Christopher Owens - Lysandre
Historien upprepar sig. Band når framgång. Varav sångare plötsligt känner sig "instängd" i konstellationen. Resultat: medlem går vidare på egen hand. Christopher Owens är inget undantag, utan passar väl in i schablonen om den kreativa frontmannen som vägra stagnera i ett fast ramverk. Trots den uppenbara talangen satte nog ändå många indiejönsar morgonkaffet i halsen när de i juli under förra året nåddes av beskedet att Owens lämnat kritikergunstlingarna Girls. Trots endast två fullängdare och en EP i bagaget, "Album", "Father, Son, Holy Ghost" och "Broken Dreams Club", valde amerikanen att på egen hand utforska nya musikaliska territorium.
Uttrycksmässigt ter sig dock förändringen som självklar. Girls melodiomvälvande indiestök har förbytts av vindstilla och sköra kärlekstörstande sånger på få strängar. Owens lyckas via sitt simpla uttryckssätt säga mer på kortvariga Lysandre, som klockar in strax under halvtimmen, än vad allt som oftast luddiga Girls gjorde i en hel katalog. Mycket på grund av att albumet är så koncentrerat runt en tydlig tanke. Texterna kretsar runt Owens uppbrott med en mytologiserad fransyska vid namn Lysandre. De återkommande flöjt- och saxofonarrangemangen är en välbehövlig paus i Owens självömkan. Men det blir aldrig kletigt utan mynnar ut i en återhållsam elegans som Paul Simon och Teenage Fanclub hade godkänt som sitt eget. Möjligtvis förkortar samma återhållsamhet skivans bäst före-datum något, Owens klena röstläge faller långt ifrån alla i smaken, men det är likväl en idealisk inledning av musikåret 2013.
Uttrycksmässigt ter sig dock förändringen som självklar. Girls melodiomvälvande indiestök har förbytts av vindstilla och sköra kärlekstörstande sånger på få strängar. Owens lyckas via sitt simpla uttryckssätt säga mer på kortvariga Lysandre, som klockar in strax under halvtimmen, än vad allt som oftast luddiga Girls gjorde i en hel katalog. Mycket på grund av att albumet är så koncentrerat runt en tydlig tanke. Texterna kretsar runt Owens uppbrott med en mytologiserad fransyska vid namn Lysandre. De återkommande flöjt- och saxofonarrangemangen är en välbehövlig paus i Owens självömkan. Men det blir aldrig kletigt utan mynnar ut i en återhållsam elegans som Paul Simon och Teenage Fanclub hade godkänt som sitt eget. Möjligtvis förkortar samma återhållsamhet skivans bäst före-datum något, Owens klena röstläge faller långt ifrån alla i smaken, men det är likväl en idealisk inledning av musikåret 2013.
Bästa spår: Here We Go, Lysandre, Part Of Me (Lysandre's Epilogue).
//Pär Brolin.
Kommentarer
Trackback
