popkollektivet

Det är ett album. Ett album i sin rätta mening. Sådana finns det relativt sparsamt med i musikhistorien, på stående fot kommer jag endast på ungefär ett dussin. Ge mig en timme kan jag räkna upp trettio till men kanske blott tio av dessa daterar in på tvåtusentalet. Samspelet mellan vokalisten Victoria Legrand och gitarristen Alex Scally har aldrig varit så intimt och sofistikerat, Legrand sjunger som om hon halvsover i ett euforiskt tillstånd, där hon endast hålls vaken av Scallys perfekt utstuderade arpeggios, ändå har hon aldrig låtit mer övertygande. Låtarna känns minimalistiska, ändå utlovandes större ting, texterna är direkta, slagkraftiga men utfäster betydelser utöver dess enkelhet ur Legrands ohetsade stämma. Albumet åtföljs av en känsla av vackert vemod, den sorten som uppstår när man är medveten om att man nått toppen och kvar finns endast fallet, man pausar innan man tar steget. Allt är mer melodiskt, mörkare och dreampop-diset har aldrig varit vackrare. Jag vill ge "Bloom" högsta betyg men om duons nästa platta följer mönstret vill jag ha en marginal för att undertrycka storheten.

//Oskar Alsing.

Spotify

Dr. John Dee var en brittisk renässansman med ofantligt många strängar på sin lyra. Matematiker, astronom, astrolog, geograf, ockultist, upptäcktsresande och som grädde på moset även rådgivare till självaste drottning Elisabet I. You name it. Kort och gott betraktad som en av sin tids mest lärda män. Damon Albarn är på god väg att nå samma visdom. I alla fall ur ett musikaliskt perspektiv. Posterboy-skapet för hela britpopvågen via Blur följdes upp av electronica-trip-hop-utflykter i Gorillaz och supergruppkonstellationer som The Good, The Bad And The Queen. Jag drar mig för att använda klyschan ”allt han rör vid blir till guld” men det är onekligen lockande i det här fallet. Kanske såg Albarn en strimma av sig själv i Dee’s spännvidd? Hans fascination av doktorn är i alla fall lugnt sagt påtaglig med tanke på att han helt och hållet valt att tillägna sitt senaste projekt i Dee’s ära.

Dr Dee är ett 20-spårs konceptalbum som uteslutande vandrar i denna mytomspunna figurs fotspår. Låt oss kalla det en folkrockopera. Albarn försöker tillsammans med BBC Philharmonic Orchestra omgående vagga in lyssnaren i en stillsam men vildvuxen musikalisk trädgård ackompanjerad av fågelkvitter, fylliga orglar, finjusterad stämsång och väl avvägda gitarrplock av kirurgisk precision. Upplevelsen kan liknas vid att kliva in i en katedral mitt under brinnande gudstjänst och häpnas över akustiken som fyller rummet när altarkören tar ton. Stundvis gåshudsframkallande men också påtagligt långrandigt efter en stund. Tyvärr råder inte alls samma självklara röda tråd, melodi- som textmässigt, och historieberättande kvalité som i förebilder som Quadrophenia, Tommy (The Who) och The Wall (Pink Floyd). Dock faller bitarna på plats enstaka gånger när Albarn fullständigt omfamnar sin sagolika närvaro i trankila Apple Carts och The Marvelous Dream. Långt ifrån helljutet alltså. Men det är på samma gång svårt att inte imponeras av Damon Albarns ständiga nyfikenhet och skaparglädje.

Bästa spår: Apple Carts, The Marvelous Dream, Oh Spirit Animate Us.

//Pär Brolin.

Spotify

Bossen är arg. T.o.m rent av förbannad över sitt hemlands tillstånd. Med all rätt. När USA går igenom sin djupaste lågkonjunktur sedan 30-talets depression förväntas det av en nationalklenod av Bruce Springsteens kaliber att reagera.  New Jerseys främste son har sedan Born To Run mer eller mindre fungerat som ”the american common man’s” musikaliske samhällsskildrare nummer ett. I synnerhet har han med högt huvud stått sida vid sida och berättat om blue collar-arbetarens dagliga livsöde. Bakgatorna och skräpkulturens poet om man så vill. Den del av arbetarklassen som sett sina arbetstillfällen tyna bort i raskask takt de senaste åren. Ett ansvarstungt inofficiellt mandat att spegla samhällets baksidor som kanske betyder mer än någonsin inför höstens stundande presidentval. Hur lyckas då Bruce kanalisera drygt 23 miljoner arbetslösa amerikaners hopplöshet på sitt 17:e studioalbum i ordningen?

Den frustande tjurens ilska och passion är övertygande i inledningsspåret men den ska kvickt lugna sig och tryggt ta skydd under eken igen. Smått sarkastiska singeln We Take Care Of Our Own är den perfekta protestsången om en amerikansk dröm i fritt fall. Sedan följer något förvirrande fyra spår tillägnad irländsk folkmusik. Bossens fascination av sina personliga rötter är förståelig men det är samtidigt besvärligt att knyta revolutionsnäven till tonerna av en stimmig puborkester under S:t Patricks Day. Först i stilla, lunkande som tårdrypande balladen This Depression, som för tankarna till The Ghost Of Tom Joad, finner han åter sin samtida kompass. Från denna punkt tar Wrecking Ball en helt annan skepnad. Inga keltiska säckpipestomp så långt ögat når. Bara den outtröttliga, okrönte mästare av arenarock som får hårdhudade medelålders män att fälla krokodiltårar varannan sommar. Titelspåret Wrecking Ball är lika mäktig som den avgörande touchdown på övertid som den försöker porträttera och 13 år gamla Land Of Of Hope And Dreams, smyckat med Clarence Clemmons sista saxofonsolo, beskrivs bäst som en omfamning av en högre makt. För det är oftast där han alltid landat, Bossen. I tron på religionens ständigt utsträckta hand som den sista utvägen ur avgrunden. ”Faith will be rewarded this train”. Frågan är om inte avgrunden är allt för djup denna gång? Även för den mest hårdnackade, kristna yankeepatriot som färdas i andra klass?

Wrecking Ball hade potential att bli en naturlig fortsättning av Occupy Wall Street men blev i slutändan endast ett stabilt upprätthållande av en nationalhjältes folkkära status. Ett trovärdigt engagemang men också ett dokument om samtiden utan att ta ställning på riktigt.

Bästa spår: Land Of Hope And Dreams, Wrecking Ball, This Depression.

//Pär Brolin.

Spotify

Lambchop har alltid varit enigmatiska, även för den invigde och införstådda i bandets vardagsromantiska idiosynkrasi. Album som inte liknar något i dess era men ändå känns bekant, inte pop, inte rock, inte folk, inte i något av ordens sanna betydelser. Vad vi hör är så fasansfullt löjligt lätt att placera, ändå omöjligt att kategorisera. Man längtar efter New Orleans men stundtals förs tankarna till Blood Sweat and Tears - Child Is Father To The Man, ibland slås man av likheter med Nick Cave, ibland känns det som om Stevie Wonder varit på myshumör. När alla andra artister bestämmer sig för att "go electronica" och kötta på med autotuningen har Lambchop ignorerat sin omvärld och skapat skönhet på de gamla känslornas vis.

Det doftar sorgliga sagor och romantiska roddturer, men ibland kommer det en lukt av svettigt brösthår och man börjar fundera huruvida detta funkar? Det gör det. Stefan Sundström sa en gång, omedveten om sin egen briljans att det enda kravet som borde finnas på musik är att den är vacker. Mr M är en vacker platta. Så vacker att den känns skapad för att avlyssnas av en förbipasserande, under en balkong i ett vårbelyst Paris eller något annat lika klyschigt. Men det är så Mr M fungerar, den företräder alla döda trubadurer som inte förmår musiksätta de allra största och vackraste klyschorna själva.

Frontmannen Kurt Wagner har levt ett hårt liv, som den senaste tiden präglats av död och sjukdom och den medvetenheten inför dödligheten och vemodet som ackompanjerar den, lyser igenom texterna. Texter som framförs med en aldrig fallerande rytm och melankoli. Det finns en hinna av fint damm, som över en bortglömd biblioteksbok som svävar över Wagners röst. Stundtals nås den av en bris och något hörs klarare, men den härstammar aldrig här, utan ger intrycket av att komma från rummet bredvid och man behöver inte lyssna, man hör ändå.

Bästa spår: If Not I'll Die, Gone Tomorrow, Nice Without Mercy.

//Oskar Alsing.

Spotify

Idag var en sådan dag när kändes det lite extra tungt att stiga upp ur sängen. Oron över den kommande dagens arbetsuppgifter hade hållit mig vaken långt inpå natten, och ”hur fan ska jag klara av morgondagen - tankarna” slagit rot i huvudet. Jag bestämde mig för att göra något fort för att förhindra mental blockering. Lite skållhett kaffe stod snart upphällt på bordet, men det behövdes något mer - musik (!). Valet av musik föll på Betty Wrights och The Roots samarbetsskiva, som fått namnet The Movie. När ljudet av det funksouliga introt till låten Real Woman fyllde min lilla studentetta, och Betty Wrights erfarna soulstämma anslöt sig till musiken, släppte mina olusttankar helt och hållet. Kombinationen The Roots och Betty Wright gick helt enkelt inte att värja sig emot, och blev det livselexir som jag just då var i despererat behov av.

The Roots, som har valt att ta en paus med turnerandet för att i större utsträckning kunna koncentrera sig på att skapa musik, har på mindre än ett år släppt tre album. Två tillsammans med andra artister (John Legend och Betty Wright), samt det egna konceptalbumet Undun.

Samarbetet mellan Betty Wright och The Roots känns på förhand som en given succé. Något som visar sig stämma också i realiteten. Betty Wrights röst har åldrats med värdighet sedan genombrottet på 70-talet, och måste göra många nya soulbegåvningar gröna av avund. Musiken är en härlig kompott av funk, soul, disco och hiphop. Det är lekfullt och begåvat hela vägen in i mål, och gästartister som Snoop Dogg, Lil Wayne och Joss Stone är alla med och bidrar till en bättre helhet. Då låtarna är många och kanske lite väl långa ibland, avnjuts albumet bäst i små doser åt gången.

Bästa spår: Real Woman, Grapes on a Vine, Baby Come Back

/Henning Mårtensson

Spotify

De senaste tre åren har vi som fortfarande är förälskade i distade gitarrer och för tunga trummor kunnat njuta av Cloud Nothings. Njutningen har dock inte alltid varit fulländad. Frontmannen Dylan Baldi har ofta haft ett slags infantilt sätt dränka sina låtar i Nirvana-tempererat badvatten. Baldi's sång har varit kraftfull men självutplånande, beslutsam men diffus, utsmetad över spåren. Något som gjort de två första albumen (Turning on och Cloud Nothings) till en blandad upplevelse. Trots detta är båda starka album som säkrat Baldis gamla collegeprojekt som ett av dagens intressantaste alt.punkband. Med det nysläppta Attack on Memory, tycks många av de löften de två första albumen utlovat ha infriats.

Plattan inleds med den långsamt eggande No Future/No Past. En mörk historia ledsagad av Dylan Baldi's heshet. Jag är knappast ensam när jag åter börja tänka på Baldis uppenbara förtjusning för Nirvana. När spår nummer två, Wasted Days inleds med stiliga och klara gitarrkompositioner som påminner mer om The Strokes än något annat, kommer jag på mig själv med att le. Efter att ha befunnit mig i skivans värld under tre dagar är jag övertygad om dess svartvita skönhet. Den anti–melodiska sången, de febrila och lysande gitarrspåren, trummorna som välstämda besticklådor. Baldi's talang för att skapa gitarriff som får tänderna att värka är utan tvekan ett tecken på genialitet men jag kan inte hjälpa att misströsta. Balid's turnévänner i Fucked Up har länge arbetat fram hooks som får Baldi att verka förlegad och tillbakasträvande, trots sin ringa ålder. Attack on Memory saknar mycket av den finess som tvåtusentalets största punkalbum skördat framgång med utan hämtar styrka från post-punkens smutsiga rötter.

Det är ett album som känns viktigt. Om än i form av en snabblyssnad åttalåtars, så är en generations punkdrömmar invävda i djupen. Attack on Memory avsäger sig samma sentimentalitet och nostalgi som den får styrka ifrån, vilket gör både albumet och mina känslor tvetydiga och splittrade. "We forget what you do, we don't care what we lose" är låten No Sentiment 's mantra och kanske är Baldi's krig mot minnet en kommentar på nutiden snarare än en nostalgiresa. Kanske är det inte förrän man ser på skivan som ett konstverk snarare än som musik man inser dess innebörd.

Bästa spår: No Sentiment, Stay Useless.

//Oskar Alsing.

Spotify

Svenska band frontade av stickade tröjor och mönstrade klänningar, är något vi som stolta landsmän har till överflöd. Huruvida detta kan tillskrivas konstnärsmödrar, som uppfyllda av moderliga känslor tvingar deras hemmastickade skapelser på plågade konstnärsbarn som sedan går ut i världen och skriver plågad popmusik, är det ingen som vet. Popmusiken som brukar komma ut ur människorna i stickade tröjor är väldigt sällan så bra som First Aid Kits "The Lion's Roar".

Systerduon Johanna och Klara Söderbergs andra studioalbum har tagit avstånd från debutalbumets ibland långtråkiga och mulna gitarrplock, för att här hitta ett sound som inte bara har charm utan även styrka. Titellåten The Lion's roar påminner om passionen som brann i en ung Bob Dylan med skillnaden att istället för att kraxas fram så förs sången fram med obeveklig beslutsamhet och klarhet. Debutalbumet "The Big, Black & The Blue"  bar dragen av en sketch av en färdig skiva, detta är den färdiga produkten. Systrarna Söderbergs drömliknande stämsång tar oss genom paradislandskap i skymning, ledda av kvinnor i svala klänningar och andra behagligheter vi sett på gamla filmer. Detta är inte bara ännu en "stickad tröja-skiva", inte samma sextiotalsinspirerade och generiska musik världen tagit del av sedan... Ja, sedan sextiotalet. Även om de grundar sig starkt på den romanticism som omger detta årtionde så har de slagit sig fria från hippie-stämpeln och skapat musik av de vackraste känslor två flickor födda 1990 och 1993 har tid att åsamka sig. Det är meddragande, snyggt, välproducerat och all tvekan och knarrande gitarrer är inte längre ett hinder, det är romantiskt i ordets bästa mening.

Texterna är ihopsnickrade på det vis som förväntas och finns det något som låter surt, så är det inte värt att nämna. Det här är ett band som hittat sig själv. Allt vi kan göra är att hoppas de inte tappar bort sig igen, utan fortsätter på denna väg mot hägrande storhet.

Bästa spår: Emmylou, I Found A Way, The Lions Roar



//Oskar Alsing.

Ljudet på Cirkus är långa stunder under all kritik, Pluras mick är tillsynes endast en attrapp, det nya materialet lyfter inte (Tårar Från En Clown undantaget) och Mauro Scocco lyckas på något sätt slarva bort diskografins kanske finaste Kerouac-ögonblick (Det Regn Som Faller). Men det gör ingenting. Inga misstag är för stora en kväll som denna. Alla felsteg är ursäktade på förhand när Sveriges svar på The Band firar 40 år i rockens tjänst och gör sin egen version av The Last Waltz.

Spotify

Aleksander ”Aleks” Manoljovic har under snart tio års tid sjungit in refränger på Ison & Filles låtar och är även medlem i hiphopgruppen Highwon sedan 2001. Nu är han aktuell med sin första soloskiva Inte längre fiender.

Jag måste erkänna att jag till en början hade lite svårt för Aleks sångröst. Den kändes en aning kladdig, men blir med tiden allt mer behaglig att lyssna på. Textmässigt är Aleks en oslipad diamant. Raderna levereras med samma språkliga lekfullhet som när kompisarna Ison & Fille skapar musik, men med ett helt annat djup, och en ärlighet som känns långt in i hjärtat. Även om nödrimmen många gånger duggar tätt, så är det petitesser i sammanhanget.

På inledningsspåret Ny man sjunger Aleks om att han tidigare var full av hat, men nu äntligen har hittat den rätta vägen. Därefter följer 50 minuter av livshistorier från Stockholms södra förorter. Ackompanjerad av Masse Salazars tidlösa beats bjuder Aleks lyssnaren på en mycket angenäm resa. Det finns vissa låtar, bl.a. den förfärliga Va dig själv som kunde ha förkastats, men överlag är detta en väldigt stark debutskiva av Svensk souls just nu starkast lysande stjärna.

Bästa spår: Ny man, Hoppas, En dröm

// Henning Mårtensson

Spotify

Hiphop-gruppen The Roots från Philadelphia har under lång tid experimenterat med sitt musikaliska uttryck. Kvaliteten har alltid funnits där, men samtidigt har det, i mitt tycke, alltid känts som att någonting har saknats. För mycket av innehållet har spretat åt olika håll för att engagera i längden. Därför blir jag extra glad när jag för första gången lyssnar igenom bandets trettonde fullängdare Undun. Efter den andra- och tredje genomlyssningen har känslan av eufori och lycka kedjat sig fast i min kropp och vill inte släppa taget. Jag vill bara öppna fönstret och skrika; ”The Roots har hittat hem!” så högt jag kan, men låter istället bli, och väntar med superlativen till denna recension.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att detta är en av de bästa hiphop-skivorna i modern tid. Allting är snyggt och välgjort som alltid när det handlar om The Roots, men samtidigt finns också den där röda tråden där som inte alltid har funnits där tidigare. Det finns inte ett svagt spår på hela skivan och låtarna övergår i varandra på ett så snyggt sätt att man överrumplas varje gång. Soundet skiftar hela tiden mellan hårt och mjukt och det underbart souliga beatsen i t.ex. One time och Kool On tar mig tillbaka till sommaren. En tid på året som annars är lätt att glömma bort när man kämpar sig hem från skolan i motvind och snålblåst. Denna skiva är en tidig julklapp till alla hiphop-älskare, och en perfekt ingång till alla som vill bekanta sig med genren.

Bästa spår: Kool on, Stomp, Make My, One Time

//Henning Mårtensson