popkollektivet

Love Antell bespottas ofta (ja, av samma fallang som förkastar Håkan Hellström av  samma infantila anledning) för att han ibland lite väl ogenerat lånar från andra artister. Det är förvisso ingen osanning. Inte alls.  Love Antells musik osar The Clash, Glasvegas och GBG-pop, och i var och varannan låt finns mer eller mindre kopierade melodier, textrader eller musikstycken. Detta är inte något han på något sätt försöker hymla med. På det planet är Love Antell inte den mest originella artisten. Det är eller har förmodligen heller aldrig varit hans största ambition med musiken. Istället utmärker han sig genom att vara en särdeles angelägen artist, med texter som aldrig öppnar den knutna näven, och aldrig drar sig från att rikta den mot svårare ämnen. Teman som på senare år blivit förpassade till bakgården, i skuggan av festkvällarna, kärleken och det intetsägande och anspråkslösa. Att sjunga om en sommar på barnens ö, ungkarlshotell eller en gatumusikant tar en sällan till topplistorna.

De samhällskritiska nyanserna är inte lika många och starkt lysande på solodebuten som under Florence Valentin. Detta är mer personligt och reflekterande, men den som delar hans åsikter kommer finna politiska inslag mellan raderna även här. Nånstans känns det också som att det är där, i texterna och det man finner i dem, som skivans styrka ligger. Som musik betraktat är det som sagt inget du aldrig hört tidigare. Men gillar du budskapet finns här ett par riktigt starka spår att njuta av.


Bästa spår: Stjärna där, Kastar sten, Du växer upp




/ Robin Söderström