Glasvegas - EUPHORIC /// HEARTBREAK \\\
En hel musikvärlds strålkastarljus står riktade mot Glasvegas när bandet nu äntligen släpper uppföljaren till det tokhyllade debutalbumet. Bandet har varit med om mycket sedan man på höstkanten 2008 slog igenom över en natt och gick från att vara ett lokalkänt band i Glasgow till att bli branschens största kelgrisar. Omställningen blev för stor för låtmakaren och sångaren James Allen som förlorade sig själv i all uppståndelse. Arenarockdrömmarna blev allt för handgripliga när klubbspelningar byttes ut mot allt större scener och växande publikskaror. Upprymdheten kan snabbt bli ett krossat hjärta, och just där finner vi uppföljaren. James Allens egna blick har delvis riktats bort från omvärlden han skildrade i debuten och större fokus riktiar han nu mot sig själv. Resultatet är utlämnande och ärligt, som vanligt. Vare sig texterna handlar om frånstött homosexualitet som i 'I Feel Wrong - homosexuality pt.1', saknaden av en sedan länge frånvarande far som i Daddy's Gone-fortsättningen 'Dream Dream Dreaming' eller är smått lånade som i "Yesterday all my happiness seems so far away, now it looks as though it's here to stay" i 'Shine Like Stars', framför Allen dem med sin säreget bedrövade stämma. Det är svårt att undvika tankar om att han förmodligen är världens bästa sångare just nu.
Rösten fungerar också som en nödvändig murbräcka för att tränga igenom den svulstiga gitarrvägg som ramar in låtarna. När crescendot når sin högsta topp och James Allen med fullständigt kraft sjunger ut sitt inre, lyfter melodierna över murarna av distade gitarrer, pulserande bas, svävande syntar och stampande trummor och du som lyssnare kläs med änglavingar och flyr du med (lyssna på lyftet i sista två minutrarna 'Lost Sometimes' om du inte förstår vad jag menar). När allt detta inträffar är det få idag aktiva band som är mäktigare än Glasvegas. Det bevisas både här men framför allt i debuten. Volymen har skruvats upp på det här albumet och ambitionen är att bli nästa stora arenarockband. Det märks både på soundet som är mer storskaligt och på valet av producent i form Flood som beklätt storheter inom arenarocken som Depesche Mode, U2 och The Killers innan. Just i detta avseende har Glasvegas också tappat lite sedan den fullständigt fenomenala debuten. Ibland räcker murbräckan inte till för att meja ner betongväggen och då når det inte hela vägen in.
Andra större men betydligt sämre band (Kings of Leon, Coldplay) får se sig om ryggen när Glasvegas nu återigen tågar fram. När alla rattar står på rätt frekvens och man är mer de Working Class Hereos man var när man slog igenom och mindre arenarockhjältarna man vill bli, då sopar man konkurrenter av Stadions scen. För den gnistan finns fortfarande kvar, och Joe Strummer är ju så mycket mäktigare än Bono.
Bästa spår: 'Whatever Hurts You Through The Night'
// Robin Söderström.
