popkollektivet

Popkollektivet träffade stigande Uppsala-bandet My Heart Is a Metronome för att diskutera deras uppkommande album, konsten att bryta sig loss från normen och vikten av en kommunalägd replokal. Härmed inleds en ny reportageserie om mindre lokala band i vår närhet (Uppsala, Stockholm) på uppgång som förtjänar ett större erkännande.

När vi kliver in i replokalen, belägen i en källarvåning i centrala Uppsala är bandet i full färd med att soundchecka inför kvällens spelning. My Heart Is a Metronome började som frontmannen Mattis Malinen's soloprojekt men har nu utvecklats till en trio, där Mattis sång och gitarr backas av Felix Carlstens trummor och Gustaf Simonssons eleganta bas. Bandet arbetar nu med att finslipa låtarna till uppkommande plattan, där målet är att skapa egensinnig folk-rock och stor vikt läggs vid att ha ett unikt sound även om influenserna är tydliga. Malinens sång kanaliserar en ung Eddie Vedder, i övrigt för soundet tankarna till folkrockgiganterna Mumford and Sons.
  

När soundchecket är över kliver grabbarna ned från scenen och slår sig ned i en läderklädd soffgrupp av klassisk replokalsmodell. Någon vänder sig mot bardisken och frågar om det finns öl kvar: "Nej, men Arne brukar ha någon platta på lut här bakom, tror han är alkoholist", svarar någon annan. Felix har försvunnit för att köpa en hamburgare och bad oss vänta med intervjun, under tiden får vi reda på att den EP som finns tillgänglig på Spotify under bandets namn är resultatet av Mattis soloinspelningar och blev till innan de andra kom med i bilden, nu har de tio nya låtar som så småningom ska förvandlas till en ny EP eller förhoppningsvis en fullängdare. Lokalen sprudlar av blues från den gamla skolan medan Mattis delar med sig av en anekdot om hur det är att skjuta knallpulver längs Main st (Holmsveden ej Dodge City). Snart dyker Felix upp med en papperspåse snabbmat medan vi diskuterar influenser.

Popkollektivet: Vi upptäcker några uppenbara influenser i er musik, Mumford and Sons och Eddie Vedder är båda tydliga inspirationskällor, håller ni med om det?

MM: När jag började skriva låtar, min EP, nu är det relativt lugna låtar, var det jag ville, skriva ösig akustisk musik, och vilka gör det nu? De största som gör det just nu är ju Mumford. Och då är det jävligt tråkigt att direkt bli identifierad med dem, förstår du vad jag menar? Men skulle jag själv beskriva musiken skulle jag säga Mumford, bara för att ge en första referens även om jag tycker att vår musik inte alls låter som deras. Folk vill ha en referens för att sätta in en i ett fack liksom, det är det folk vill. Då går det ju inte komma ifrån att vi är inspirerade av det Mumford gör men vi vill att vi ska vara vi, vår musik vår egen.

 

Mattis fortsätter berätta om hans tidigare bandprojekt och hur de "gick åt fittan", som det bekant heter. My heart is a metronome blev resultatet av lusten att bryta sig loss och göra något eget. De tidigare banden spelade mest metal och Mattis menar att det fanns en attityd som mer handlade om att "röja och dricka öl på scenen" än om musiken, vilket bidrog till att de projekten brast. Medan Mattis grund ligger i metal, kommer Gustaf från en väletablerad jazztradition, tillbringade gymnasiet på Gävles Jazzlinje och står nu för det det mesta instrumentala, "Jag kommer inte på något annat band, där basen tar lika stor plats", säger Mattis. Nu ligger fokus på musiken, på texterna och få bandet att funka med varandra. Och även om Mattis erkänner att han i början "var Kim Jong", när det kom till hur det skulle låta, så är nu maktstrukturen fördelad lika mellan medlemmarna. Alla är rörande överens om den jämlika stämningen i bandet och när vi på popkollektivet fiskar efter lite smaskiga gnabb i klassisk Noel och Liam Gallagher-stil, så får vi bara ett lugnt: "Nej, inget sånt".

Popkollektivet: Vi lade märke till att ni publicerat era låttexter på nätet, hur stor vikt lägger ni på texterna?

MM: Texterna betyder mycket. Jag tänker inte så mycket på andra i textskrivandet, utan vi eftersträvar en egen grej. När jag skriver är det oftast gånger då man har ångest liksom, eller när man är glad, full eller druckit för mycket kaffe, haha. Sen är det mycket som kan verka sliskigt och det är ju inte inne att vara för känslomässig i texter längre. Då verkar man sliskig och cheesy. Men varför använda metaforer? Om jag känner på ett vis varför ska jag då börja använda metaforer om blommor och träd? Varför inte bara skriva det man känner?

Då och då trillar det in folk och den naturliga gemenskap som frodas i denna typ av miljöer gör sig till känna.Värdet av att ha en kooperativägd replokal tillgänglig ligger inte endast i den musikaliska utrustningen och ett utrymme för utveckling, utan även i människorna som frekventerar lokalerna. Bakom kulisserna finns det eldsjälar som lägger ned oändliga mängder tid i att finnas till hands för unga musiker. Arne, mannen vid My Heart Is a Metronome's mixerbord är en av dessa, en man vars hjälpsamhet betytt mycket för bandet. Vi, Popkollektivets utsända på platsen bär på en tanke att denna typ av organisationer är underskattade i utvecklingen av unga musiker, att även om musiken inte står eller faller på det så betyder det mycket för chansen att experimentera och bygga sitt eget sound. Den här texten handlar om My Heart Is a Metronome men i samma slag, vill vi hylla de högst bortglömda eldsjälarna som gör det möjligt för unga band att koncentrera sig på det viktigaste: Musiken. Dessa osjungna hjältar som haft en del i så många stora musikers framgång under åren, förtjänar en tribut, om än i form av dessa få rader i en text om något annat.

My Heart Is a Metronome spelar den 16:e Januari på HiJazz i Uppsala och den 6:e Februari på Pub19.

 

//Oskar Alsing.