Local Natives - Hummingbird
Hummingbird är ett efterlängtat album. Efter succén som skördades med debuten Gorilla Manor, fick Los Angeles-baserade Local Natives helt plötsligt mycket att leva upp till. När det sedan uppdagades att The Nationals Aaron Dessner sitter i produktionsbåset på nya plattan, ökades förväntningarna ytterligare. Hype, detta laddade modeord, kan vara förbannelse eller välsignelse i lika stor grad. Ofta är det lite av ett lotteri och de band som överlever sin egen hype är också de som förtjänat uppmärksamheten. Det kräver en slags omvänd krishantering för att inte förgås av den prestationsångest som förväntningarna föder - vad man behöver är A$AP Rockys obevekliga självsäkerhet och brist på sarkasm inför den egna skapelsen. Något jag befarar, Local Natives sorgligt nog saknar.
Det har varit några stormiga år för Local Natives; basisten Andy Hamm lämnade bandet i protest och sångaren Kelcey Ayers mor gick bort. Dessa motgångar märks, det är en mörkare och svårmodigare platta än vad vi förväntar oss från grabbarna som gav oss sorglösa Gorilla Manor. Introspåret You & I, är en snygg affär med alla ingredienser vi förväntar oss från en folkrock-låt - stämsång, eggande trummor och mjuka arpeggios. Dock så känns det här, precis som i resten av plattan att något fattas. Det vill säga att ordet "fattas" vill fastna i halsen, det klingar falskt för jag är inte säker på vad det är jag vill höra utöver det jag faktiskt hör. Att Heavy Feet och singelspåret Breakers markerar högvattenmärket inom genren sedan Fleet Foxes, Helplessness Blues, hjälper inte att avfärda känslan. Men vad som är tydligt är att bandet har genomgått en utveckling, soundet är tätare, mer utstuderat och även om sången är huvudnumret så är övriga instrument mer viktbärande än tidigare, den där friska tunnheten i låtarna som präglade debutalbumet syns inte till. Aaron Dessners hand är hörbar i den dystra densiteten som liksom hummar sig genom plattan, det är också där Hummingbirds styrka ligger - i det där dunkla allvaret som försöker göra sig påmind.
Att bandet har mognat sedan Gorilla Manor är tydligt, det är mer vuxet och finslipat i kanterna men det är inte nyskapande; på många sätt är det ett bevis på att man inte behöver återuppfinna genren till varenda platta för att ta sig framåt, Local Natives lyckas vara intressanta utan att tänja på gränserna och det är en underskattad och svåråtkomlig egenskap. Silver Lake-sönerna har växt upp, tänker jag när jag lyssnar på avslutande spåret Bowery. Det är då jag inser vad som fattas - det är den där lätta ungdomligheten, den där befriande känslan av att inte bry sig, vare sig om sound eller om besvärliga basister. Passionen i musiken syns oftare i kaoset än i perfektionismen och dunkla allvar i all ära men vart är de där klingande popinslagen som inte nödvändigtvis utstrålar lycka, utan konsten om: zen and how to not give a fuck?
Det har varit några stormiga år för Local Natives; basisten Andy Hamm lämnade bandet i protest och sångaren Kelcey Ayers mor gick bort. Dessa motgångar märks, det är en mörkare och svårmodigare platta än vad vi förväntar oss från grabbarna som gav oss sorglösa Gorilla Manor. Introspåret You & I, är en snygg affär med alla ingredienser vi förväntar oss från en folkrock-låt - stämsång, eggande trummor och mjuka arpeggios. Dock så känns det här, precis som i resten av plattan att något fattas. Det vill säga att ordet "fattas" vill fastna i halsen, det klingar falskt för jag är inte säker på vad det är jag vill höra utöver det jag faktiskt hör. Att Heavy Feet och singelspåret Breakers markerar högvattenmärket inom genren sedan Fleet Foxes, Helplessness Blues, hjälper inte att avfärda känslan. Men vad som är tydligt är att bandet har genomgått en utveckling, soundet är tätare, mer utstuderat och även om sången är huvudnumret så är övriga instrument mer viktbärande än tidigare, den där friska tunnheten i låtarna som präglade debutalbumet syns inte till. Aaron Dessners hand är hörbar i den dystra densiteten som liksom hummar sig genom plattan, det är också där Hummingbirds styrka ligger - i det där dunkla allvaret som försöker göra sig påmind.
Att bandet har mognat sedan Gorilla Manor är tydligt, det är mer vuxet och finslipat i kanterna men det är inte nyskapande; på många sätt är det ett bevis på att man inte behöver återuppfinna genren till varenda platta för att ta sig framåt, Local Natives lyckas vara intressanta utan att tänja på gränserna och det är en underskattad och svåråtkomlig egenskap. Silver Lake-sönerna har växt upp, tänker jag när jag lyssnar på avslutande spåret Bowery. Det är då jag inser vad som fattas - det är den där lätta ungdomligheten, den där befriande känslan av att inte bry sig, vare sig om sound eller om besvärliga basister. Passionen i musiken syns oftare i kaoset än i perfektionismen och dunkla allvar i all ära men vart är de där klingande popinslagen som inte nödvändigtvis utstrålar lycka, utan konsten om: zen and how to not give a fuck?
Bästa spår: Heavy Feet, Breakers.
//Oskar Alsing.
Kommentarer
Trackback
