popkollektivet

Den bästa renodlade göteborgspopen under föregående år kom inte från Göteborg. Istället levererades den av Boråsbandet The High Hats. I retrospektiv har BD-popen, producerad av förbittrade män i grupp strax innan 30-strecket, fått se sig förbisprungna av i huvudsak kvinnliga auteurer med uppenbart bredare pallet talangmässigt. 90-talets svartklubbsdeltagare, som bar sin förtvivlan som en statusmarkör på kavajslaget, attraherar inte dagens medelklassungar i samma utsträckning. Naturligtvis endast en naturlig spegling av tidens gång men den moderna svenska musikkartan är för tillfället så solo- och duoiserad att ett nytt nationellt flaggskepp av Kent-mått känns minst sagt avlägset inom en överskådlig framtid. En färsk generation musiker (d.v.s 90-talister) som växt upp i en samhällskultur som dagligen matat dem med individualistiska ideal har satt sina spår på synen av den kollektiva orkestern. Både på gott och ont.      

Men så dimper de plöstligt ner från ovan, som sig bör utan förvarning, som en besvarad bön om nåd. Bobastian är inte det bandet. Än. Men de fyller tveklöst ett ofyllt vakuum i ovan beskrivna kontext. Göteborgarna träder rakryggade in i den politiska sfären. Till skillnad från exempelvis nämnda The High Hats där "Äta, Sova, Dö"-romantiken tas till sin spets används texterna som åsiktsspridning på modersmålet. Snarare placerar man sig närmare Magnus Ekelunds estetik. Videon till Samma Som Dom, som utgör stommen på EP:n Ny Demokrati, är bland de mer spetsiga inläggen som fabricerats på sistone i diskussionen rörande medmänsklig tolerans. "Reservoir Dogs - KKK edition" får bli min benämning. Käftsmällarna avlöser varandra. I Klyscha på Klyscha dräneras frustrationen för politiska företrädare på medial tomgång. I Christian Duhan luftas föraktet av främlingsfientliga element genom en finurlig sampling av Margareta Sandstedts legendariska "fyrtiotusen miljarder kronor"-groda i riksdagens kammare.

Bombastian lutar sig genomgående kaxigt betryggande mot sin larmande shoegaze-mur och Madchesterrytmik. Som på sätt och vis även utgör dess svaghet. Det går en hårfin gräns mellan legitimt patos och pubertalt poserande och det finns stunder under detta femspårs-verk där fel sida skiljelinjen vidrörs. Men det är i sammantaget ögonblick som överskuggas av ett övertrasserat charmkonto och tankeväckande textrader. Summa summarum? 74-orna betraktade. 94-orna agerade.                   

Bästa spår: Samma Som Dom, My Way, Christian Duhan.