popkollektivet

 

I snart 30 år har han med sällan skådad ackuratess flankerat storheter som Nisse Hellberg (Wilmer X) och Joakim Thåström, och gav i samma veva industrirocken ett ansikte. Pelle Osslers aura av intorkat cement är numera ett lika självklart element på en Thåström-spelning som huvudattraktionens spastiska scenspråk. Ingen lirar blues som Per Jerker Ossler, hans gitarr skär som en kniv. Förlåt, det var en billig anspelning till en gammal Pimme-dänga men Osslers gör i sina främsta stunder skäl till formuleringen.

Ossler fortsätter att i vanlig ordning vallfärda till sitt nedlagda varv på Stas. Fast i likhet med dess samtida samhällsstatus är ljudbildens volym av minimal skala i jämförelse med den maskinsbultande matta som präglar Thåströms fullängdare. Vilket ger Osslers stämma det utrymme den förtjänar. Likt en Mikael Wiehe som förlorat hoppet om välfärdstatens fortlevnad eller en likgiltig Thomas Öberg spatserar Ossler långsamt på sin stig mot ingenting. Albumet tar skepnaden av likblek fransk matiné, på gränsen till apatisk, men det är samtidigt en oerhört vacker upplevelse. Allt faller.

Pelle fyllde 50 i november och har hanterat sin åldersnojja mästerligt. Utan att framstå som kränkt. Endast känslosamt medveten.  

 

Bästa spår: Tysk Höst, Fåglar Faller, Huset Vid Sjön.