popkollektivet

 

Ljudet på Cirkus är långa stunder under all kritik, Pluras mick är tillsynes endast en attrapp, det nya materialet lyfter inte (Tårar Från En Clown undantaget) och Mauro Scocco lyckas på något sätt slarva bort diskografins kanske finaste Kerouac-ögonblick (Det Regn Som Faller). Men det gör ingenting. Inga misstag är för stora en kväll som denna. Alla felsteg är ursäktade på förhand när Sveriges svar på The Band firar 40 år i rockens tjänst och gör sin egen version av The Last Waltz.

Det är nästan omöjligt att undgå parallellen till The Bands stjärnspäckade avskedsspelning i San Francisco 1976 som förevigades av Martin Scorsese. Även om SVT står för regin i afton och de assisterande birollsinnehavarna heter Hellström, Winnerbäck och Wendin istället för Dylan, Clapton och Young så är ändå känslan av ”jag var där!” berättigad. Helt enkelt ett stycke svensk musikhistoria som sker framför mina förtrollade ögon. Jag bevittnar en luggsliten orkester vars hunger borde mättats rejält vid det här laget men som vägrar lämna in sin avskedsansökan. Ett outtröttligt pack av utrotningshotade rockproletärer vars passion på samma gång är lika inspirerande som nedslående för en ensam 80-talist på läktaren. Fråga bara Håkan Hellström som stod för spelningens oförglömligaste sekunder under avslutande 3:ans Spårvagn när han i spontan upprymdhet med storkkliv springer tillbaka in på scenen och tar Carla Jonssons mickstativ i sitt våld. Håkan förstod vidden, jag hoppas att fler än han nåddes av samma insikt.




Bästa spår: Fulla För Kärlekens Skull, Mina Stjärnor Har Slocknat, Alice.

//Pär Brolin.