popkollektivet

 

Från att under 60- och 70-talet ofta och gärna bytt musikalisk riktning, ibland från skiva till skiva, har Dylan på ålderns höst valt att stanna kvar vid sin bluesiga folkrock. Hittills har det inte varit någon direkt anledning att misströsta, och även de mest inbitna Dylanologer är ödmjukt inställda till att det, på grund av röstmässiga begränsningar, kanske är det bästa (och enda) alternativet.

 

Lyckas, det gör han. En ärrad röst till trots. Dylan har skrivit låtar i över 50 år och bemästrar denna konst till fullo. Uppbackad av ett gäng brutalbra musiker blir slutresultatet därför väldigt gediget. Och även om det inte slår gnistor om alla spår, så är heller inget ens lite småtråkigt. "Narrow Way" svänger det riktigt ordentligt om, "Soon After Midnight" är det finaste han väst ur sig sen "Standing In The Doorway".Och det är faktiskt riktigt synd att Lennon själv aldrig fick höra "Roll On John".

Bäst spår: Soon After Midnight, Scarlet Town, Roll On John.

 

 

/ Robin Söderström