New Order - Lost Sirens

 
Ända sedan begynnelsen av New Order, när spillrorna av Joy Division samlat sig efter Ian Curtis tidiga bortgång, så har det inte varit en lugn dag på torpet. Meningsskiljaktigheterna mellan frontfigur Bernard Sumner och basist Peter Hook har varit vida kända. Två karaktärer som på ytan ter sig som varandras antiteser. Sumners sofistikerade och vältaliga framtoning står minst sagt i skarp kontrast till Hooks rättframma ladishness. Hooks oberäkneliga beteende har innefattat diverse tveksamma mediala utspel gentemot sina bandkollegor, ointresse i inspelningsprocessen och ständigt velande om sin egen fortsatta plats i Manchesters finests. Senaste vändan i Hook-gate tar nog ändå det förnämaste av priser när Salfordsonen ansågs sig värdig nog att omarrangera och turnera med gammalt Joy Division-material utan att informera sina forna orginalkollegor. Bildandet av The Light ska enligt Sumner "opened the gateways of hell".  

Efter ytterligare smädelser och sedvanliga beskyllningar via NME om att "only doing it for the money" svarade Sumner med samma mynt. Hook förekommer förvisso sporadiskt på Lost Sirens men har knappast deltagit i studioarbetet. Något som bekräftas av basslingornas undanskuffade plats i ljudbilden. Vilket även gagnar helhetsintrycket av minialbumet som är en korsning av redan halvt släppta inspelningar och rester av ofärdiga projekt. Men det är långt ifrån frågan om någon skåpmat utan produktionerna lämnar efter sig en oväntat angenäm fräschör. Risken hade varit överhängande för New Order att tuffa på i samma gamla trygga 80- och 90-talshjulspår. Visst, de precisa Hacienda-looparna är trademark-ränder som aldrig går ur men Sumner & co har vågat ta dessa till ännu outforskade regioner. Spår fem exempelvis, Hellbent, bär ett sound som kan misstas för tidiga Dandy Warhols vilket på förhand måste betraktas som en smärre sensation. Men det är trots allt under discokulans reflektion man gör sig bäst. Öppningsspåret I'll Stay With You och efterföljande Sugarcane fyller det behovet med prickfria sånginsatser av en ömmande Sumner. Det är samtidigt svårt att låta bli att inte bygga illusionen att vissa textrader är direkt avsedda för nämnda antagonist i fråga tillika Ian Curtis. Sista versen i balladen Recoil går att applicera på vice versa:
 
"But it isn’t funny the way that you talk about me
You know I can’t change the way that you want me to be
But I tried to do what I can, gone is the life we built in a sec"
      
Han må vara lämnad dubbelt, men inte slagen. Game, set, match - Team Sumner.
 
Bästa spår: I'll Stay With You, Sugarcane, Recoil.
 
 
//Pär Brolin.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0