Noel Gallagher's High Flying Birds - Noel Gallagher's High Flying Birds
Mods, grunge, punk, rockabilly och goth. Subkulturer som alla har en gemensam nämnare: timing. Rockkulturens kraft har alltid avgjorts i relation till dess rådande ofyllda vakuum. Den har alltid tänt en släckt ungdomlig låga av entusiasm som på olika sätt präglat sin aktuella generation för evigt. Sista gången detta tomrum fylldes, innan digitaliseringen upplöste subkulturens reella betydelse och form, var under 90-talets britpop-period. Damon Albarn, Richard Ashcroft, Brett Anderson m.fl. får ursäkta men utan Noel Gallaghers älskade tillika hatade hymner hade scenen förblivit ett alternativt fenomen. ”The Cheif” kommer aldrig spela en lika betydande roll igen som under glansåren 94-97 men visar ändå med sitt High Flying Birds att han har en självklar plats i samtiden.
Redan efter en ynka lyssning kan man konstatera att solodebuten är det bästa som storebror Gallagher skrivit sedan (What’s The Story) Morning Glory. En låtskrivartalang som överskuggar ett relativt enkelt musikaliskt kunnande har alltid varit Noel Gallaghers främsta egenskap. En gåva som tyvärr bara visat sig vid sporadiska tillfällen under 2010-talet. Samma gamla teman gör sig påminda. Det är fortfarande översvepande, ibland nästan klichéartat behandlade, ämnen som kärlek, hopp och vardagsbetraktelser utan egentligt värde som står i centrum men Noel blottar ändå fler personliga sidor av sitt inre än man är van vid. Textrader som “But if I'm already dead, how would I know?” i avslutande Stop The Clocks vittnar om en man med djupa funderingar om sin existens. Om det är ett resultat av ålder eller frigörelsen av den machoskugga som Oasis led av låter jag vara osagt men det är i varje fall en intimitet som jag hoppas utforskas vidare. T.o.m. en gnutta politisk kontext bjuds vi på. Ja, du hörde rätt. Knappast ett Oasis-signum. Även om det mer kan beskrivas som en politisk betraktelse än en kommentar så är Soldier Boys And Jesus Freaks ett intressant undantag.
Sound-mässigt har Noel överraskande sneglat på både klassisk New Orleans brass (The Death Of You And Me) och åter drömt sig tillbaka till sina acid house-dagar på The Hacienda (AKA…What A Life). Albumet kämpar dock rakt igenom med att överträffa intro-spåret Everybodys On The Run vars stråkpartier och psalmliknande kör i samspel med Noels sköra men ändå distinkta röst skapar ett nästan religiöst upplösningstillstånd. Den som förväntar sig en kavalkad av smäktande Be Here Know-solon kan vända redan i dörren. Det här är en gubbe som växt upp!
Bästa spår: Everybodys On The Run, (Stranded On) The Wrong Beach, The Death Of You And Me.
//Pär Brolin.
tycker att hans album är bra! har bara hört några lågar än så länge, men skall lyssna igenom det ordentligt snart!
