popkollektivet

 

Mackenzie Scott (knappast en omedveten passning till Scott McKenzie?) fick en Gibson i present av sina föräldrar och bollen var i rullning, tärningen kastad. Ni fattar. Albumet är till stor del inspelat manuellt på rummet i föräldrarhemmet. Bara Torres själv, sin Gibson och en extentiell ångest som fyller rummet till bredden, på höjden, på djupet. Det är också den stämningen som effektfullt packeteras i den 10-spåriga debuten. Känslan av tonårigt uppror. Av att ha ena foten i vuxenvärlden, den andra släpandes kvar i ungdomen. Känslan av att inte bli sedd, men framför allt inte förstådd. Men det är förvånandsvärt moget. Inte alls kletigt, brådmoget eller tacky. Snarare frapperande uppriktigt. "Everything hurts but it’s fine (it’s fine)/ It happens all the time/ Oh, it happens all the time/ Heavier you’re on my mind".

Det svart-vita omslaget ter sig briljant till albumets profil. Å ena sidan flärdfri men å andra sidan också dramatisk. Blicken är liksom både närvarande och frånvarande på samma gång. Ena foten i nuet, den andra i steg bortåt. Medvetet och missbelåtet. Missbelåtenhet som en följd av medvetenhet?

 

Torres må vara i sammanhanget blygsamma 22, men grenarna spretar redan mot en tidig Cat Power eller PJ Harvey. Och dessa hade inte haft något att invända mot den jämförelsen. Den är för båda parter enbart smickrande. Förra året kände jag en otrolig avsaknad av kapabla singer/songwriter-släpp. Torres svagt distade Gibson och bräckliga, djupa stämma förnöjer, och lär så även göra ett tag framöver.

 

 

Bäst spår: Waterfall, Don't Run Away, Emelie, Honey

 

 / Robin Söderström