popkollektivet

Markus Krunegård är i mitt tycke en av svensk pop absolut skickligaste berättare och textförfattare. Han besitter en unik förmåga att med säregen detaljrikedom lyckas få väldigt personliga berättelser att också verka i ett större sammanhang. Detaljrika beskrivningar och återberättanden av isolerade händelser, stannar aldrig där och då, de säger oss något om mänskligheten, samhället i stort. Genom att vara svårdefinerad är lyriken också väldigt personlig. Samtidigt som den bitvis är banal är den i ett annat skimmer poetisk. Då den ibland känns högtravande, är den nästa gång väldigt rakt på. Ibland är rimmen självklara, ibland långskott som med hjälp av hans egna typ av frasering ändå sitter klockrent i krysset. När Björn Ranelid självutnämnt kallar sitt uttryckssätt för ranelidskan borde Krunegårds svårdefinerade men personliga dito kort och gott tillskrivas epitetet krunegårdska.

Krunegårdskan står, som vanligt, i centrum på fjärde soloskivan. Musiken präglas av många ord, många formuleringar, mycket text. Sällan klichéartat, ofta Robin Hoodskt pricksäkert som i inledande "Korallreven & vintergatan": tomma skal som suktar efter innehåll fyller alla dansgolv. Eller som i underbara balladen "Askan är den bästa jorden": Det är först när man ger upp som det blir nått nytt / När man släpper taget tar man steget / Jag vet hur ont det gör när hoppet dör/ Men askan är den bästa jorden.

När lyriken smälter samman med träffsäkra fraseringar och starka melodier är Krunegård en fenomenalt bra popartist. Hade han lyckats med det oftare hade han varit ännu bättre, kanske den bäste i vårt avlånga land.


Bästa spår: Korallreven & vintergatan, Askan är den bästa jorden, På promenaden



/ Robin Söderström