Palma Violets - 180
Palma Violets utmärktes till "The Best New Band" på NME Awards under gårdagskvällen. Innebär det möjligtvis att de fjuniga Londongrabbarna kommer utgöra framtiden för brittisk alternativrock under lång tid framöver? Det är ju ändå trots allt vad denna typ av utmärkelse indikerar. Nja, snarare är de exemplariska utifrån den väl beprövade New Musical Express-modellen. I över 60 år har musikjournalistikens högborg instruerat brittiska tonåringar vilken nypressad tolva nålen ska möta, vilken CD Walkman:en ska laddas med eller hur Itunesbiblioteket ska formeras. Sisådär vart femte år har man lyckats framhäva den nya vågen. Alltid bestående av fyra omslagsvänliga män i lite för åtsittande skinnpajer. Varenda jävla gång. Institutionens framgångsrecept börjar dock dateras i den digitala tidsåldern. Varken Palma Violets, Peace, Django Django eller Miles Kane, som utgör årets upplaga av den NME-turné som föregår ceremonin, har släppt eller kommer komma i närheten epokavgörande plattor. Självfallet ingen kravbild någon debuterande akt ska behöva verka under. Men faktum är att tiden börjar rinna ut. 2006 köpte förvisso Arctic Monkeys britrocken lite nödvändig tid genom Whatever People Say I Am, That's What I'm Not men sedan dess har dagsländorna avlöst varandra.
Det räcker faktiskt med att kort begrunda de ansträngt poserande ansikten som pryder 180-konvolutet för att säkert konstatera att jakten på nästa Peter Doherty, Carl Barat eller Alex Turner alltjämt går vidare. Men misströsta ej. Faktum är att Palma Violets kommer närmare frälsningsstatus än många av sina utpekade föregångare. Best Of Friends är med sin jämrande allsångsrefräng och smittande basgång tveklöst en av förra årets bästa indiesinglar. Ensam en tillräcklig anledning att lösa biljett till Debaser-besöket i slutet av mars. I stegrande Last Of The Summer Wine sammanflätas orgel och ekande gitarrslingor föredömligt. Sam Fryer's och Chilli Jesson's lead vocals är en dovare och intressantare version av The Vaccines frontman Justin Young. Oemotståndligt charmant men repetitivt. Är man något till åren törstar tumhinnan snart efter ytterligare exotiska inslag att luta sig mot men finner endast sporadiska partier som upprätthåller intresset. Den utdragna The Doors-orgeln bidrar med fyllighet men blottlägger även brist på fantasi.
Better luck next time? Jake Bugg är antagligen en bättre investering.
Det räcker faktiskt med att kort begrunda de ansträngt poserande ansikten som pryder 180-konvolutet för att säkert konstatera att jakten på nästa Peter Doherty, Carl Barat eller Alex Turner alltjämt går vidare. Men misströsta ej. Faktum är att Palma Violets kommer närmare frälsningsstatus än många av sina utpekade föregångare. Best Of Friends är med sin jämrande allsångsrefräng och smittande basgång tveklöst en av förra årets bästa indiesinglar. Ensam en tillräcklig anledning att lösa biljett till Debaser-besöket i slutet av mars. I stegrande Last Of The Summer Wine sammanflätas orgel och ekande gitarrslingor föredömligt. Sam Fryer's och Chilli Jesson's lead vocals är en dovare och intressantare version av The Vaccines frontman Justin Young. Oemotståndligt charmant men repetitivt. Är man något till åren törstar tumhinnan snart efter ytterligare exotiska inslag att luta sig mot men finner endast sporadiska partier som upprätthåller intresset. Den utdragna The Doors-orgeln bidrar med fyllighet men blottlägger även brist på fantasi.
Better luck next time? Jake Bugg är antagligen en bättre investering.
Bästa spår: Best Of Friends, Last Of The Summer Wine, 14.
//Pär Brolin.
Kommentarer
Trackback
