popkollektivet

 

Veronica Falls låter som ett band som tycker om att spela musik ihop. Ett band som tycker om att spela musik ihop väldigt mycket. Det finns många band som fungerar precis likadant. Jättemånga. Utan vetenskapliga belägg tror jag mig ändå kunna påstå att indiepopen är en av de allra mest lyssnade och älskade genrerna i dag. Garderar jag med att det är en av de populäraste popstilarna lär knappt någon protestera. Genren har vuxit explotionsartat sedan internets inträde då fler och fler fått upp öronen för den, inspirerats av den och i slutledet samlat polare och skapat egna alster. Var det förr defust vad som var indiepop är det idag ofta ganska enkelt: Ackorddriven, gitarrbaserad med tydliga melodier och refränger som  allt som oftast avslutas runt treminutersstrecket. 

 

Veronica Falls kan det receptet och följer det hyffsat trofast och med framgång. Just det är också styrkan. Vartenda av skivans spår lever upp till mallen. Har man studerat sina referenspunkter, hanterar sina instrument habilt och har fin känsla för melodier misslyckas man sällan. Har du en förkärlek för spralliga melodier med stämsång och klingeliklang-gitarrer (annan klassisk indiepop-ingrediens), eller uppskattade debutskivan, kommer detta inte göra dig besviken. Fast nog var debuten något vassare ändå.

 

Bästa spår: Falling Out, Tell Me, Waiting For Something To Happen