Kendrick Lamar - Münchenbryggeriet - 15/2 2013
"We never had to go mainstream, we made the motherfuckers come to us", proklamerar Kendrick Lamar ett par låtar in i spelningen på Münchenbryggeriet i Stockholm, något som bekräftas av folkmängden som sökt sig dit en slaskig februarikväll. Det är utsålt och de som ännu inte lagt beslag på en biljett stryker likt utsvultna sjakaler utanför lokalen med en svag doft av desperation ångande omkring sig. Och det med god anledning; Compton-sonen skapade en av förra årets i särklass bästa skivor: Good Kid M.A.A.D City, vilken ledde till en enhällig geniförklaring av kritikerkåren samt en allmän känsla av storhet som sedan dess spritt sig genom hiphopens stratosfärer. Dessutom har det skördats ytterligare framgångar med en feature på A$AP Rocky's hit F***in' Problems. Kort sagt har sjakalerna som blev utanför anledning att sörja, för Kendrick bevisar att framgången är berättigad, genialiteten ett faktum och kontakten med publiken okuvlig.
Efter en sval inledning undertecknat Chords som endast lindrades i sin torftighet genom ett kort gästuppträdande av Timbuktu, tog Lamar scenen. Efter att ha briljerat med lite äldre material, bl.a: P&P, Hol' up, A.D.H.D, allt motiverat med en vilja att veta om publiken varit med honom från början, (något han snart fick bekräftat) leveras under en timme den ena briljanta låten efter den andra, inga svaga stycken, det är ren talang, kraft och energi rakt igenom och det är en publik som lystrar till hans varje gest och uppmaning. Men det är först när Good kid M.A.A.D City avhandlas till publikens allsång som man känna den gamla tegelbyggnaden lyfta, och tegel det är tungt. Money Trees, Bitch, Don't Kill My Vibe, Poetic Justice och Compton framförs lysande, suveränt och på ett sätt som kräver fler positiva superlativ än jag mäktar skriva ned. Magin ligger hela tiden där och svävar likt en gloria kring 25-åringens huvud och det är omöjligt att inte se potentialen, potentialen i att man bevittnar de första kapitlen i en av hiphopens framtida giganters historia. När han sedan drar igång Swimming Pools och Cartoon & Cereal åker även de mest motvilliga händerna upp i luften och de mest tungskodda fötterna lämnar golvet. Alla förväntningar infrias med råge.
Innan Kendrick avslutar lovar han att tack vare en fantastisk publik alltid återvända till Stockholm, signerar den handduk han haft runt nacken större delen av spelningen och ger den med förvånansvärd omsorg till ett kvinnligt fan nedanför scenen. Det jag idag inte kan låta bli att tänka på är det löfte Kendrick gav att återvända. Risken finns att när han gör det, gör han det som nygräddad superstjärna. Om inte annat blir det en ny chans för sjakalerna att köpa biljetter i tid.
Höjdpunkter: Swimming Pools, Cartoon & Cereal, Money Trees.
Efter en sval inledning undertecknat Chords som endast lindrades i sin torftighet genom ett kort gästuppträdande av Timbuktu, tog Lamar scenen. Efter att ha briljerat med lite äldre material, bl.a: P&P, Hol' up, A.D.H.D, allt motiverat med en vilja att veta om publiken varit med honom från början, (något han snart fick bekräftat) leveras under en timme den ena briljanta låten efter den andra, inga svaga stycken, det är ren talang, kraft och energi rakt igenom och det är en publik som lystrar till hans varje gest och uppmaning. Men det är först när Good kid M.A.A.D City avhandlas till publikens allsång som man känna den gamla tegelbyggnaden lyfta, och tegel det är tungt. Money Trees, Bitch, Don't Kill My Vibe, Poetic Justice och Compton framförs lysande, suveränt och på ett sätt som kräver fler positiva superlativ än jag mäktar skriva ned. Magin ligger hela tiden där och svävar likt en gloria kring 25-åringens huvud och det är omöjligt att inte se potentialen, potentialen i att man bevittnar de första kapitlen i en av hiphopens framtida giganters historia. När han sedan drar igång Swimming Pools och Cartoon & Cereal åker även de mest motvilliga händerna upp i luften och de mest tungskodda fötterna lämnar golvet. Alla förväntningar infrias med råge.
Innan Kendrick avslutar lovar han att tack vare en fantastisk publik alltid återvända till Stockholm, signerar den handduk han haft runt nacken större delen av spelningen och ger den med förvånansvärd omsorg till ett kvinnligt fan nedanför scenen. Det jag idag inte kan låta bli att tänka på är det löfte Kendrick gav att återvända. Risken finns att när han gör det, gör han det som nygräddad superstjärna. Om inte annat blir det en ny chans för sjakalerna att köpa biljetter i tid.
Höjdpunkter: Swimming Pools, Cartoon & Cereal, Money Trees.
//Oskar Alsing.
Kommentarer
Trackback
