Serenades - Criminal Heaven
Minns du Tutankamon? Inte? Oroa dig inte, du är knappast ensam. Det är nämligen det vanligaste utfallet för majoriteten för alla så kallade ”supergrupper”. De drunknar kvickt i glömskans brunn. Ett ovanligt uttjatat och överanvänt uttryck på senare år. Kraven hos landets musikjournalistkår över vad som får tituleras som en superkonstellation blir bara lägre och lägre. Vilken begränsad popankdam (läs Södermalm) som egentligen råder har aldrig varit tydligare. Hur som helst bestod detta tillfälliga rockprojekt av erfarna pophantverkare som Adam Olenius (Shout Out Louds), Peter Morén (Peter, Bjorn & John), Daniel Värjö (The Concretes) och Niklas Korsell (The Plan). Den förstnämnda i sällskapet verkar uppenbarligen söka efter en dimension som han inte uppnår i sitt dagliga band. En känsla som jag faktiskt tror delas av många lyssnare.
Denna gång kamperar Olenius med lika etablerade Markus Krunegård (Laakso). Tar man en titt i backspegeln och studerar vad dessa herrar presterat tidigare är ljudbilden betydligt mer Olenius än Krunegårdisk. Förstklassiga P3-hiten Birds med finstämmiga och pampiga körer tonsatta av överrumplande och tårdrypande stråkar sammanfattar på ett exemplariskt sätt skivans sound. Tyvärr en ljudkulis med begränsningar. Variationen och ombytligheten är sällsynt och flera spår låter som alternativa och tunnare versioner av premiärsingeln. Den som är van vid och eftersöker pepprande och finurliga fraseringar á la Krunegård solo får nöja sig med intensiva Weapons. Även textmässigt efterlyses en något högre komplexitetsnivå. Man knyter dock ihop säcken på bästa sätt med albumets starkaste spår Walking Home som rymmer en praktfull allsångsrefräng av Wham!-mått.
Bästa spår: Walking Home, Birds, Come Home.
//Pär Brolin.
