popkollektivet

"Det har snackats mycket om självömkan och förortsmänniskor som inte klippt sig och skaffat sig ett jobb. Men självömkan handlar om att nån annan ska tycka synd om dig. Det vill inte BD. Vi är inte arbetarklass, vi hade mat, men det fanns ingen kuk nånstans."

Ovanstående ord yttrade Theodor Jensen, före detta basist i begravda Broder Daniel, i briljanta tidskriften Sonic 2001. Ord som jag föreställer mig att Magnus Ekelund och hans turnébröder i Stålet känner en viss konsensus över. Det finns en besläktad grundkärna. Ett orubbligt manifest baserat på utanförskapets frustration, oavsett samhällsklass. Att betrakta verklighetens gång på avstånd, oförstående för dess utveckling och uppgivet stå utan verktyg att själv känna delaktighet. Fast uttryckssätten är olika. Medan Henrik Berggren ägnade sig åt rännstensromantik så föredrar Ekelund att öppna upp en bombastisk reverbportal till Edens Lustgård i sann Glasvegas- och Jesus And Mary Chain-anda. Ekelund må uppskatta flykten men duckar inte på samma gång för svärtan och de tunga ämnena. Tvärtom har han en förkärlek för politisk provokation. Han kommer knäppa dig på näsan vid åtskilliga tillfällen. Upplysa dig om dina förlorade värderingar, din inställsamhet i samhällets nyliberala led, din "skyll dig själv"-mentalitet och din moderna individualism översätter han till ren och skär egoism.

"Jag kan förstå att du har tappat tron/När ingen mer bryr sig om kärlek, dist och ideologi".

Redan i inledande solidaritetsefterlysningen Fortfarande Här står det mer än klart var norrbottningen står politiskt. En positionering som tyvärr sällan renderar i något bredare genomslag utan i regel resulterar i en undanskuffad plats på indiegenrens bakgård. Vilket andra låtskrivare med politisk agenda och som förtjänar en större lyssnarkrets, t.ex. Love Antell och Parker Lewis, blivit varse om. Rocken som politiskt medium fortsätter vara en hopplöst bortglömd och underskattad företeelse. Jag vill ha fel, men Det Definitiva Drevet är tyvärr inte det efterlängtade Palme-tal som uppviglar massorna till revolution. Produktionen är snygg men utan överraskningsmoment. Texterna är starka i sin medvetna enkelhet men Ekelunds naiva stämma når inte fram och berör i den angelägna mån man hoppats. Men det finns undantag. Avvikelser när han tangerar sin förebild tillika bäste vän Mattias Alkbergs fördömande skarpsynthet. Plötsligt uppstår den där enskilda skammen. Precis som han avsåg. Frågan är om den någonsin får kollektiva proportioner?

Bästa spår: Fortfarande Här, Ymer II, Supernova.



//Pär Brolin.