popkollektivet

 

Det brukar lite klyshigt heta att "det låter bättre live än på skiva". Det stämmer ofta. Musik som utspelar sig rakt framför dig i realtid blir mer personlig. Ett kollektiv rus är ofta stämningshöjande. Toronto-duons blip/industriella punkindie-electro är finjusterad för att skapa just detta kollektivta trans. Mer bas, mer dist, mer ravepartaj. Att förväntningarna på denna adrenalinhöjande förfest (utsatt starttid 20.00) är höga märks redan i kön. Väl inne värms det upp med Joy Division. »Isolation«, »She's Lost Control« spelas och jag tänker att kopplingen inte är helt ologisk. Ta Joy Divisions punkmentalitet och lägg på The Prodigys hardcorebeats och du får (på ett ungefär) vad vi denna kväll fick uppleva.

 

Förfesten kickar igång i Autobhan-fart strax innan 21 och drar inte ner på hastigheten förrän den avslutas en dryg timme senare. Stämningen var så när som på topp redan innan, men ska onekligen höjas ytterliggare.  Sångerskan Alice Glass vrålar, dansar och det tar inte många låtar innan hon slänger sig ut i publikhavet ör en crowd surf. Är musiken industriell är hon onekligen generatorn. Att lyriken försvinner i ljudväggen är lite synd. Crystal Castles musik är mer än bara adrenalin. Fast när adrenalineffekten är total misströstar varken jag eller någon annan. Basen dånar så håret reser sig, kidsen i front pitchen är bananas hela spelningen och strobben blixtrar med frenesin från ett helt kraftverk. Det är svårt att inte dras med så att säga. Att folk har det röjigt bekräftas av den kaskadspyende grabb som ligger utslagen på toaletten när jag är där på en blixtvisit. Visste inte att livemusik kunde ha den effekten. Men i kväll är väl kvällen att få den uppenbarelsen antar jag.

 

Som allra röjigast blir det i Plague. Ett annat bestående minne från kvällen är när Untrust Us avslutas med ett oljudsinferno jag inte hört maken till sedan My Bloody Valentin på Way Out West 2009. Fullständig knock out. Pausen som infaller när duon kliver av scenen några minuter senare är välbehövlig. När de återvänder några minuter senare för extranummer och nämnda Plague drar igång, når kvällen sitt crecsendo. Medan majoriteten av publiken drar vidare mot Slakthuset och den officiella efterfesten skyndar undertecknad i väg mot kvällens andra spelning. Något överkörd men jävligt pepp. Fan att man inte är 19 längre.

 

 

// Robin Söderström