Matthew E. White - Big Inner
En efter en har de klivit fram och givit sitt godkännande. Samlat ihop resterna av sitt kulturella kapital, pekat med hela handen och skanderat: honom ska vi ha! Rådande masspsykos bland Sveriges allra mest rutinerade musikkritiker som i samstämmig kör propagerar Matthew E White's storhet gör det svårt att ignorera den Filipinfödde producentens första utsvävning som soloartist. Snittbetyget hos kritiker.se tickar i skrivandets stund in på enastående 4,6 av 5. Redan en tanggering av föregående års albumdrottning, Anna Von Hausswolfs Ceremony. Håller hajpen? Är den befogad? Javisst, det finns ingen anledning att tuppa för sakens skull. Jag inställer mig pliktskyldigt i White-ledet.
Ordet "debutant" är missvisande. Normalt är nämligen White stationerad bakom sitt mixerbord i Virginia och spenderar sin tid på att lägga precisa arrangemang avsedda för Sharon Van Etten, Mountain Goats, Justin Vernon m.fl. Men jag har svårt att tro att föregående samarbeten format White's talang nämnvärt. Det är snarare ett enkelriktat beroendeflöde. För den här typen av talang får vi nog markera som "medfödd". Modersmjölken, bestående av en religiös uppväxt av evangeliska mått, gjorde däremot av allt att döma starkast avtryck på Big Inner. Gospelelementen löper som en hjärtbultande röd tråd genom samtliga sju spår och förmedlar tillsammans med Whites smeklika viskningar en känsla av oantastlig kärlek som har en oerhört smittande effekt. Singeln Big Love exempelvis, skivans avsedda All You Need Is Love-imitation i frijazzskrud, är en himlastorm av mänsklig värme som borde utgöra A-kursen i konflikthantering. Ett ack så viktigt budskap i rådande tidsålder. Produktionen yttrar sig som en jamsession ute i det fria som fulländas redan vid första tagningen, men varje pusselbit är i själva verket noga överlagd. Som en riggad lottdragning där vinnarraden består av en friktionsfri soul och R&B-fusion av The Band's anlag för Americanastämmor, Isaac Hayes explosiva närvaro och Dr John's tidlösa inramning på Dan Auerbach-regiserade albumet Locked Down.
Matthew E White har lagom till sin 30-årsdag, på sin första LP någonsin alstrat stilbildande Americanasoul med en traditionell verktygslåda. Utan att eka forntida. Det är i sig storartat. En alternativ stjärna är född. Helt på egen hand.
Ordet "debutant" är missvisande. Normalt är nämligen White stationerad bakom sitt mixerbord i Virginia och spenderar sin tid på att lägga precisa arrangemang avsedda för Sharon Van Etten, Mountain Goats, Justin Vernon m.fl. Men jag har svårt att tro att föregående samarbeten format White's talang nämnvärt. Det är snarare ett enkelriktat beroendeflöde. För den här typen av talang får vi nog markera som "medfödd". Modersmjölken, bestående av en religiös uppväxt av evangeliska mått, gjorde däremot av allt att döma starkast avtryck på Big Inner. Gospelelementen löper som en hjärtbultande röd tråd genom samtliga sju spår och förmedlar tillsammans med Whites smeklika viskningar en känsla av oantastlig kärlek som har en oerhört smittande effekt. Singeln Big Love exempelvis, skivans avsedda All You Need Is Love-imitation i frijazzskrud, är en himlastorm av mänsklig värme som borde utgöra A-kursen i konflikthantering. Ett ack så viktigt budskap i rådande tidsålder. Produktionen yttrar sig som en jamsession ute i det fria som fulländas redan vid första tagningen, men varje pusselbit är i själva verket noga överlagd. Som en riggad lottdragning där vinnarraden består av en friktionsfri soul och R&B-fusion av The Band's anlag för Americanastämmor, Isaac Hayes explosiva närvaro och Dr John's tidlösa inramning på Dan Auerbach-regiserade albumet Locked Down.
Matthew E White har lagom till sin 30-årsdag, på sin första LP någonsin alstrat stilbildande Americanasoul med en traditionell verktygslåda. Utan att eka forntida. Det är i sig storartat. En alternativ stjärna är född. Helt på egen hand.
Bästa spår: Big Love, Will You Love Me, Steady Pace.
//Pär Brolin.
Kommentarer
Trackback
