popkollektivet

I de intervjuer jag läst med Tomas Andersson Wij i samband med skivsläppet har jag noterat hur han gärna framhäver hur pass mogen han tycker att skivan är. Att det måhända kan krävas att man har passerat 35, och i mångt och mycket har sin mest minnesvärda tid att blicka tillbaka på, för att man på riktigt ska kunna ta den till sig. I detta gränsland, mellan både nostalgisk och nutida socialrealism, på både gott och på ont, berättar Tomas om den huvudstad han en gång upplevt och i dag delvis med aversion betraktar.

Ungdomens dimmiga dagar i förorten eller dagens utbreddade klassamhälle behandlas med samma allvar som blivit lite av kännetecknet, ibland mer högtidligt, andra gånger mindre pretentiöst. När jag första gången slog på skivan oroades jag lite över att de självömkande, stackars-lilla-mig-vita-medelålders-man-inslagen, i för stor utsträckning skulle symbolisera skivan. Ett tiotal spelningar senare kan jag konstatera att jag överskattat Tomas Andersson Wijs allvar. Om epitetet "Sveriges allvarligaste artist" är utsuddat får någon annan svara på, hos mig går det i alla fall hem.

Huruvida det säger mer om mig eller musiken vill jag inte tänka på. Jag lever gärna i illfarelsen att jag aldrig kommer bli gammal ett tag till. Tonsätter Tomas min vardag när jag når dit har jag nog ingenting emot det ändå.

Bästa spår: Bläckfisken, Sturm und drang, Då kör vi då.



/ Robin Söderström