtskrivare vi har. Det andra Nick Cave har en stark fäbless för, är sig själv. Han vill b.la uppföra en staty i hemstaden Warracknabeal, föreställandes honom själv naken på en stegrande hingst. Allt i guld givetvis. Ytterligare en god orsak att köpa plattan - för att stödja hans narcissistiska tendenser.

Bästa spår: Jubilee Strett, We No Who U R, Push the sky Away, Wide Lovely Eyes. 

 

Popkollektivet sprang på Grammisgalan i onsdags. Med allt vad det innebär. Årets upplaga var en ovanligt välproducerad historia för att vara Grammis under sent 2000-tal. "Sveriges viktigaste musikpris" har ju annars falnat något senaste åren i skuggan av P3 Guld och Rockbjörnen. Trots sin avsedda inrikting på både smalt och brett har tillställningarna allt mer tagit formen av en intern branschangelägenhet. Positivt. Prismässigt fördelades statyetterna som förväntat. First Aid Kit drog in en välförtjänt storslam i flera kategorier, TSOOL krönte välregisserat karriären, Swedish House Mafia tackade på distans och Icona Pop tilldelades praktiskt just "årets pop". Den enda halvskrälliga utnämningen härleds till Peter Lemarc som "årets textförfattare". Inte på något sätt oförtjänt, tvärtom, men i konkurrens med både Jocke Berg och Thåström hade nog inte Lemarc ägnat många tankar åt tacktalet. Lång och trogen tjänst premieras uppenbarligen av juryn. Men allt det där vet ni ju redan. Istället för en längre tröttsam resumé av något ni ändå kan ta del av via SVT Play så ängnar vi några tecken åt den nya musik som presenterades.

 

 

Linnros är fortsatt trogen sin kommersiellt gångbara soulpop. Snyggt, slickt, koreografiskt optimalt och TV-vinjettkompatibelt. Men inte särskilt bestående. Linnros lösa snack i intervjuer om att överge sin trygga genre och "gå Lundell" verkar utifrån Hur dom än varit just, minst sagt, löst snack. Men bland Tracks-geggan är han ett trevligt inslag. Instrumentalt är Från och med du 2.0 värd en och annan lyssning.

 

 

 

 

Står man inför stundande turné och spelar playback på en gala som kryllar av starka live-framträdanden så förtjänar man ett lägre betyg. Så enkelt är det. Men i Olles fall räcker det att skymta hans smala siluett i scenljuset för att känna en viss tillfredställelse. Singeln i sig satte inga djupare spår och bevisade inte nämnvärt låttitelns tes. Kommer undan med ett stabilare betyg i med en finjusterad studioversion och ironiska textrader om utbytbara små hundar. 

 

 

 

Känslan är att Loreen försöker göra allt i sin makt för att distansera sig från schlagern sedan "bragden i Baku". Hon uppträdde som bekant även under P3 Guld. Och visst förtjänar hennes röst ett talangfullare omgivning än så. Stråkarrangemang av Carl Bagge och pianokomp av en pånyttfödd och fullständigt prestigelös Kleerup kan vara receptet. Semi-akutiskt storslaget live, som dock i radioversion hade mått bättre utan house-inslag.

 

 

 

 

Brevid Lemarc årets sensation. Ellinor Olovsdotters animaliska Prodigy-aggressivetet var en rak höger i grammisetablissemangets solar plexus. Kraftfullt backad av ett Kriget-klingande beatinferno av bästa sort. Den redan goda framtidsprognosen, som statuerades efter två framgångsrika EP-släpp, förstärktes med eftertryck.

 

//Pär Brolin & Robin Söderström.

 

  

 

"We never had to go mainstream, we made the motherfuckers come to us", proklamerar Kendrick Lamar ett par låtar in i spelningen på Münchenbryggeriet i Stockholm, något som bekräftas av folkmängden som sökt sig dit en slaskig februarikväll. Det är utsålt och de som ännu inte lagt beslag på en biljett stryker likt utsvultna sjakaler utanför lokalen med en svag doft av desperation ångande omkring sig. Och det med god anledning; Compton-sonen skapade en av förra årets i särklass bästa skivor: Good Kid M.A.A.D City, vilken ledde till en enhällig geniförklaring av kritikerkåren samt en allmän känsla av storhet som sedan dess spritt sig genom hiphopens stratosfärer. Dessutom har det skördats ytterligare framgångar med en feature på A$AP Rocky's hit F***in' Problems. Kort sagt har sjakalerna som blev utanför anledning att sörja, för Kendrick bevisar att framgången är berättigad, genialiteten ett faktum och kontakten med publiken okuvlig.
 
Efter en sval inledning undertecknat Chords som endast lindrades i sin torftighet genom ett kort gästuppträdande av Timbuktu, tog Lamar scenen. Efter att ha briljerat med lite äldre material, bl.a: P&P, Hol' up, A.D.H.D, allt motiverat med en vilja att veta om publiken varit med honom från början, (något han snart fick bekräftat) leveras under en timme den ena briljanta låten efter den andra, inga svaga stycken, det är ren talang, kraft och energi rakt igenom och det är en publik som lystrar till hans varje gest och uppmaning. Men det är först när Good kid M.A.A.D City avhandlas till publikens allsång som man känna den gamla tegelbyggnaden lyfta, och tegel det är tungt. Money Trees, Bitch, Don't Kill My Vibe, Poetic Justice och Compton framförs lysande, suveränt och på ett sätt som kräver fler positiva superlativ än jag mäktar skriva ned. Magin ligger hela tiden där och svävar likt en gloria kring 25-åringens huvud och det är omöjligt att inte se potentialen, potentialen i att man bevittnar de första kapitlen i en av hiphopens framtida giganters historia. När han sedan drar igång Swimming Pools och Cartoon & Cereal åker även de mest motvilliga händerna upp i luften och de mest tungskodda fötterna lämnar golvet. Alla förväntningar infrias med råge.  

Innan Kendrick avslutar lovar han att tack vare en fantastisk publik alltid återvända till Stockholm, signerar den handduk han haft runt nacken större delen av spelningen och ger den med förvånansvärd omsorg till ett kvinnligt fan nedanför scenen. Det jag idag inte kan låta bli att tänka på är det löfte Kendrick gav att återvända. Risken finns att när han gör det, gör han det som nygräddad superstjärna. Om inte annat blir det en ny chans för sjakalerna att köpa biljetter i tid.
  
Höjdpunkter: Swimming Pools, Cartoon & Cereal, Money Trees.

"Some people got this thing, its almost like an illness. They can't finish. Kevin's got that." Så kommenterar den legendariska drivkraften bakom numera nedlagda Creation Records, Alan Mcgee, Kevin Shields handlingsförlamade arbetssätt i en relativt nygjord dokumentär om skivbolagets kortsprungna storhetstid. Efter två mardrömslika år i studion (motsvarande hundår i Creations 90-talsvärld) och sammanlagt (enligt ryktet) runt 250 000 pund i produktionskostnader hade Mcgee fått nog. Han drog mer eller mindre under pistolhot mastertejpen ur händerna på en villrådigt acidhög Shields och räddade, om än tillfälligt, sitt bisarra musikaliska kollektiv från att inte gå på knäna fullständigt. Huruvida Mcgees trägna beteende påverkade att Loveless inte blev en överarbetad uppföljare utan istället ett av etikettens finaste ögonblick, tillsammans med tidsmarkörer som Definitely Maybe, Screamadelica, Nowhere och Souvlaki, låter jag vara osagt. Men Mcgee's skotska kombination av tålmodighet, risktagande, anspråksfulla förhållningssätt och framför allt fingertoppskänsla för när något var redo för offentlighetens ljus eller ej har i vart fall i någon mån format nämnda mästerverks öde. Därför är det svårt att inte låta bli att fantisera om hur både m b v och My Bloody Valentines övriga karriär hade gestaltat sig om Mcgee fortsatt hade fått snegla oroligt över Shields axel. Men Mcgee föll tyvärr som bekant ner i samma mörka konkursträsk som sin skuldbelastade verksamhet. Låt oss istället snabbspola 22 år.

2:e februari, 2013. Likt en blixt från klar himmel dyker tredje plattan upp som download på bandets hemsida. Stunden inget kvarvarande shoegaze-fan hade vågats hoppas på inträffar trots allt, mot alla tänkbara odds. Så vad har då hänt på över två decennium? Ingenting. Absolut ingenting. Melodierna är alltjämt levande begravda i dist-tornadons öga och skipar hjälplöst efter andan för att överleva. Men till skillnad från Isn't Anything och Loveless finner de inte alltid ut ur det gravt patenterade infernot. Tyvärr, det rymmer ingen ny Only Shallow eller Sometimes på m b v. Shields minutiösa arbete gör sig förvisso glädjande påmint gång på gång. Men man måste samtidigt motvilligt konstatera att låtunderlaget genomgående i grund och botten är långt ifrån fulländat. Undantagen som ändå stabiliserar betyget heter Only Tomorrow, New You och In Another Way. Chinese Democracy-stämpeln underviker My Bloody Valentine med råge. Men rollen som stilbildande blueprint, som man en gång axlade så klädsamt, har oundvikligen falnat något med tiden. Ingen är mer bekväm med den sanningen än Kevin Shields.

Allt har som bekant sin tid. Eller tar bara tid?

Bästa spår: Only Tomorrow, New You, In Another Way.

 

Ett återkommande tema i Popkollektivets recensioner är vikten av den så kallade själavandring som bedömda artist/band står inför. Man kan sannerligen ha delade åsikter om att använda "intelligens" och "omvärldsperspektiv" som variabler i ett analysverktyg som berör kritik av något så abstrakt som musik. Vad är konst o.s.v.? Men i fallet minimalistisk singer-songwriter blir aspekten svår att bortse ifrån, till skillnad ifrån exempelvis instrumentalt driven indietronica. För man vill ju helst att konsten ska ha ringar på vattnet. Resultera i en nyvunnen känsla eller tankegång. Det avgör definitivt inte dess existensberättigande men i många fall dess överlevnadstid. Popkollektivet premierar musiker som vidrör samhälleliga förhållanden eller väcker igenkänningsnerven hos lyssnaren med lyrik som ringar in både livets crescendo som dess förgänglighet. Det är det som skiljer agnarna från vetet. Kitschen från konsten. I alla fall ur vår högst subjektiva synvinkel. Sedan är vissa livsöden helt sonika mer intressanta än andra. Jim James tillhör den skaran.

Jim James hade kunnat göra det så lätt för sig. Lutat sig tillbaka, fortsatt odla sin fagra ansiktsbehåring och fortsatt fungera som kreativ utpost i My Morning Jackets eriksgata som den främsta reproduktionen av psykadelisk 70-talsrock around. Sedan TSOOL kastade in handuken har man numera ont om live-konkurrenter inom samma fält. Men likt Christopher Owens solodebut från tidigare i år fanns det ett behov av att tillfälligt avskärma sig från de uppfyllda pojkdrömmarna. Men inte genom att överge den barnsliga fantasin. Snarare att hjälpa den på traven och bejaka sin spiritualitet djupare. Ibland med religiösa förtecken, dock utan att framstå som självmedömkan. James strösslar mer än gärna sin illusion. Ur Actress: "Whether or not it's true/I believe in the concept of you/With personality/Destruct my reality". En sagovärld fri från MMJ:s experimenterande nedslag i rockens alla existerande undergrupper. Istället står kanske branschens intressantaste sångregister i centrum och fyller retfullt enkelt, utan grandios backning, albumutrymmets alla vrår. Spännvidden av James stämband är få förunnat. "Regions Of Light And Sound Of God" är faktiskt den gångbaraste av sammanfattningar. Ni som njöt av Jim James tribute-EP i George Harrisons ära kommer inte känna er snuvade på konfekten. Ett stundtals extraordinärt överflöd av frestelser där åtminstone nedanstående ingredienser bör kandidera till årsbästalistorna.      

Själavandringen då? Vem bryr sig egentligen när fantasin överträffar verkligheten så kapitalt? 

 

Bästa spår: State Of The Art (A.E.I.O.U), Know Til Now, Actress.

 

 

Inom ett knappt års tid släppte Liz Harris, under namnet Grouper två plattor, varav den ena; Alien Observer fick mig att tappa att intresset och den andra; Violet Replacement klarade  två genomlyssningar, innan den för evigt förvisades till den plats i itunesbiblioteket som speciellt reserverats för plattor som medfört sådan besvikelse, att man lovat sig själv att behålla dem, för att tjäna som en påminnelse att aldrig låta sig såras igen. Jag förlorade hoppet för denna annars fascinerande och transcendenta musiker. När jag satte mig ned för att lyssna på The Man Who Died in His Boat, väntade jag mig att denna recension skulle bli en sågning. Tvärtom så upptäckte jag att det är Harris's upprättelse.

Harris's bästa platta, 2008's Dragging a Dead Deer Up a Hill gör här lite av ett återbesök. De sviriga och ofta sömniga noise-elementen som dominerat hennes andra plattor är utbytt mot den vackra och harmoniska ambiensen som präglade Dead Deer, förstärkt med stämningsfulla folkinslag. Harris's röst har alltid varit hennes dolda styrka, den har legat och krupit i utkanterna av låtarna och endast hörts som avlägsna viskningar i ljudbilden. Så även här, men hon har återvänt till det klädsamma mörker som får henne att verka svävande, inte mot skyarna utan mot botten på en sjö, eller som ett spöke genom dimman. Detta medan Harris's kännetecknande reverb faktiskt inte används i överdrift som tidigare - om än en ständig närvaro så är den åtminstone smakfullt utnyttjad.

Det är farligt att lyssna på The Man Who Died in His Boat ur medelmåttiga högtalare. Det är en platta som kräver lite styrka för att avnjutas och det vemodiga, lågmälda soundet uppmuntrar att vrida volymvredet åt fel håll och därmed gå miste om vad Harris har att erbjuda. Vrid upp stereon, luta dig tillbaka och känn dig omhändertagen av The Man Who Died in His Boat's lakoniskt strummande gitarrer och gläds åt känslan av att bli levande begravd av ett svävande reverb med spade.  

 

Bästa spår: Cloud in Places, Living Room, Cover the Long Way.

 

En efter en har de klivit fram och givit sitt godkännande. Samlat ihop resterna av sitt kulturella kapital, pekat med hela handen och skanderat: honom ska vi ha! Rådande masspsykos bland Sveriges allra mest rutinerade musikkritiker som i samstämmig kör propagerar Matthew E White's storhet gör det svårt att ignorera den Filipinfödde producentens första utsvävning som soloartist. Snittbetyget hos kritiker.se tickar i skrivandets stund in på enastående 4,6 av 5. Redan en tanggering av föregående års albumdrottning, Anna Von Hausswolfs Ceremony. Håller hajpen? Är den befogad? Javisst, det finns ingen anledning att tuppa för sakens skull. Jag inställer mig pliktskyldigt i White-ledet.

Ordet "debutant" är missvisande. Normalt är nämligen White stationerad bakom sitt mixerbord i Virginia och spenderar sin tid på att lägga precisa arrangemang avsedda för Sharon Van Etten, Mountain Goats, Justin Vernon m.fl. Men jag har svårt att tro att föregående samarbeten format White's talang nämnvärt. Det är snarare ett enkelriktat beroendeflöde. För den här typen av talang får vi nog markera som  "medfödd". Modersmjölken, bestående av en religiös uppväxt av evangeliska mått, gjorde däremot av allt att döma starkast avtryck på Big Inner. Gospelelementen löper som en hjärtbultande röd tråd genom samtliga sju spår och förmedlar tillsammans med Whites smeklika viskningar en känsla av oantastlig kärlek som har en oerhört smittande effekt. Singeln Big Love exempelvis, skivans avsedda All You Need Is Love-imitation i frijazzskrud, är en himlastorm av mänsklig värme som borde utgöra A-kursen i konflikthantering. Ett ack så viktigt budskap i rådande tidsålder. Produktionen yttrar sig som en jamsession ute i det fria som fulländas redan vid första tagningen, men varje pusselbit är i själva verket noga överlagd. Som en riggad lottdragning där vinnarraden består av en friktionsfri soul och R&B-fusion av The Band's anlag för Americanastämmor, Isaac Hayes explosiva närvaro och Dr John's tidlösa inramning på Dan Auerbach-regiserade albumet Locked Down.    

Matthew E White har lagom till sin 30-årsdag, på sin första LP någonsin alstrat stilbildande Americanasoul med en traditionell verktygslåda. Utan att eka forntida. Det är i sig storartat. En alternativ stjärna är född. Helt på egen hand.