popkollektivet

Det är dags för Alex Turners gamla vapendragare i fenomenala sidoprojektet The Last Shadow Puppets att pröva sina solovingar. Även om frontmannaskapet delades broderligt i TLSP tillskrevs succén i första hand som Turners förtjänst. Att Miles Kane fick stå något i skuggan av sin kollega var förstås helt naturligt. Medan Turners Arctic Monkeys betraktas som ett av 2010-talets viktigaste band ses Kanes The Rascals bara som en parantes i den brittiska indierockhistorien. Hur klarar sig då Kane utan Turners vassa penna och lysande känsla för melodi? Kane har förvisso inte lämnat boet helt och hållet. Faktum är att Turner bidrar med text till flertalet spår på debuten men det är ingen tvekan om att det är Kane-produkt det är frågan om. Soundet landar någonstans mellan TLSP och The Rascals. Lyckligtvis lite närmare det förstnämnda på skiljelinjen. I spår som Telephathy, Rearrange och My Fantasy känns de filmiska, pompösa men på samma gång lättsmälta och lekfulla 60-talspopmelodierna igen från TLSP tilltalande ljudkuliss. Medan de bredbent larmande och raka rockrötterna från Rascalstiden lyser starkare i stompiga singlarna Inhaler och Come Closer. En attityd och attack som applåderas av förebilder som Paul Weller och T-Rex men som redan vid andra lyssningen upplevs som upprepande, tunna och ointressanta. Trots att Colour Of The Trap inte löper hela linan ut visar Kane att han även på egen hand kommer pryda framtida NME-omslag.

Bästa spår: Rearrange

//Pär Brolin.