popkollektivet

Det är ett album. Ett album i sin rätta mening. Sådana finns det relativt sparsamt med i musikhistorien, på stående fot kommer jag endast på ungefär ett dussin. Ge mig en timme kan jag räkna upp trettio till men kanske blott tio av dessa daterar in på tvåtusentalet. Samspelet mellan vokalisten Victoria Legrand och gitarristen Alex Scally har aldrig varit så intimt och sofistikerat, Legrand sjunger som om hon halvsover i ett euforiskt tillstånd, där hon endast hålls vaken av Scallys perfekt utstuderade arpeggios, ändå har hon aldrig låtit mer övertygande. Låtarna känns minimalistiska, ändå utlovandes större ting, texterna är direkta, slagkraftiga men utfäster betydelser utöver dess enkelhet ur Legrands ohetsade stämma. Albumet åtföljs av en känsla av vackert vemod, den sorten som uppstår när man är medveten om att man nått toppen och kvar finns endast fallet, man pausar innan man tar steget. Allt är mer melodiskt, mörkare och dreampop-diset har aldrig varit vackrare. Jag vill ge "Bloom" högsta betyg men om duons nästa platta följer mönstret vill jag ha en marginal för att undertrycka storheten.

//Oskar Alsing.